lagen.nu

RH 1996:4

I mål om ansvar för våldsamt upplopp har deltagare i folksamlingen ansetts ha anslutit sig till dess förehavanden. Det har härvid inte krävts att det kunnat visas att man som deltagare direkt främjat den våldsanvändning som förekommit.

Åklagaren yrkade ansvar å M.L.L., T.C., D.P., K.Ö., O.Ö-S., H.B., J.P. och V.S. samt ytterligare sex personer för olaga intrång, grovt brott och våldsamt upplopp samt avseende M.L.L. även för hot mot tjänsteman enligt följande gärningsbeskrivning.

M.L.L., T.C., D.P., K.Ö., O.Ö-S., H.B., J.P. och V.S. samt A, L.H., M.S., N.S., L.W. och P.Å. har på morgonen den 14 november 1994 tillsammans och i samråd olovligen inträngt och kvarstannat i Riksbyggen tillhöriga gamla mejeriets fastighet på Västra Utanbygatan i Västerås. I byggnaden har man barrikaderat sig på andra planet genom att fylla trappan upp till andra våningsplanet med möbler och annan bråte, vira taggtråd kring ledstången samt spika för dörrhålet till andra våningsplanet med bl.a. skåpluckor. Vidare har man, i avsikt att förhindra eventuell användning av tårgas från polisens sida, påbörjat förspikning av fönstren på andra våningsplanet med hönsnät. Med sig in i fastigheten har man, förutom sovsäckar och proviant, haft ett stort antal hemtillverkade slangbomber, ett flertal bensinbomber, rökbomber, knallskott, gatsten, flera kraftiga fabrikstillverkade slangbellor, en slunga avsedd för bensinbomber samt ett stort antal golfbollar och glaskulor avsedda som ammunition till slangbellorna.

Vidare har ovan nämnda personer samma dag tillsammans och i samråd i avsikt att hindra polisen från att avhysa dem från fastigheten, stört allmän ordning genom att gå till förenat angrepp på person och egendom. De har därvid avfyrat ett flertal slangbomber och en rökbomb mot polismän som försökt ta sig in i byggnaden samt även avfyrat bensinbomber. Vidare har man antänt ett däckupplag med kraftig eldsvåda och rökutveckling som följd. Slutligen har man med slangbellorna skjutit ett stort antal golfbollar, glaskulor och andra projektiler mot på Västra Utanbygatan tillstädesvarande polismän samt vid ett tillfälle mot en i korsningen Västra Utanbygatan-Nygatan uppställd ambulans och ambulanspersonal. Vid beskjutningen med slangbellorna har en hjälmförsedd polisman träffats i huvudet med en glaskula samt en annan polisman i vänster ben. Ett flertal polismän och även ambulanspersonal har varit nära att träffas vid beskjutningen. Slutligen har man vid beskjutningen med ett flertal projektiler träffat fasaden och med en projektil krossat en glasruta i byggnaden mitt emot på Västra Utanbygatan. Samtliga ovan nämnda personer i fastigheten har under händelseförloppet varit maskerade för att förhindra identifiering. Polisen har under händelseförloppet avspärrat hela kvarteret runt gamla mejeriet.

Brottet olaga intrång är grovt då det varit planerat samt då de medhaft sovsäckar och annan utrustning för att kunna stanna kvar en längre tid i fastigheten. Vidare är brottet grovt då de har barrikaderat sig i fastigheten och tillgripit våld för att förhindra avhysning.

I samband med händelseförloppet ovan har poliskommissarie L.C. iklädd polisuniform men obeväpnad och i avsaknad av skyddsutrustning, gått fram till fastigheten på Västra Utanbygatan för att förhandla med husockupanterna. M.L.L. har därvid förgripit sig på L.C. i dennes myndighetsutövning genom att rikta en av slangbellorna ovan mot L.C. och samtidigt spänna den maximalt.

Samtliga tilltalade förnekade våldsamt upplopp. D.P., O.Ö-S., H.B., J.P. och V.S. samt A A, L.H., M.S., N.S., L.W. och P.Å. erkände olaga intrång som inte utgjorde grovt brott. M.L.L., T.C. och K.Ö. erkände att de befunnit sig i byggnaden men bestred ansvar för olaga intrång. M.L.L. förnekade hot mot tjänsteman.

