lagen.nu

RH 1996:69

Fråga om ansvar för s.k. dödshjälp. Ett åtal för dråp har ogillats eftersom den åtalades handlande inte inneburit annat än att hon möjliggjort för annan person att vidta de åtgärder som ledde till den personens död.

K.Ö. led av Huntingtons sjukdom, som är en ärftlig form av hjärnförtvining. Den kallas också Huntingtons chorea eller danssjuka. Den drabbar framför allt de delar av hjärnan som kontrollerar samordning av rörelser och utmärks av ofrivilliga rörelser hos patienten. Ryckningar förekommer mest i ansiktet, huvudet, armar och ben. Huntingtons sjukdom orsakar otydligt tal och tilltagande demens. Aven depression och andra psykiska besvär är vanliga symtom. Sjukdomen är dödlig och det tar ungefär 10-15 år mellan diagnos och dödens inträde. För både patient och anhöriga är sjukdomen mycket plågsam och mot slutet är rörelseförmågan hos patienten starkt nedsatt.

Åklagare yrkade vid Falu tingsrätt ansvar å M.Ö. enligt 3 kap. 2 § brottsbalken för dråp och påstod: M.Ö. har uppsåtligen i sin bostad i Falun berövat sin dotter K.Ö. livet. M.Ö. har därvid under tiden kl. 12 den 11 augusti - kl. 3 den 12 augusti 1995 i K.Ö:s mun fört in ungefär 45 tabletter Stesolid å 5 milligram, ungefär 40 tabletter Doloxene å 100 milligram och 14 tabletter Doleron, vilka K.Ö. själv svalt med hjälp av vatten. Vid tretiden på natten mot den 12 augusti 1995 har M.Ö. till K.Ö. lämnat minst 20 centiliter lättvin som hon druckit upp. K.Ö. avled omkring kl. 4.40 den 12 augusti 1995 genom förgiftning av de tabletter som M.Ö. tillfört.

Falu tingsrätt (1995-11-15, lagmannen Hans Sjöquist, rådmannen Lars-Erik Bergström samt nämndemännen Eva Andersson, Brith Larzon, Karl-Erik Lunå, Ingvar Sahlander och Pia Tauman) ogillade åtalet och anförde i domskälen bl.a. följande:

I målet är visat att M.Ö. handlat i enlighet med åklagarens gärningsbeskrivning. Det är också visat att K.Ö. avlidit till följd av de intagna preparatens och vinets verkan. Frågan är då om M.Ö:s handlande inneburit att hon gjort sig skyldig till brott.

För dråp skall, enligt 1 kap. 2 § första stycket samt 3 kap. 1 § och 2 § brottsbalken, den dömas som uppsåtligen berövar annan livet. Vidare är enligt svensk rätt medhjälp till självmord straffritt. Det innebär att endast den som är att anse som medgärningsman till självmordsgärning kan straffas, däremot ej den som handlar på ett sådant sätt att han kan betecknas som medhjälpare till självmord. Bedömningen skall ske efter de allmänna principerna om medverkansansvar i straffrätten. I 23 kap. 4 § brottsbalken finns vissa bestämmelser om gärningsmannaskap och medhjälp.

Vidare medför enligt svensk rätt samtycke från den person gärningen avser inte att en medgärningsman till självmord går fri från ansvar. Regler om verkan av samtycke finns bland annat i 24 kap. 7 § brottsbalken.

Det bör också påpekas att det är påkallat med stor försiktighet vid bedömning av s.k. dödshjälp. Gränserna för det straffria området får inte flyttas ut, särskilt med hänsyn till den oro som måste finnas hos många sjuka och handikappade för en sådan utvidgning. Det är en mycket grannlaga uppgift för domstolarna att inte ge felaktiga eller oklara signaler i det avseendet. Det måste framhållas att tingsrättens bedömning givetvis endast tar sikte på omständigheterna i just detta mål.

