RH 1996:8

T.V. och L.V. har tillsammans barnen C., född 1985, och E., född 1988. De har gemensamt vårdnaden om barnen. - C. och E. väckte talan mot T.V. med yrkande att han skulle utge underhållsbidrag till var och en av dem med 650 kr i månaden från den 1 mars 1995 till dess barnet fyllt 18 år. Som grunder för käromålet angavs att barnen hade behov av yrkade underhållsbidrag och att T.V. hade förmåga att utge dem.

T.V. vitsordade att barnen hade behov av yrkade underhållsbidrag men bestred att utge högre bidrag än 400 kr per barn och månad, vilket belopp han medgav. T.V. gjorde gällande att han saknade förmåga att utge ett högre bidragsbelopp än det han medgav. Han hävdade därvid, såvitt nu är i fråga, att han - vid beräkningen av hans bidragsförmåga - var berättigad till ett högre avdrag än vad motparterna medgav för reskostnader med bil till och från arbetet.

Parternas inställning i bilkostnadsfrågan var följande. Parterna var överens om att T.V:s årliga bilkostnad skulle beräknas till 11 362 kr (874 mil a 13 kr), dvs. 947 kr/månad, samt att sistnämnda belopp skulle reduceras med de 298 kr som motsvarade den del av T.V:s förbehåll för egna, vanliga levnadskostnader (normalbelopp) som avser kostnader för resor till och från arbetet. Tvistefrågan gällde huruvida - vid beräkningen av T.V:s nettomånadsinkomst - det återstående beloppet, 649 kr, skulle få avdras i sin helhet från hans bruttoinkomst/månad eller - till följd av skatterättsliga begränsningar vid rätten till avdrag för utgifter för inkomsternas förvärvande - endast med den del av resekostnaden som översteg 6 000 kr/år (500 kr/månad), alltså med 149 kr (649 ./. 500). Parterna var överens om att om T.V:s talan i denna del skulle vinna bifall skulle detta medföra en nedsättning av yrkade underhållsbidrag med 150 kr/månad.

Sala tingsrätt (1995-08-10, lagmannen Erik Ljungkvist) förpliktade T.V. att från och med den 1 mars 1995 utge underhållsbidrag till vart och ett av barnen med 650 kr/månad till dess barnet fyllt 18 år.

Tingsrätten anförde i sina domskäl, såvitt gällde bilkostnadsfrågan, följande.

Vid bestämmandet av förbehåll för resor till och från arbetet bör skatterättsliga regler tillämpas (se Allmänna råd från Socialstyrelsen 1989:6 s. 239). Enligt 33 § kommunalskattelagen (senast ändrad genom SFS 1994:1855) får avdrag beträffande kostnader för resor till och från arbetsplatsen göras endast till den del kostnaden överstiger 6 000 kr. Detta leder följaktligen till att endast belopp över 6 000 kr skall beaktas vid beräkningen av underhållsbidrag. I det förbehåll som en förälder får göra för egna levnadskostnader ingår normalt kostnader för resor till och från arbetet med 10 % av gällande basbelopp (se Allmänna råd från Socialstyrelsen 1989:6 s. 66). Detta innebär att avdrag skall ske även med 298 kr per månad innan skatteavdrag enligt tabell görs. Skatteavdraget skall i princip göras på den taxeringsbara inkomsten. Vid detta förhållande skall i förevarande fall 149 kr dras av såsom utgifter för inkomsternas förvärvande avseende resor till och från arbetet.

T.V. överklagade tingsrättens dom och yrkade att hovrätten skulle nedsätta underhållsbidragen för C. och E. till 400 kr i månaden för varje barn.

C. och E. bestred ändring.

Parterna utvecklade sin talan på samma sätt och åberopade samma omständigheter som vid tingsrätten.

På begäran av hovrätten avgav Socialstyrelsen yttrande i bilkostnadsfrågan av följande innehåll:

Socialstyrelsens allmänna råd

Socialstyrelsen skriver i sina Allmänna Råd 1989:6 "Underhållsbidrag till barn" följande (s. 66):

"Kostnad för resor till och från arbetet som är nödvändiga på grund av för stora avstånd eller av sådana skäl som enligt Riksskatteverkets mening är avdragsgilla vid deklaration dras av från inkomsten innan skatteavdraget beräknas .... I det förbehåll för vanliga levnadskostnader som en förälder har rätt till (7 kap. 3 § FB), ingår kostnader för resor till och från arbetet" (prop. 1978/79:12 s. 105).

