RH 1996:58

Handens tingsrätt, rådmannen J.B., meddelade den 22 november 1993 dom i mål om kontrollavgift mellan ett aktiebolag och ett handelsbolag, varvid handelsbolaget förpliktades att till aktiebolaget betala 200 kr jämte ränta samt rättegångskostnader.

Efter överklagande undanröjde Svea hovrätt domen genom ett beslut den 20 december 1994 och visade målet åter till tingsrätten för erforderlig behandling. Som skäl för beslutet anförde hovrätten - som fann att det inte av handlingarna i målet gick att få klarhet i vissa faktiska förhållanden - att tingsrätten genom att avgöra målet på handlingarna, trots att oklarheter rörande dessa förhållanden kvarstod, hade gjort sig skyldig till rättegångsfel. Vidare ansåg hovrätten att felet kunde antas ha inverkat på målets utgång och att det inte utan väsentlig olägenhet kunde avhjälpas i hovrätten.

Efter återförvisningen företog tingsrätten viss ytterligare skriftlig förberedelse, varefter parterna förelades att slutföra sin talan. Därefter meddelade tingsrätten den 30 januari 1996 återigen dom i målet. Även denna gång meddelades domen av rådmannen J.B. och domslutet blev detsamma som i den tidigare domen.

Handelsbolaget överklagade tingsrättens dom och yrkade - såsom det fick förstås - att hovrätten med ändring av tingsrättens dom skulle ogilla aktiebolagets talan. Som grund för yrkandet anförde aktiebolaget bl.a. att tingsrättens ordförande, rådmannen J.B., varit jävig att återigen avgöra samma mål.

Svea hovrätt (1996-05-09, hovrättslagmannen Thorsten Cars, hovrättsrådet Göran Rosenberg och tf. hovrättsassessorn Håkan R:son Matz, referent) undanröjde tingsrättens dom och visade målet åter till tingsrätten för erforderlig handläggning och anförde följande:

Domarjäv regleras i 4 kap. 13 § rättegångsbalken (RB). Av intresse i förevarande mål är punkten 10 i paragrafen, som innehåller en generalklausul för jäv av innebörd att en domare är jävig att handlägga ett mål, om någon särskild omständighet föreligger som är ägnad att rubba förtroendet till hans opartiskhet i målet.

Enligt tidigare praxis har det för återförvisade mål i allmänhet inte ansetts föreligga hinder mot att samma domare dömer i målet på nytt. Att beakta är emellertid att konventionen den 4 november 1950 angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna (Europakonventionen) gäller som lag i Sverige fr.o.m. den 1 januari 1995 (SFS 1994:1219).

Enligt art. 6 i Europakonventionen gäller bl.a. att envar, när det gäller att pröva hans civila rättigheter och skyldigheter eller anklagelse mot honom för brott, skall vara berättigad till opartisk och offentlig rättegång inför en oavhängig och opartisk domstol. Frågan vad som enligt denna artikel kan anses utgöra domarjäv har aktualiserats genom en dom i Europadomstolen mot Danmark, målet Hauschildt (dom 1989-04-29, Ser. A No. 154). I det fallet hade en dansk domare fattat ett flertal beslut om häktning mot samme man med stöd av en speciell bestämmelse i den danska "retsplejeloven", enligt vilken en misstänkt person kan häktas, om det föreligger "saerligt bestyrket misstanke" att han begått brott. Med hänsyn till att domaren vid häktningsbesluten tillämpat en bestämmelse som således kräver att det föreligger hög grad av klarhet i skuldfrågan ansåg Europadomstolen att det kunde ifrågasättas om domstolen hade varit opartisk när samma domare därefter avgjorde målet. Europadomstolen fann att artikel 6 hade kränkts.

