RH 1996:43
Part, som vid tingsrätten fört fastställelsetalan rörande ett hyresförhållandes bestånd jämte förpliktelse för hyresvärden att utge vissa förfallna hyresbelopp, har i hovrätten - sedan hyresförhållandet upphört - ändrat sin ursprungliga fastställelsetalan till att i första hand utgöra fullgörelsetalan avseende samtliga vid tiden för hovrättens huvudförhandling förfallna hyresbelopp. Yrkandet har avvisats såsom otillåten ändring av talan i högre instans.
BT Svenska Aktiebolag (BT) förhyrde av S.T. enligt skriftligt avtal industrilokaler på fastigheten Sörby Urfjäll 34:1 i Gävle kommun. Hyran skulle erläggas kvartalsvis i förskott. I avtalet stadgades att, om skriftlig uppsägning inte gjordes senast nio månader före hyrestidens utgång, avtalet skulle förlängas med två år för varje gång.
Under 1992 förekom på BT:s initiativ förhandlingar om nedsättning av hyran. Tvist uppstod sedermera mellan parterna om huruvida BT inom avtalad tid, senast den 31 augusti 1992, sagt upp avtalet till upphörande vid utgången av maj 1993. Tvist rådde också om den hyra som skulle betalas för 1992, beroende på att parterna preliminärt enats om en hyresnedsättning med retroaktiv verkan men denna överenskommelse varit avhängig av vissa övriga faktorer. Med hänsyn till att S.T. inte godtog uppsägningen valde BT att tills vidare kvarsitta i lokalerna efter maj 1993. BT valde också att för vissa delar av 1992 utge hyra med lägre belopp än enligt hyresavtalet under förmenande att överenskommelse uppnåtts därom. S.T. å sin sida förmenade att den överenskommelsen förutsatte att ett nytt hyresavtal kom till stånd. För tiden efter utgången av maj 1993 betalade BT hyra efter vad BT ansåg vara skäligt.
S.T. väckte vid Gävle tingsrätt talan mot BT med yrkande om att tingsrätten skulle fastställa att hyresförhållandet alltjämt var gällande mellan parterna och att hyra skulle utgå enligt hyreskontraktet. S.T. yrkade vidare att BT skulle förpliktas utge vissa resterande belopp för tiden tredje kvartalet 1992 till första kvartalet 1994, beroende på att BT då ej betalt fullt ut enligt hyreskontraktet. Som grund för sin talan anförde S.T. att hyresavtalet inte sagts upp i rätt tid och att det därmed alltjämt gällde mellan parterna. BT bestred S.T:s talan i huvudsak. Som grund för bestridandet anförde BT att hyresavtalet upphört vid utgången av maj 1993, eftersom uppsägning skett i rätt tid.
Rörande beräkningen av hyresbeloppen för tiden till utgången av maj 1993 hade parterna olika uppfattningar. För det fall att hyresavtalet skulle anses ha upphört vid utgången av maj 1993 yrkade S.T. att det skulle fastställas att BT för den tid som man därefter nyttjade lokalerna skulle utge hyra, i första hand med samma belopp som enligt hyresavtalet, i andra hand med ett belopp som motsvarade vad som enligt hans mening överenskommits vid de ej fullföljda förhandlingarna om förlängning av hyresavtalet och i sista hand med ett belopp som motsvarade skälig marknadshyra. BT medgav betalningsskyldighet, men förklarade sig endast berett att utge ett som skäligt ansett belopp, som BT dittills utgivit i efterhand per månad. Åtskillig både skriftlig och muntlig bevisning förebragtes, särskilt rörande frågorna om uppsägning skett och om vad som kunde anses vara skälig marknadshyra.
Gävle tingsrätt (1994-02-21, rådmännen Hilding Fröberg och Håkan Wiberg samt tingsfiskalen Marianne Wikman) fann det visat att S.T. mottagit uppsägningen innan utgången av augusti 1992 och att hyresavtalet därmed upphört att gälla vid utgången av maj 1993. Tingsrätten lämnade därför yrkandet om fastställelse av att hyreskontraktet var gällande mellan parterna utan bifall. Tingsrätten fastställde att hyra skulle utgå enligt hyreskontraktet till och med den 31 maj 1993. För tiden därefter fastställdes att hyra skulle utgå med vad som motsvarade på orten gällande marknadshyra för lokaler av jämförbart slag. Beloppet bestämdes till mindre än vad S.T. yrkat men mer än vad BT medgivit.
S.T. och BT överklagade tingsrättens dom; S.T. med yrkade om bifall till sin vid tingsrätten förda talan och BT med yrkade om ogillande av all S.T:s vid tingsrätten förda talan till den del denna bifallits utöver vad BT medgivit.
Parterna bestred varandras ändringsyrkanden.
Parterna åberopade i hovrätten samma grunder för sin talan som vid tingsrätten.
