RH 1996:148
Falska sedlar har inte ansetts kunna utgöra ett sådant hjälpmedel som avses i 23 kap. 2 § brottsbalken för brottet utprångling av falsk sedel.
Åklagaren yrkade ansvar på M.J. för bl.a. förberedelse till utprångling av falska sedlar under följande påstående.
M.J. har under februari/mars 1996 i bl.a. Södertälje kommun innehaft och förvarat två falska tusenkronorssedlar i syfte att vid ett senare tillfälle bruka dem. Fara för brottets fullbordan har förelegat och inte varit ringa. Fara i bevishänseende har förelegat.
M.J. förnekade gärningen.
Södertälje tingsrätt (1996-03-29, rådmannen Erik Ternert samt nämndemännen Ann-Charlotte Seven, Gunnar Snickare och Roland Wikström) dömde M.J. i enlighet med åtalet och yttrade i domskälen i denna del: Tingsrätten finner att M.J. skall fällas till ansvar för att han förberett ett försök att i Norge vilseleda någon att växla in sedlarna. Gärningen är styrkt och tingsrätten delar åklagarens påstående om gärningens brottsrubricering.
M.J. överklagade tingsrättens dom och yrkade bl.a. att åtalet för förberedelse till utprångling av falska sedlar skulle ogillas.
Åklagaren bestred ändring.
Svea hovrätt (1996-05-24, hovrättslagmannen Dag Victor, tf. hovrättsassessorn Ragnar Palmkvist samt nämndemännen Gun Frisk och Birgitta Reichenberg) ogillade nu aktuellt åtal och yttrade i domskälen i denna del: En förutsättning för att M.J. skall dömas till ansvar i denna del är att de falska tusenkronorssedlarna kan betraktas som ett sådant hjälpmedel som avses i 23 kap. 2 § brottsbalken för brottet utprångling av falsk sedel. Såväl i förarbetena till lagstiftningen (NJA II 1948 s. 196) som i senare litteratur (se Beckman m.fl., Kommentar till Brottsbalken II, uppl. 1-5, i anslutning till 14 kap. 12 § och Jareborg, Brotten, tredje häftet, 2 uppl. 1986, s. 94) finns också uttalanden som kan tas till intäkt för att falska sedlar skulle kunna betecknas som hjälpmedel för denna typ av brott.
Mot ett sådant synsätt kan anföras att vid brott som avser hantering av en viss sak denna sak inte i sig kan anses vara ett sådant hjälpmedel för brottet som avses i bestämmelsen om förberedelse (se t.ex. Hoflund i SvJT 1985 s. 41, Kommentar till Brottsbalken II, 6 uppl. 1990, s. 601 och Jareborg, Straffrättens ansvarslära, 1994, s. 94). En tillämpning av den principen innebär att förfalskade sedlar inte är att anse som hjälpmedel för ett brott som består i att dessa utprånglas. Enligt hovrättens mening kan de ovan redovisade uttalandena av annan innebörd inte anses ha en sådan styrka att det ger anledning att gå ifrån den angivna principen. M.J. skall därför inte dömas för förberedelse till utprångling av falska sedlar.
Det bör i sammanhanget anmärkas att det sagda inte innebär att falska sedlar inte skulle kunna utgöra hjälpmedel för andra typer av brott. När falska sedlar sätts i omlopp torde detta normalt ske genom ett förfarande som uppfyller rekvisiten för bedrägeri. I förhållande till detta brott är då sedlarna att betrakta som hjälpmedel. Något hinder mot att döma för förberedelse till bedrägeri kan inte heller anses ligga i att ett fullbordat brott, mot bakgrund av konkurrensreglerna, eventuellt inte skulle betecknas som bedrägeri. Den gärningsbeskrivning som åberopats mot M.J. täcker emellertid inte brottet förberedelse till bedrägeri varför hovrätten saknar anledning att gå in på frågan om förfarandet eventuellt uppfyller rekvisiten för ett sådant brott.
Hovrättsrådet Jan-Olov Swahn, referent, var skiljaktig och anförde: Av förarbetena till de aktuella lagbestämmelserna om förberedelse till brott (NJA II 1948 s. 196) framgår enligt min mening att den gärning som åklagaren lagt M.J. till last -- vilken gärning jag i likhet med tingsrätten finner styrkt -- är straffbar såsom förberedelse till utprångling av falska sedlar enligt de av åklagaren åberopade lagrummen. Tingsrättens dom bör alltså inte ändras härvidlag. -- Överröstad i denna del är jag i övrigt ense med majoriteten.