Åklagaren yrkade vidare ansvar å M.L.L. och ytterligare en person för skadegörelse och olaga intrång, grovt brott. M.L.L. underkastade sig ansvar för olaga intrång, som enligt honom inte var att bedöma som grovt brott, men förnekade vad som åklagaren i övrigt lagt honom till last.

Åklagaren yrkade slutligen ansvar å M.L.L. för våldsamt motstånd och ofredande, vilka brott M.L.L. förnekade.

Västerås tingsrätt (1995-02-17, rådmannen Rolf Holmgren samt nämndemännen Bertil Reuterwall, Maj-Gunnel Melin och Märta Hedman Sjöblom) fällde dels envar av M.L.L., T.C., D.P., K.Ö., O.Ö-S., H.B., J.P. och V.S. samt A.A., M.S., N.S., L.W. och P.Å. till ansvar för våldsamt upplopp enligt 16 kap. 2 § brottsbalken och olaga intrång enligt 4 kap. 6 § 2 st brottsbalken dels M.L.L. dessutom för olaga intrång, grovt brott, ofredande och våldsamt motstånd. L.H. fälldes till ansvar för olaga intrång medan åtalet för våldsamt upplopp ogillades.

Tingsrätten bestämde påföljden för M.L.L. till skyddstillsyn med samhällstjänst 90 timmar. Om fängelse i stället valts som påföljd skulle fängelse tre månader ha ådömts. Tingsrätten bestämde påföljden för envar av T.C., D.P., K.Ö., O.Ö-S., H.B., J.P. och V.S. samt A.A., M.S., N.S., L.W. och P.Å. till villkorlig dom och dagsböter. Påföljden för L.H. bestämdes till dagsböter.

Vad avser åtalet för våldsamt upplopp och olaga intrång anförde tingsrätten inledningsvis:

Den 13 november 1994 hölls den svenska EU-omröstningen. Omkring kl 05.00 dagen därpå tog sig 16 ungdomar i åldrarna 14-22 år in i fastigheten Västra Utanbygatan 14, en byggnad som tidigare disponerades av mejeriföretaget Arla. Byggnaden kallas fortsättningsvis gamla mejeriet. Det huvudsakliga syftet med aktionen var att protestera mot den obalans som rått mellan Ja- och Nejsidan vad gällde resurser och möjligheter att föra ut sina budskap i de kampanjer som föregått omröstningen. Gamla mejeriet är uppfört i två plan jämte vindsvåning. På övervåningen finns ett rum som sträcker sig längs hela byggnaden närmast Utanbygatan och på insidan av det rummet, närmast den bakom byggnaden belägna inbyggda gården, ligger bredvid varandra ett rum, en hall med trappa från undervåningen och ett kök. Byggnaden stod vid tiden för aktionen tom och de tilltalade har oemotsagda beskrivit den som en olåst rivningsfastighet. Ockupationen av byggnaden kom att pågå fram till strax efter kl 15.00 på eftermiddagen den 14 november då polisens inträngande i byggnaden medförde att aktionen upphörde. Medan ockupationen fortfarande pågick besköts människor och byggnader av projektiler utskjutna från gamla mejeriets fönster med slangbellor. Det kastades också i och ut från byggnaden hemtillverkade s.k. slangbomber samt vissa andra typer av i huvudsak hemtillverkade bomber.

Avseende planering och förberedelse av ockupationen fann tingsrätten sammanfattningsvis utrett följande. Ockupationen föregicks av en inte ringa planering och några måste därvid ha planerat också våldsanvändning. Det är dock inte visat vem eller vilka som var initiativtagare eller organisatörer vare sig vad gäller ockupationen som sådan eller våldsanvändningen. Inte heller är utrett vem eller vilka som deltog i diskussioner om användande av våld eller vem eller vilka som medförde vapnen till gamla mejeriet. Det är däremot klarlagt att i vart fall J.P. och V.S. samt A.A., P.Å., N.S. och L.W. var medvetna om att våld skulle kunna komma att tillgripas.