I hovrätten upplystes att BT efter tingsrättens dom suttit kvar i lokalerna fram till och med den 31 maj 1994, då avflyttning skett. BT hade fortlöpande utgivit ersättning för sitt nyttjande av lokalerna, dock inte i den omfattning S.T. menat var riktigt. Då hovrätten företog målet till huvudförhandling den 29 november 1995 förklarade sig S.T., under hänvisning till att hela den hyresfordran som omfattades av hans i målet förda talan numera förfallit till betalning, "konvertera" sin ursprungliga fastställelsetalan till att i stället utgöra fullgörelsetalan. Han yrkade därvid att BT skulle förpliktas utge sammanlagt 2 678 826 kr, avseende förfallna hyror för tiden tredje kvartalet 1992 - andra kvartalet 1995 jämte dröjsmålsränta på beloppet. S.T. yrkade i andra hand, för det fall hovrätten inte skulle finna ändringen till fullgörelsetalan tillåten, fullt bifall till sin vid tingsrätten i huvudsaken förda talan. BT förklarade sig inte ha någon erinran mot att S.T:s ändring av talan upptogs till prövning.
Hovrätten för Nedre Norrland (1996-01-19, hovrättslagmannen Barbro Hegrelius Jonson, hovrättsrådet Ulf Sterner, referent, adjungerade ledamoten hyresrådet Sten Adebäck och tf. hovrättsassessorn Magnus Norström) avvisade S.T:s i hovrätten förda fullgörelsetalan i den mån den avsåg förfallna hyror efter första kvartalet 1994 och dröjsmålsränta på efter utgången av 1993 förfallna hyresbelopp samt biföll, med ändring av tingsrättens dom, S.T:s fastställelsetalan på så sätt att hovrätten fastställde att hyreskontraktet varit gällande mellan parterna till och med den 31 maj 1995 samt att hyra skulle utgå enligt kontraktet. Hovrätten anförde därvid följande. Enligt 13 kap. 3 § första stycket rättegångsbalken får väckt talan inte ändras. Såvitt här är av intresse anges dock i samma lagrum att käranden, på grund av omständighet som inträffat under rättegången eller först då blivit känd för honom, får kräva annan fullgörelse än den, om vilken talan väckts (punkten 1), samt kräva ränta eller annan tilläggsförpliktelse, som följer av huvudförpliktelsen, och även i övrigt framställa nytt yrkande, om det stöder sig på väsentligen samma grund (punkten 3). Ett i överensstämmelse med punkten 3 ändrat yrkande får enligt 13 kap. 3 § andra stycket rättegångsbalken inte framställas i högre rätt, något som däremot är tillåtet med ett enligt punkten 1 ändrat yrkande.
S.T. har gjort gällande att hans i hovrätten gjorda "konvertering" från fastställelsetalan till fullgörelsetalan är en i enlighet med 13 kap. 3 § första stycket första punkten rättegångsbalken tillåten ändring.
Det förhållandet att någon stämmer på utbekommande av viss av flera periodiska prestationer och senare utvidgar talan att omfatta också senare förfallna sådana är ett förhållande av icke ringa praktisk betydelse. Det uppmärksammades också i förarbetena till rättegångsbalken (se NJA II 1943 s. 164-165). En sådan åtgärd ansågs emellertid vara att hänföra till en sådan ändring som avses i 13 kap. 3 § första stycket tredje punkten och kunna ske endast i första instans. Processlagberedningen uttalade därvid: Av hänsyn till vikten, att icke rättegångens tyngdpunkt förskjutes till överrätterna, bör ändring av detta slag inte få göras, sedan målet lämnat första instans.
Problemet har också uppmärksammats i Ekelöf-Boman, Rättsmedlen, 1990, där just det förhållandet har berörts att ytterligare hyresbelopp förfaller till betalning medan en hyrestvist är anhängig i hovrätten. I det anförda arbetet uttalas att hyresvärden då ej kan ändra sin talan till att avse även dessa men att det ur synpunkten de lege ferenda synes vara diskutabelt om detta är en lämplig lösning på problemet.
Med beaktande av vad som redovisats ovan och då enbart den omständigheten att talan tidigare i målet förts om fastställelse rörande det rättsförhållande vari hyresbeloppen har sin grund ej kan föranleda till annat, finner hovrätten att gällande rätt ej tillåter sådan taleändring i högre instans, varom här är fråga. S.T:s i hovrätten förda fullgörelsetalan skall följaktligen avvisas i den mån den avser förfallna hyror efter första kvartalet 1994 och dröjsmålsränta på efter utgången av 1993 förfallna hyresbelopp.
Vad angick frågan om giltigheten av uppsägningen fann hovrätten att vad som förevarit i målet inte utgjorde tillräckliga bevis för att S.T. mottagit uppsägningen inom avtalad tid. Med hänsyn härtill och då det ej kunde anses att S.T., som BT påstått, genom konkludent handlande eller passivitet blivit bunden av uppsägningen, fann hovrätten att denna inte kunde göras gällande. Hyresavtalet hade följaktligen förlängts till utgången av maj 1995. Med ändring av tingsrättens dom biföll därför hovrätten S.T:s i målet i första hand förda talan sådan den bestämts vid tingsrätten.