Vidare skall nämnas att endast M.Ö:s handlande under den tid som omfattas av gärningsbeskrivningen skall bedömas. Detta skall dock ske mot bakgrund av omständigheterna som föregick själva gärningen. Vad beträffar händelseförloppet och vad som föregått detta, är M.Ö:s uppgifter synnerligen trovärdiga och stöds av övrig bevisning. De har heller inte ifrågasatts av någon. Tingsrätten lägger därför uppgifterna till grund för prövningen

Tingsrätten konstaterar först att K.Ö. led av en obotlig och plågsam sjukdom, som obevekligen skulle ha ändat hennes liv på ett troligen kvalfyllt sätt. Vid tidpunkten för sin död var K.Ö. svårt rörelsehindrad men hennes intellekt och vilja var helt intakta. Det är vidare ställt utom varje tvivel att hennes bestämda önskan var att få dö och att denna önskan inte endast var tillfällig. Hennes vilja kom för övrigt till uttryck vid hennes egna självmordsförsök tidigare. Det är även klarlagt att M.Ö. inte på något sätt försökt påverka dottern att vilja ta sitt liv eller ens tagit upp denna fråga självmant, tvärtom har hon i det längsta stått emot dotterns övertalningsförsök. Också initiativet till händelserna den 11-12 augusti 1995 togs av K.Ö..

I fråga om möjligheterna för K.Ö. att själv utan hjälp beröva sig livet är följande att säga. En händelse i mars 1995 visar att hon genom sin viljestyrka förmådde att komma långt i ett självmordsförsök, trots att hon då var nästan helt rullstolsbunden. Det är vidare klarlagt att hon förmådde dricka vätska utan någon hjälp och svälja flera tabletter samtidigt. De ofrivilliga ryckningarna i hennes armar bör ha starkt försvårat möjligheterna för henne att själv plocka upp tabletter och stoppa dem i munnen. Om tabletterna emellertid hade placerats i ett lämpligt förvaringskärl är det däremot inte säkert att hon inte skulle ha förmått själv inta dem. Det kan således inte helt uteslutas att K.Ö. utan hjälp hade kunnat ta sitt liv, om hon dessförinnan försetts med tabletter och vätska inom räckhåll.

K.Ö. hade också möjlighet och förmåga att vägra ta emot några tabletter eller kapslar. Därtill kunde hon utan svårighet spotta ut tabletter eller kapslar. Hela det aktuella förfarandet tog mycket lång tid och K. blev också tillfrågad av M.Ö. om hon ville avbryta, men hon svarade nej.

Det kan alltså konstateras att vad M.Ö. gjort är följande. Hon har tillhandahållit medicinerna, tagit ut tabletter och kapslar ur burkarna, stoppat in preparaten i K:s mun samt hällt upp vin och vatten åt henne. I övrigt har K. själv utfört de dödsbringande handlingarna. Är då detta fråga om gärningsmannaskap från M.Ö:s sida eller blott medhjälp, som är straffritt?

Högsta domstolen prövade 1979 ett fall gällande aktiv dödshjälp (NJA 1979 s. 802). Även i det fallet hade den döde tillförts tabletter i munnen men handlandet bedömdes inte som medhjälp till självmord. Emellertid finns avgörande skillnader mellan Högsta domstolens fall och detta fall.

I NJA 1979 s. 802 var personen i fråga förlamad och kunde inte själv föra vätska till munnen. Viktigt är emellertid också att den tilltalade tillförde mannen ifråga dödande injektioner, utan någon som helst medverkan från denne. Högsta domstolens majoritet konstaterade i sin dom att mannen ifråga visserligen genom att svälja tabletterna aktivt medverkat till ett i gärningen ingående moment. Men, säger domstolens majoritet, "gärningsförloppet - i vars senare del (mannen ifråga) ej alls deltagit - präglas emellertid av ett sådant mått av självständigt handlande från den tilltalades sida att hennes medverkan är att bedöma som gärningsmannaskap." Högsta domstolens majoritet, som fann att alla åtgärderna i ansvarshänseende skulle betraktas som en enda gärning, fann därför att den tilltalade skulle anses ha såsom gärningsman orsakat mannens död vare sig denna inträffat på grund av tillförseln av tabletter eller på grund av injektionerna eller båda dessa handlingar i förening.

Tingsrätten tolkar Högsta domstolens motivering så att domstolen fäster stor vikt vid de handlingar i vilka mannen ifråga ej själv kunnat medverka - särskilt injektionerna - och att detta självständiga handlande från den tilltalades sida konstituerade ett gärningsmannaskap trots det faktum att mannen ifråga aktivt medverkat genom att svälja tabletter.

Det bör emellertid anmärkas att en skiljaktig ledamot menade att enbart förfarandet att stoppa dödande tabletter i någons mun är gärningsmannaskap i sig.