Vad avser ockupationens genomförande fann tingsrätten sammanfattningsvis utrett bl.a. att samtliga ockupanter nästan omgående kom till insikt om att våld användes, att denna insikt måste ha drabbat dem långt innan barrikaderingsarbetet och arbetet med att sätta nät och annat för fönstren var avslutat och alltså medan det fortfarande fanns möjlighet att utan större svårigheter lämna byggnaden, att våld utövades av i vart fall M.L.L., O.Ö-S., D.P., K.Ö. och T.C. samt A.A. och P.Å. som alla sköt projektiler med slangbella i riktning mot polismän och annan personal, att två polismän träffades av projektilerna, att andra var nära att träffas och att M.L.L. hotade L.C. på sätt åklagaren påstått.

Tingsrätten gjorde följande rättsliga bedömning. Det är utrett att alla fjorton tilltalade tog sig in i gamla mejeriet på morgonen den 14 november 1994 och att de sedan efter barrikadering vistades i lokalerna under en stor del av dagen. Självfallet måste alla ha förstått att det inte var ett tillåtet handlande. Alla skall därför dömas för brottet olaga intrång. Enligt vad som framkommit kan gamla mejeriet beskrivas som en olåst rivningsfastighet i vilken ingen verksamhet bedrevs. Intrånget som sådant kan därför inte ha inneburit annat än en mycket begränsad kränkning av ägarens rätt och själva rättskränkningen kan inte medföra att brottet betecknas som grovt. Åklagaren har emellertid framhållit en del andra omständigheter som enligt hans uppfattning gör brottet grovt och vad gäller dessa omständigheter kan följande sägas. Den våldsanvändning som förekom bör, såsom åklagaren också gjort, bedömas som särskilt brott. Det finns då inte anledning att låta våldsanvändningen också påverka bedömningen av det olaga intrånget. Våldssyfte kan visserligen ibland medföra att ett olaga intrång/hemfridsbrott bedöms som grovt, nämligen när någon tar sig in i en lokal eller bostad i avsikt att våldföra sig på någon som vistas där eller på annat sätt genom åtgärd som går utöver själva intrånget kränka den personens hemfrid. Den situationen skiljer sig dock från en situation där någon tar sig in i en lokal eller bostad utan sådant uppsåt men som sedan tillgriper våld för att förhindra eller fördröja en avhysning. Vad gäller de av åklagaren åberopade försvårande omständigheterna kan vidare framhållas, som tidigare anförts, att ockupanterna inte rimligen kan ha avsett att stanna i fastigheten under någon längre tid. Av åklagarens omständigheter kvarstår då endast att gärningen var planerad och att ockupanterna barrikaderade sig. Rätten finner dock att dessa förhållanden inte kan medföra att brottet bör bedömas som grovt.

Sammanfattningsvis skall alltså samtliga fjorton tilltalade dömas för olaga intrång som inte är grovt.

De 16 ockupanter som inträngde i gamla mejeriet utgör en folksamling i den mening som begreppet har i 16 kap. 2 § brottsbalken. Som angivits ovan är det utrett att inte bara någon enstaka deltagare i denna folksamling utövade våld utan att minst sju personer ägnade sig åt sådan verksamhet medan de flesta övriga på olika sätt bidrog till våldsanvändningen på sätt som utvecklas nedan. Tingsrätten finner därför att fråga är om sådant förenat våld som avses med straffbestämmelsen gällande våldsamt upplopp. Att våldet utövades ordningsstörande i ett försök att sätta sig upp mot polisen är uppenbart. Ett våldsamt upplopp har alltså ägt rum. Ingen kan utpekas som anstiftare eller anförare men alla utom en får anses som deltagare. Att de sju som övertygats om egen våldsanvändning skall bedömas som deltagare är självklart. Att de övriga skall anses som deltagare kan tyckas vara inte lika självklart. Emellertid drabbar straffansvaret inte bara den som själv utövat våld utan också den som på något sätt visat sig sympatisera med våldsanvändningen. Flera av de tilltalade har framhållit att de egentligen tyckte mycket illa om att det sköts och kastades föremål mot polismän och andra och de har i efterhand tagit uttryckligt avstånd från våldet. Tingsrätten ifrågasätter heller inte att våldet kan ha framkallat obehag hos vissa ockupanter men tingsrätten konstaterar samtidigt att detta inte hindrade flertalet av dem från att aktivt underlätta våldsanvändningen. Som tidigare framhållits är det utrett att samtliga som inte kunnat bindas till egen våldsanvändning, utom H.B. och L.H. deltog i arbetet att bygga barrikader och sätta för fönster. Dessa arbeten pågick under en stor del av förmiddagen trots att alla mycket tidigt på morgonen fått klart för sig att våld användes och med all säkerhet skulle komma att användas också fortsättningsvis och trots att alla hade möjlighet att under de inledande timmarna lämna byggnaden utan större svårighet. Att barrikaderingsarbetena skulle underlätta för dem som så önskade att använda våld, måste ha stått klart för samtliga. Mot bakgrund främst härav - deltagandet i de delvis våldsunderlättande barrikaderingsarbetena trots insikt om utförda och kommande våldshandlingar - finner tingsrätten att J.P. och V.S. samt M.S., N.S. och L.W. inte kan undgå ansvar för våldsamt upplopp. Som nyss anförts skall det ansvaret också drabba dem som själva använt våld, alltså M.L.L., O.Ö-S., D.P., K.Ö. och T.C. samt A.A. och P.Å..

