RH 1996:5

Nya TV Antennservice i Västerås Aktiebolag försattes i konkurs den 30 november 1994 efter ansökan samma dag. M.Z. hade varit anställd i bolaget till den 15 maj 1994. Han framställde anspråk på betalning enligt lönegarantilagen med sammanlagt 21 855 kr. Av det begärda beloppet avsåg 9 000 kr lön för tiden den 1 maj - 15 maj 1994 och 12 855 kr semesterersättning för tiden den 1 april 1993 - 30 april 1994.

Konkursförvaltaren (1995-01-23, advokaten M.R.) lämnade yrkandet utan bifall. Som skäl anfördes: Lönefordran och semesterersättning förföll till betalning den 15 juni 1994. Enär fordran är förfallen tidigare än tre månader före ansökan om konkurs den 30 november 1994 skall lönegaranti ej utgå eftersom förmånsrätt enligt 12 § förmånsrättslagen ej föreligger.

M.Z. väckte talan mot staten och yrkade bifall till sin begäran om betalning enligt lönegarantilagen såvitt avsåg semesterersättning.

Västerås tingsrätt (1995-07-18, rådmannen Jan Allgårdh) biföll i huvudsak yrkandet. Som skäl anförde tingsrätten bl.a. följande.

Av 7 § första stycket lönegarantilagen framgår att betalning enligt garantin lämnas för sådan fordran på lön eller annan ersättning som har förmånsrätt enligt 12 § förmånsrättslagen. Enligt 12 § första stycket första meningen förmånsrättslagen följer allmän förmånsrätt med arbetstagares fordran på lön eller annan ersättning på grund av anställningen. Löneprivilegiet är emellertid tidsbegränsat på så sätt att en lönefordran - för att ge förmånsrätt - måste ha förfallit under de sista sex månaderna av arbetstagarens anställningstid hos konkursgäldenären och inte tidigare än tre månader innan konkursansökningen kom in till tingsrätten (se 12 § första stycket andra meningen förmånsrättslagen).

Semesterersättning är också att anse som lön. För denna form av gottgörelse gäller emellertid särskilda regler i fråga om förmånsrätt. I 12 § fjärde stycket förmånsrättslagen stadgas nämligen att semesterlön och semesterersättning som är intjänad före konkursansökningen omfattas av förmånsrätt för vad som står inne för det löpande och det närmast föregående intjänandeåret.

Det anförda leder till att M.Z:s fordran på semesterersättning i sin helhet är förenad med allmän förmånsrätt. Han är följaktligen berättigad till betalning enligt den statliga lönegarantin för fordringen.

Riksskatteverket överklagade domen och yrkade i hovrätten att M.Z:s talan skulle lämnas utan bifall. Till stöd för sin talan anförde Riksskatteverket i huvudsak: Av förarbetena framgår att bestämmelsen i 12 § första stycket andra meningen förmånsrättslagen anger tidsramarna för lönefordringarnas förmånsrätt. Enligt 12 § fjärde stycket förmånsrättslagen omfattas semesterlön och semesterersättning som är intjänad före konkursansökningen av förmånsrätt för vad som står inne för det löpande och det närmast föregående intjänandeåret. Av sistnämnda stadgande kan utläsas förmånsrättens omfattning vad gäller semesterlön och semesterersättning. M.Z:s fordran på semesterersättning förföll till betalning senast den 15 juni 1994, dvs. tidigare än tre månader före konkursansökningen den 30 november 1994. Fordran saknar därför förmånsrätt och följaktligen också rätt till betalning enligt lönegarantilagen.

M.Z. bestred ändring och hävdade för egen del att 12 § fjärde stycket förmånsrättslagen är en i förhållande till bestämmelserna i första stycket samma paragraf självständig bestämmelse och att en fordran på semesterersättning således omfattas av förmånsrätt om ersättningen intjänats före konkursansökningen och står inne för det löpande eller det närmast föregående intjänandeåret.

Svea hovrätt (1995-12-28, hovrättslagmannen Dag Victor, hovrättsrådet Jan-Olov Swahn och tf. hovrättsassessorn Lotta Gustavson, referent) lämnade överklagandet utan bifall. I sina skäl anförde hovrätten i huvudsak följande.

Frågan i målet är huruvida den i 12 § första stycket förmånsrättslagen angivna regeln, att en fordran på lön och annan ersättning på grund av anställningen måste ha förfallit till betalning inom den stadgade tremånadersfristen för att omfattas av förmånsrätt, även gäller fordran avseende semesterersättning - vilket Riksskatteverket har hävdat - eller om det beträffande sådana fordringar räcker att ersättningen intjänats före konkursansökningen och står inne för det löpande eller det närmast föregående intjänandeåret - vilket M.Z. gjort gällande.

I målet är ostridigt att konkursansökningen gjordes den 30 november 1994 och att M.Z:s fordran på semesterersättning förföll till betalning senast den 15 juni 1994, dvs. tidigare än tre månader innan konkursansökningen kom in till rätten.

I förarbetena till förmånsrättslagen uttalas att semesterlön och semesterersättning är att anse som lön. Med hänsyn till de speciella regler som gällde på området ansågs emellertid att förmånsrätten för sådana fordringar borde regleras särskilt (prop. 142/1970 s. 128 f.). I enlighet härmed infördes en specialregel avseende fordringar på semesterlön och semesterersättning som hade intjänats före konkursansökningen. Regeln motsvaras av den nuvarande bestämmelsen i 12 § fjärde stycket förmånsrättslagen med den skillnaden att förmånsrätten har inskränkts till att omfatta det löpande och det närmast föregående intjänandeåret (prop. 1993/94:208). I fråga om semesterfordringar som belöpte på tid efter konkursansökningen föreslogs inte någon specialregel. Detta innebar enligt departementschefen att bestämmelserna beträffande vanlig lön skulle gälla för sådana fordringar (prop. 142/1970 s. 135).

Mot bakgrund av lagtextens utformning och de i förarbetena gjorda uttalandena rörande bestämmelsens karaktär av specialreglering finner hovrätten att 12 § fjärde stycket förmånsrättslagen - på motsvarande sätt som bestämmelserna i tredje och femte styckena - utgör en i förhållande till bestämmelserna i första stycket samma paragraf fristående reglering av förmånsrätt för semesterlön och semesterersättning intjänad före konkursansökningen. Vid denna bedömning skall tingsrättens dom fastställas.

Målnummer T 1382/95