RH 1996:61

A.W. väckte talan mot K.G., G.L. och M.P. med yrkande att de skulle fällas till ansvar för grovt förtal samt att de skulle förpliktas att solidariskt till henne utge skadestånd för kränkning med 150 000 kr.

Som grund för sin talan åberopade A.W. ett brev som hon påstod att K.G., G.L. och M.P. tillsammans och i samråd hade upprättat, undertecknat och avsänt till socialchefen O.Z.. A.W. hävdade att uppgifterna i brevet var ägnade att utsätta henne för andras missaktning genom att utpeka henne som brottslig eller eljest klandervärd i sitt levnadssätt.

K.G., G.L. och M.P. vitsordade att de tillsammans utformat och undertecknat det åberopade brevet och att de skickat det till två personer, socialchefen O.Z. och chefen för barnstugebyrån A.T., men förnekade brott och bestred yrkandena om ansvar och skadestånd.

Stockholms tingsrätt (1995-09-27, chefsrådmannen Jan Huldt samt nämndemännen Urban Greitz, Maarit Hämäläinen och May Lasson) ogillade såväl åtalet som skadeståndsyrkandet och anförde bl.a. följande i domskälen. Brevet innehåller ett antal uppgifter om A.W.. De tilltalades syfte med brevet har varit att lämna dessa uppgifter till mottagarna. Det står utom diskussion att uppgifterna om A.W. är ägnade att utsätta henne för andras missaktning.

Tingsrätten gick härefter in på bedömningen om ansvarsfrihet enligt 5 kap. 1 § andra stycket brottsbalken och fann att det varit såväl försvarligt för de tilltalade att lämna de för A.W. kränkande uppgifterna som att uppgifterna var sanna eller att de tilltalade i vart fall haft skälig grund för uppgifterna.

A.W. överklagade domen och yrkade bifall till sin talan i dess helhet.

K.G., G.L. och M.P. bestred ändring.

Svea hovrätt (1996-05-10, hovrättslagmannen Erik Tersmeden, hovrättsrådet Kerstin Frideen, tf. hovrättsassessorn Christel Lundmark, referent, samt nämndemännen Inger Sköld och Denis Frick) fastställde tingsrättens domslut och uttalade i domskälen följande.

I målet är fråga om straffrättsligt ansvar för tre anställda vid en kommunal förvaltning för den kritik som de i brev till två högre chefer inom förvaltningen framfört mot sin närmaste chef rörande dennes uppträdande i tjänsten. Till ansvarsyrkandet knyter sig ett yrkande om skadestånd för kränkning.

Det ligger, enligt hovrättens mening, i sakens natur att underställd personal har ett utrymme för att till högre chef framföra kritik mot det sätt på vilket en lägre chef utövar sitt chefskap, utan att det därför överhuvudtaget blir fråga om att denna kritik skall ses som förtal enligt 5 kap. 1 § första stycket brottsbalken. I en högre chefs plikt får anses ingå att vid sådan kritik låta utreda vad som ligger bakom, bilda sig en uppfattning om det berättigade i kritiken samt att vidtaga de åtgärder som han själv, efter undersökningen, finner påkallade. I en större förvaltning kan uppgiften att undersöka och vidta åtgärder givetvis delegeras till annan chef på lämplig nivå i förhållande till den klandrade chefen. En anmälan till högre chef om vad som uppfattas eller upplevs som missförhållanden är mot den nu angivna bakgrunden inte, på samma sätt som när uppgifter sprids till olika personer bara för deras kännedom, omedelbart ägnade att utsätta den klandrade för andras missaktning. En anmälan som efter högre chefs bedömande är obefogad eller osann kan tvärtom leda till åtgärder gentemot anmälaren.

Hovrätten finner vid en granskning av det brev som åberopats som grund för åtalet att vad där anförs får anses ligga inom ramen för sådan kritik som underställd personal skall ha utrymme för att framföra till högre chef i och för dennes egen utredning och ställningstagande.

I målet är klarlagt att den högre av de chefer som fick brevet också omgående föranstaltade om utredning.

Således delegerade förvaltningsledningen uppgiften att utreda saken och vidta eventuella åtgärder till den områdeschef, som var A.W:s närmaste överordnade, B.H.. Denne har i sitt vittnesmål uppgett bl.a. följande.

Han kontaktades av A.W. bl.a. med anledning av att G.L. och M.P. önskade återinträda i tjänst efter föräldraledighet. Han fick då uppfattningen att det var arbetssituationen i sig som var komplicerad, på grund av flera deltidsanställda. Han kände emellertid också till att A.W. var negativ mot personal som, i likhet med G.L. och M.P., hade tjänstgjort vid daghemmet i ett skede innan A.W. inträtt som föreståndare och då daghemmet låg på annan plats. Det hade även tidigare varit konflikter med sådan personal.

Under våren 1993 förekom flera kontakter mellan honom och personal på daghemmet samt mellan honom och föräldrar som hade sina barn där. Det gjordes bl.a. förfrågningar om administrativa saker till förvaltningen från föräldrar av ett slag som inte borde behöva förekomma. Vidare anmälde köassistenten att många föräldrar ville ta sina barn från det daghem där A.W. var föreståndare, något som var ovanligt. Strax före midsommaren 1993 tog huvudskyddsombudet kontakt med honom om den psykosociala situationen på daghemmet, som hon såg allvarligt på. Huvudskyddsombudet uttryckte oro såväl över personal som över A.W. personligen. Personal hade vänt sig till huvudskyddsombudet med klagomål över A.W. och föräldrar sades ha blivit illa bemötta av A.W.. Han ansåg det då klart att A.W. inte klarade föräldrakontakten. Föräldrar kände sig kränkta av henne. Mot annan personal hade föräldrarna inte någon erinran.

B.H. har vidare omvittnat att han såg till att A.W. fick del av huvudskyddsombudets rapport och att han i augusti månad 1993 inledde samtal med A.W. om situationen. Det var dock svårt att föra dessa samtal, eftersom A.W. var arrogant. Hon såg bara problem hos andra, förnekade konflikt med personalen och förklarade att det för personalens del bara var fråga om att klara av att ta order.

Brevet från de tre tilltalade till ledningen uppfattade han som ett desperat rop på hjälp. Det möte han hade med dem på daghemmet var en för honom skakande upplevelse. De tre grät, var rädda och orkade inte längre med situationen. Han hade aldrig mött något liknande förut. Han insåg att situationen var akut och han förklarade för A.W. att han inte hade förtroende för henne att lösa problemen. Hon erbjöds andra uppgifter, men hon avböjde det och förklarade några dagar senare att hon inte ämnade ha någon kontakt vidare med honom.

Det förhållandet att A.W. skiljdes från sitt föreståndarskap på daghemmet i fråga är sålunda en konsekvens av högre chefs egen undersökning och bedömning av situationen.

Hovrätten finner av ovan anförda skäl att åtalet skall ogillas, liksom yrkandet om skadestånd och att tingsrättens domslut således skall fastställas.

Målnummer B 2561/95