Som tidigare framhållits lägger tingsrätten till grund för bedömningen H.B:s förundersökningsuppgift om att han gick runt och "peppade upp" de övriga för att höja stämningen och rätten finner att den psykiska påverkan som han då så påtagligt utövade trots kännedom om genomfört och tilltänkt våld, medför att också han visat sig sympatisera med våldsanvändningen på ett sådant sätt som gör honom till deltagare. Också han skall därmed dömas för våldsamt upplopp.

Det föreligger inga uppgifter om vad L.H. företog sig under ockupationen. Tingsrätten får därför utgå från att hon endast passivt kvarstannade i byggnaden och rätten finner att detta inte är tillräckligt för att hon skall kunna anses som deltagare i folksamlingens våldsanvändning. Åtalet mot henne för våldsamt upplopp skall därför ogillas.

Det hot mot tjänsteman som M.L.L. gjorde sig skyldig till får anses som en del i det våldsamma upploppet och rätten finner brottet konsumerat.

I påföljdsfrågan fann tingsrätten att påföljden kunde stanna vid villkorlig dom jämte böter utom för M.L.L. som gjort sig skyldig till mera omfattande brottslighet, vilken dessutom innefattade återfall. Vid bestämmande av bötesstraffets storlek gjorde tingsrätten skillnad mellan de som enligt vad tingsrätten funnit utrett själva använt våld och de som endast på annat sätt bidragit till våldsanvändningen. För de i den förstnämnda gruppen fann tingsrätten att bötesstraffet skulle sättas högt (120 dagsböter) medan straffet för de i den andra gruppen kunde sättas något lägre (70 dagsböter).

Såvitt avsåg åtalet för våldsamt upplopp den 14 november 1994 överklagade M.L.L., T.C., D.P., K.Ö., O.Ö-S., H.B., J.P. och V.S. tingsrättens dom och samtliga yrkade att hovrätten skulle ogilla åtalet för våldsamt upplopp. Vissa yrkanden framställdes även avseende åtalet för olaga intrång.

Tingsrättens dom överklagades även i vissa andra delar.

Ändring bestreds.

Svea hovrätt (1995-05-05, hovrättslagmannen Dag Victor, hovrättsrådet Ingrid Holmstrand, referent, adj. ledamoten hovrättsfiskalen Anders Relden samt nämndemännen Mary Roos och Anders Larsson) ändrade tingsrättens domslut - såvitt nu är ifråga - endast på det sättet att hovrätten beträffande M.L.L. bestämde samhällstjänsten till 65 timmar och det alternativa fängelsestraffet till två månader, och beträffande T.C., D.P., K.Ö. och O.Ö-S. bestämde antalet dagsböter till 70. Hovrätten fastställde tingsrättens domslut avseende H.B., J.P. och V.S..

Hovrätten behandlade i sina domskäl inledningsvis frågan om olaga intrång och fann att samtliga klagande i denna del skulle dömas för olaga intrång enligt 4 kap. 6 § andra stycket brottsbalken.