Med hänvisning till detta avgörande har Sverige gjort lagändringar som rör handläggningen av brottmål efter rättspsykiatrisk undersökning. Genom detta lagstiftningsärende (prop. 1992/93:25) reglerades bl.a. vissa jävsfrågor för brottmålsprocessens del. Bl.a. infördes den nuvarande bestämmelsen i 4 kap. 13 § 8 RB, som innebär att en domare är jävig vid huvudförhandling vid vilken ett brottmål slutligt avgörs, om han före denna huvudförhandling har prövat frågan om den tilltalade har begått gärningen. Jävsbestämmelsen omfattar också fall då högre rätt undanröjer en lägre rätts dom i brottmål och återförvisar målet till fortsatt handläggning i den lägre rätten (se prop. 1992/93:25 s. 36).

I det nyssnämnda lagstiftningsärendet gjordes visserligen inga lagändringar i jävsfrågan för tvistemålsprocessens del. Föredragande statsrådet uttalade sig emellertid om innebörden av generalklausulen för jäv, som numera är intagen i 4 kap. 13 § 10 RB, efter återförvisning av bl.a. tvistemål till lägre instans (prop. 1992/93:25 s. 21 f., 36). I det fall återförvisningen hade skett på grund av att det hade tillkommit ny bevisning fick enligt hennes mening den fråga som rätten skulle ta ställning till vid den andra huvudförhandlingen i allmänhet anses identisk med den fråga som rätten redan bedömt vid den första förhandlingen. Hon pekade därvid på att det förhållandet att ny bevisning hade tillkommit inte innebar att den fråga som rätten hade att ta ställning till i och för sig förändrades, och det kunde därför uppstå situationer där jäv kunde anses föreligga. Denna jävssituation rymdes förmodligen redan under generalklausulen för jäv i 4 kap. 13 § RB. En tillämpning av denna bestämmelse i belysning av Europadomstolens praxis kunde alltså, enligt föredragande statsrådets mening, medföra att jäv skall anses föreligga med hänsyn till att en part kan hysa objektivt berättigat tvivel angående domstolens opartiskhet.

Vid riksdagsbehandlingen av det nämnda lagstiftningsärendet pekade Justitieutskottet i sitt av riksdagen godkända betänkande (1992/93:JuU29 s. 9) på att det i propositionen gjordes vissa uttalanden om andra situationer - än som rör handläggningen i brottmålet efter rättspsykiatrisk undersökning - där jäv mot bakgrund av Hauschildtdomen kan tänkas föreligga. Utskottet ville här markera tveksamhet till om det enbart med anledning av den domen fanns anledning till de bitvis långtgående slutsatser om jäv som drogs i propositionen. Enligt utskottets mening var det inte möjligt att dra några slutsatser på det föreliggande materialet. Vidare utgick utskottet från att en översyn av frågorna om domarjäv i ett vidare perspektiv, såsom antyddes i propositionen, kom till stånd i ett lämpligt sammanhang. Huruvida en sådan översyn pågår känner hovrätten inte till.

Mot bakgrund av de bedömningar och uttalanden som har gjorts i det nämnda lagstiftningsärendet anser hovrätten att det får ske en prövning från fall till fall huruvida en domare, som tidigare har deltagit i handläggningen av ett mål, är jävig om han - efter målets återförvisning från högre rätt - på nytt deltar i handläggningen av målet. Med hänsyn till kravet enligt art. 6 i Europakonventionen på en domares opartiskhet anser hovrätten därvid att generalklausulen för jäv i 4 kap. 13 § 10 RB i allmänhet får anses utgöra hinder mot att samma domare dömer i ett tvistemål på nytt efter återförvisning när, såsom i förevarande fall, domstolen har att ta ställning till samma sakfråga som vid den tidigare prövningen. Med hänsyn härtill, och då skäl saknas till varför J.B. trots det nu sagda inte skall anses ha varit jävig, finner hovrätten att jäv har förelegat i det nu aktuella fallet.

Målnummer FT 347/96

Rättsfall; Europadomstolens dom 1989-04-29, Hauschild ./. Danmark, Ser. A No. 154.