Socialstyrelsen anser i de allmänna råden att ett lämpligt belopp för reskostnader som ska ingå i förbehållsbeloppet är 10 procent av basbeloppet.

Riksskatteverkets anvisningar för avdrag för bil till och från arbetet

När de allmänna råden utfärdades (1989) gällde att en skattskyldig hade rätt att i sin deklaration dra av ett schablonbelopp på 3 000 kr för utgifternas förvärvande oberoende av om man haft sådana utgifter eller inte. Kostnader över 3 000 kr skulle styrkas särskilt.

Rätten till avdrag för kostnader för inkomstens förvärvande har sedan dess ändrats.

I kommunalskattelagen (1928:370) 33 § 2 mom. (ändrad 1994:1855) får avdrag för kostnader som avses i punkt 4 av anvisningarna göras endast till den del kostnaderna överstiger 6 000 kr. I punkt 4 i anvisningarna till 33 § anges de krav som ställs för att få rätt till avdrag för skälig kostnad för resor till och från arbetsplatsen, där denna varit belägen på sådant avstånd från hans bostad, att han behövt anlita och även anlitat särskilt fortskaffningsmedel.

Enligt lagen (1995:1523) om ändring i lagen (1993:1519) om avdrag för kostnader för bilresor till och från arbetsplatsen vid 1995 och 1996 års taxeringar får avdrag göras med 1 krona och 30 öre per kilometer.

Socialstyrelsens ställningstagande

Socialstyrelsen vidhåller sin principiella uppfattning att gängse skatteregler bör tillämpas även vid beräkning av underhållsbidrag. Detta innebär att avdrag för bilkostnader endast får göras för belopp överstigande 6 000 kr. Av dessa kostnader ingår 10 procent av basbeloppet i förbehållsbeloppet enligt 7 kap. 3 § FB. Återstående del dras av vid punkt 14 på U 3 blanketten.

De underhållsbidrag som räknas fram bör kontrolleras genom en allmän skälighetsbedömning och vid behov korrigeras.

Samråd har ägt rum med Riksförsäkringsverket i denna fråga.

Svea hovrätt (1996-02-16, hovrättslagmannen Dag Victor samt hovrättsråden Lars Hesser, referent, och Ingrid Holmstrand) ändrade tingsrättens dom på så sätt att underhållsbidraget bestämdes till 500 kr i månaden för varje barn.

Hovrätten anförde i sina domskäl, såvitt gällde bilkostnadsfrågan, följande.

Socialstyrelsen har således i sitt yttrande som sin principiella uppfattning angivit att gängse skatteregler bör tillämpas vid beräkningen av underhållsbidrag. Något stöd för en sådan uppfattning går emellertid inte att återfinna i förarbetena till 7 kap. 3 § föräldrabalken, som innehåller vissa allmänna principer vid bestämmande av underhållsbidrag. I den aktuella propositionen (prop. 1978/79:12 om underhåll till barn och frånskilda, m.m.) anförs i och för sig (s. 105) att vid bestämmande av underhållsskyldigs ekonomiska bärkraft, vilken bör bedömas utifrån hans förväntade nettoinkomst, bör dennes inkomst i princip minskas med sådana utgifter för inkomsternas förvärvande som är avdragsgilla vid beskattningen. Då lagstiftningen antogs var det emellertid enligt gällande skattelagstiftning tillåtet att göra avdrag för bilkostnader av aktuellt slag fullt ut. Uttalandet kan inte tas till intäkt för att det skulle föreligga en koppling mellan skatterättsliga och underhållsbidragsrättsliga regler av det slag som Socialstyrelsen hävdat. En regel som skulle innebära att skärpt beskattning av det slag som här är i fråga automatiskt skulle få genomslag vid bestämmande av underhållsbidrag framstår också enligt hovrättens mening som sakligt oacceptabel. En sådan ordning skulle nämligen kunna leda till en icke rättvisande bild av den underhållsskyldiges ekonomiska bärkraft.

Med hänvisning till det anförda finner hovrätten att T.V:s talan, såvitt gäller hans bilkostnader, skall bifallas.

Målnummer T 1369/95