Hovrätten uttalade därefter angående våldsamt upplopp följande.

Utredningen här har i allt väsentligt varit densamma som vid tingsrätten. Tingsrätten har i sin dom lämnat en förhållandevis fyllig redovisning om vad som är utrett beträffande det yttre händelseförloppet. Denna redovisning har i princip inte satts ifråga här och hovrätten finner sig i den delen i allt väsentligt kunna hänvisa till tingsrättens dom. Till frågan om var och en av de klagandes inblandning i händelseförloppet återkommer hovrätten under påföljdsfrågan.

De klagande har inte ifrågasatt att ockupanterna i och för sig var tillräckligt många för att kunna utgöra en folksamling i den mening som avses i 16 kap. 2 § brottsbalken. Mot åtalet har de emellertid invänt bl.a. att för få har använt våld för att det skall kunna vara fråga om sådant förenat våld som avses i bestämmelsen om våldsamt upplopp. De har vidare gjort gällande att det i vart fall inte fanns ett gemensamt uppsåt att med förenat våld hindra polisen från att avhysa dem från fastigheten. Envar av de klagande har också förnekat att han gjort sig skyldig till någon våldsanvändning eller att han haft uppsåt att använda våld.

Bestämmelsen om våldsamt upplopp skiljer sig från de flesta andra straffbestämmelser genom att den inte är inriktad på egenhändigt handlande av en enskild person. Gärningsbeskrivningen tar istället sikte på en folksamlings handlande och uppsåt. Vad som läggs den enskilde till last är att han deltagit i folksamlingens förehavande vilket inte är detsamma som att han själv varit med om att utöva det våld som är en förutsättning för ansvar. Kan det utredas att en viss deltagare under ett våldsamt upplopp utövat visst våld skall han, om det inte är fråga om brott med ringa eller ingen skada, i princip dömas särskilt för detta. Bedömningen av straffvärdet av ett deltagande i ett våldsamt upplopp är också i hög grad beroende av andra faktorer än den egenhändiga våldsanvändningen. För anstiftare och anförare gäller således en strängare straffskala som är helt oberoende av om de själva utövat något våld.

Ockupationen av det gamla mejeriet genomfördes av sexton personer. Enligt hovrätten är det uppenbart att detta är ett tillräckligt antal för att de tillsammans skall kunna anses utgöra en folksamling. För att ockupanterna skall betraktas som en folksamling talar vidare att det inte var fråga om en grupp personer som slumpmässigt råkade befinna sig på samma plats utan en grupp som samlats i syfte att genomföra en gemensam aktion. Rumsmässigt har de också varit samlade inom ett så pass begränsat utrymme att det inte på den grunden finns anledning att sätta karaktären av folksamling i fråga. Att det varit fråga om ett relativt utdraget tidsförlopp utgör inte heller tillräckligt skäl för att ockupanterna inte skulle ses som en folksamling.

Redan kort tid efter det att ockupationen inleddes riktades våld mot polisen från det gamla mejeriet. Som tingsrätten framhållit är det inte klarlagt hur många av ockupanterna som egenhändigt deltog i våldsutövningen. Det står dock helt klart att det inte varit fråga om endast någon eller ett par av ockupanterna som självständigt och oberoende av de övriga tagit till våld. Tvärtom framstår våldsanvändningen som en väl integrerad del av ockupationen. Detta visas inte minst av den mängd vapen som förts till lokalen, de omfattande barrikaderingsarbetena, våldets omfattning och utsträckning i tiden samt av att ockupanterna uppträtt maskerade. Även om det endast skulle vara en mindre del av ockupanterna som själva direkt deltagit i våldsutövningen måste därför folksamlingen som sådan anses ha gått till sådant förenat våld som avses i straffbestämmelsen. Att folksamlingen därvid haft det uppsåt som förutsätts för ansvar är uppenbart.

Det står också klart att var och en av de klagande, även om de inte själva avsåg att tillgripa våld, i vart fall en relativt kort tid efter det att ockupationen inleddes måste ha insett att våld skulle komma till användning för att upprätthålla denna.

Frågan är då om var och en av de klagande kan anses ha deltagit i folksamlingens förehavanden på ett sådant sätt att de skall dömas för våldsamt upplopp.