Enligt tingsrättens mening innebär gällande rätt, att den som bispringer en person som önskar begå självmord måste utföra ett aktivt och självständigt handlande för att hans medverkan skall anses utgöra ett gärningsmannaskap. Om man endast ställer dödande medel till den sjukes förfogande eller på annat sätt bereder denne möjlighet att själv vidta den åtgärd som leder till döden föreligger inte gärningsmannaskap. För att detta skall vara fallet krävs således också att den medverkande även vidtar en aktiv självständig och avgörande åtgärd.

Om M.Ö. - i stället för att lägga tabletterna och kapslarna i K:s mun - hade löst upp preparaten i vätska i en pipmugg eller lagt dem i en pipmugg med större öppning och ställt denna inom räckhåll för K., hade det inte varit fråga om annat än medhjälp till självmord om K. då på egen hand lyckats begå självmord. Mot bakgrund härav framstår det inte som riktigt att endast den skillnaden att M.Ö. - med K:s samtycke och i enlighet med hennes klart uttalade fria vilja - stoppat tabletter och kapslar i hennes mun, skulle konstituera ett gärningsmannaskap och att M.Ö. därigenom alltså skulle ha gjort sig skyldig till straffbar gärning. Ett naturligare synsätt måste vara att inget av de två alternativa handlingssätten utgör straffbar medverkan.

Tingsrätten finner alltså att M.Ö:s handlande inte präglats av ett sådant mått av självständigt och aktivt handlande samt icke varit av så avgörande betydelse att det kan bedömas som gärningsmannaskap utan fastmera som medhjälp till självmord. Vid sådant förhållande skall åtalet för dråp ogillas.

Åklagaren överklagade domen och yrkade att hovrätten skulle ändra tingsrättens dom och döma M.Ö. för dråp enligt åtalet. Han förordade att påföljden skulle bestämmas till villkorlig dom. M.Ö. bestred ändring.

Svea hovrätt (1996-03-27, hovrättslagmannen Lars-Göran Åsbring, hovrättsråden Per-Anders Broqvist och Gustaf Lagerbjelke, referent, samt nämndemännen Lars Engström och Ivan Stagg) fastställde tingsrättens domslut med följande domskäl.

Utredningen är väsentligen samma som vid tingsrätten. M.Ö. har här tillagt att hon var fullt på det klara med vad hon gjorde och att hon i dag inte ångrar sitt handlande. Hon har vidare berättat bl.a. följande. Från någon gång under 1992 bad K. henne flera gånger att hon skulle hjälpa henne att dö. I december 1992 försökte K.Ö. att ta sitt liv med tabletter. - Hon tror inte att dottern skulle ha klarat av att själv ta tabletterna med sina händer men att hon med munnen möjligen skulle ha kunnat plocka upp dem från bordsskivan. Ingen skulle ha kunnat med våld föra in tabletterna i K:s mun. Dessutom skulle hon ha spottat ut tabletterna om hon inte hade velat ta dem.

Det är utrett i målet att M.Ö:s dotter K.Ö. avled på grund av en överdos av läkemedel. Det har inte framkommit någonting som ger hovrätten anledning att inte godta M.Ö:s uppgifter om hur tablettintaget gick till och att hon handlade i överensstämmelse med dotterns fria och av modern opåverkade vilja.

I målet har inte förebragts någon utredning som visar att M.Ö:s åtgärder ensamma varit tillräckliga för att leda till dotterns död, eller m.a.o. att K.Ö. skulle ha dött även om hon inte själv hade svalt tabletterna och intagit dryck.

Enligt hovrättens mening innebär M.Ö:s handlande inte annat än att hon möjliggjort för K.Ö. att vidta de åtgärder som ledde till hennes död. Så uppfattad och bedömd är M.Ö:s gärning så osjälvständig i förhållande till K.Ö:s eget handlande att hon inte kan anses ha berövat dottern livet. M.Ö:s gärning är därför att bedöma som medhjälp till självmord. Det är inte en med straff belagd handling. Också hovrätten ogillar därför åtalet.

Målnummer B 3105/95

Metadata

Domstol
Svea hovrätt
Avgörandedatum
1996-03-27
Målnummer
B3105-95
Lagrum
3 kap. 2 § brottsbalken
Rättsfall
NJA 1979 s. 802
Litteratur
Sökord
Dråp
Källa
Domstolsverket
Lagen.nu är en privat webbplats. Informationen här är inte officiell och kan vara felaktig | Ansvarsfriskrivning | Kontaktinformation