RH 1996:150
Uppgjord behandlingsplan för kontraktsvård har, med hänsyn till dess innehåll, inte ansetts utgöra tillräckligt starkt skäl att frångå fängelsestraff vid grovt sjöfylleri.
Åklagaren yrkade ansvar å B.L., f. 1934, för grovt sjöfylleri. B.L. erkände gärningen.
Västerås tingsrätt (1995-02-01, rådmannen Rolf Holmgren samt nämndemännen Bengt Eriksson, Kristina Lindblom och Rolf Gullberg) dömde B.L. för grovt sjöfylleri till fängelse en månad.
I påföljdsfrågan uttalade tingsrätten: B.L. har framfört sin segelbåt -- 9 meter lång enligt vad åklagaren oemotsagt uppgivit -- i omedelbar närhet av en båtbrygga, också använd för bad, en tidig sommarkväll trots att han var så avsevärt berusad att han uppenbarligen hade mycket små möjligheter att manövrera båten. Det grova sjöfylleriet han härigenom gjort sig skyldig till bedömer tingsrätten som ett brott av sådan art som skall bestraffas med fängelse om inte särskilda skäl talar för annan påföljd. (Jämför de olika förarbetsuttalanden som gjorts i frågan om synen på trafiknykterhet till sjöss, senast i prop. 1993/94:44 sid. 65). Sådana särskilda skäl har inte framkommit. Fängelsestraffets längd kan begränsas till en månad.
B.L. överklagade och yrkade i första hand frikännande, i andra hand att sjöfylleriet inte skulle bedömas som grovt och påföljden bestämmas till böter. Om hovrätten fann att brottet skulle bedömas som grovt yrkade han att påföljden skulle bestämmas till skyddstillsyn med behandlingsplan.
Svea hovrätt (1996-02-01, hovrättslagmannen Erik Tersmeden, hovrättsrådet Swen Westberg, referent, t.f. hovrättsassessorn Katarina Holmberg samt nämndemännen Siv Lundqvist och Carinne Löfgren-Williams) fann i likhet med tingsrätten att B.L. skulle dömas för grovt sjöfylleri och fastställde tingsrättens domslut. I påföljdsfrågan uttalade hovrätten:
Hovrätten konstaterar inledningsvis att B.L. efter tingsrättens dom genomgått utredning för kontraktsvård. Utredningen har utmynnat i förslag att B.L. skulle dömas till skyddstillsyn med föreskrift om särskild behandlingsplan. Av utredningen framgår att B.L. under senare år haft ett tilltagande bruk av alkohol och att det nått den omfattningen att det är att anse som missbruk. Vården skulle enligt behandlingsplanen bestå i intag av antabus under kontroll samt samtalsterapi. Det är upplyst att B.L. på eget initiativ redan inlett medicinering med antabus.
Såsom tingsrätten anmärkt, har synen på sjöfylleri efter hand skärpts från lagstiftarens sida. Brottet bedöms numera väsentligen på samma sätt som rattfylleri. I de fall då sjöfylleriet är sådant att det bör bedömas som grovt, är brottet, enligt hovrättens mening, av sådan art att påföljden regelmässigt skall vara fängelse, såsom också gäller vid grovt rattfylleri.
Vid denna bedömning fordras skäl av påtaglig tyngd för att frihetsstraffet skall kunna bytas ut mot skyddstillsyn. Hovrätten finner därvid att B.L., med hänsyn till sin levnadsålder och övriga personliga förhållanden knappast kan anses vara i behov av den övervakning som är skyddstillsynens kännemärke. Fastmera framstår en skyddstillsyn i förevarande fall väsentligen som en ram inom vilken den önskvärda behandlingen kan komma till stånd. Den tilltänkta behandlingen är i sig inte särskilt ingripande och därmed är det inte rimligt att en sådan behandlingsplan utan vidare får ersätta det frihetsstraff som, enligt vad ovan sagts, bör vara normalpåföljden vid grovt sjöfylleri.
Hovrätten har sett på den i och för sig lagtekniskt möjliga åtgärden att förena en dom på skyddstillsyn, innefattande föreskrift om särskild behandlingsplan, med ett kännbart bötesstraff. Högsta domstolen har emellertid i en dom (NJA 1994 sid. 106) uttalat, att en sådan kombination inte bör förekomma annat än undantagsvis och över huvud taget inte, om det alternativa fängelsestraffet är kort. Såsom framgår av Högsta domstolens avgörande har domstolen gjort sitt ställningstagande väl medveten om att möjligheterna att välja kontraktsvård i stället för fängelse skulle öka, om vården kunde kombineras med ett bötesstraff.
Sammantaget finner hovrätten att den uppgjorda behandlingsplanen inte i förevarande fall utgör tillräckligt starkt skäl för att frångå det fängelsestraff som normalt bör utdömas vid grovt sjöfylleri. Den behandling som planen åsyftar förhindras för övrigt inte av ett sådant fängelsestraff som kan komma ifråga. Det av tingsrätten bestämda fängelsestraffet är rimligt avvägt. Tingsrättens dom skall därför fastställas även i påföljdsdelen.