Hovrätten vill när det gäller bedömningen av den frågan först framhålla att hela händelseförloppet enligt hovrätten bör ses i ett sammanhang. Den våldsutövning som förekommit har inte varit isolerad till något eller några få enskilda tillfällen utan har i princip sträckt sig över hela den tid som ockupationen varade. Det är under sådana förhållanden inte möjligt att dela upp ansvarsprövningen mellan olika tillfällen av våldsutövning. Att vissa av de klagande exempelvis kan ha sovit under viss del av ockupationen när våldsanvändning förekommit kan därför inte frita dessa från ansvar om det kan anses stå klart att de under andra tidpunkter anslutit sig till folksamlingens förehavanden.

Som framgår av lagtexten är det inte en förutsättning för att döma till ansvar att en person varit delaktig i folksamlingens våldsutövning. Det är tillräckligt med delaktighet i dess förehavanden. Det finns mot den bakgrunden alltid skäl att se till i vilket sammanhang en våldsanvändning från en folksamling förekommer. I detta fall är det, som hovrätten redan framhållit, klart att våldsanvändningen ingått som en integrerad del av ockupationen. Utredningen, och därvid inte minst vad de klagande själva uppgett om sin aktion, visar att de klagande tillsammans med andra gemensamt och i samråd genomförde och upprätthöll ockupationen.

Enligt hovrättens mening är detta tillräckligt för att var och en skall anses ha anslutit sig till folksamlingens förehavanden. Något krav på att det kan visas att man som deltagare direkt främjat den våldsanvändning som förekommit föreligger inte och det krävs inte heller att det går att visa att en deltagare, utöver att ansluta sig till folksamlingens förehavanden, i övrigt handlat på något visst sätt.

Vad som nu sagts innebär självfallet inte att var och en som befinner sig i en folksamling som gör sig skyldig till våldsamt upplopp också skall dömas som deltagare. I förevarande fall kan emellertid inte någon av de klagande ens anses göra gällande att han i själva verket aktivt tagit avstånd från ockupationen eller att han endast varit en helt utomstående passiv betraktare eller att han på annan liknande grund inte skulle vara att anse som deltagare i ockupationen. Än mindre ger utredningen något stöd för att någon av de klagande borde frikännas från ansvar på någon sådan grund.

Var och en av de klagande skall således dömas till ansvar för våldsamt upplopp.

Hovrätten fann inte skäl att göra någon annan bedömning än den tingsrätten gjort avseende åtalet mot M.L.L. för hot mot L.C..

I påföljdsfrågan anförde hovrätten.

Envar av T.C., D.P., K.Ö., O.Ö-S., H.B., J.P. och V.S. skall dömas för olaga intrång och våldsamt upplopp. Hovrätten delar tingsrättens uppfattning att påföljden skall bestämmas till villkorlig dom jämte böter. Tingsrätten har i sin dom relativt ingående behandlat vad som kan anses styrkt angående var och en av de klagandes inblandning i händelseförloppet. Även om tingsrättens bedömning i dessa hänseenden skulle godtas är utredningen i den delen enligt hovrätten alltför knapphändig och fragmentarisk för en meningsfull differentiering av straffvärdet av var och ens totala deltagande i det våldsamma upploppet. Antalet dagsböter bör därför bestämmas lika för dem.

Hovrätten delar tingsrättens bedömning att påföljden för M.L.L. bör bestämmas till skyddstillsyn med föreskrift om samhällstjänst. Det antal timmar som M.L.L. skall utföra samhällstjänst bör dock med hänsyn till bedömningen i ansvarsdelen sänkas något. Det fängelsestraff som skulle ha ådömts alternativt bör av samma skäl sänkas.

Målnummer B 746/95

Metadata

Domstol
Svea hovrätt
Avgörandedatum
1995-05-05
Målnummer
B746-95
Lagrum
16 kap. 2 § brottsbalken
Litteratur
NJA II 1948 s. 345
Jareborg, Brotten, tredje häftet, 2:a uppl., s. 126 f.
Sökord
Våldsamt upplopp
Källa
Domstolsverket
Lagen.nu är en privat webbplats. Informationen här är inte officiell och kan vara felaktig | Ansvarsfriskrivning | Kontaktinformation