RH 1996:85

Bakgrund

Genom dom den 12 januari 1989 fällde Luleå tingsrätt M.A. till ansvar för värnpliktsbrott begånget under 1987. Med hänvisning till att M.A:s vapenvägran berodde på ett principiellt betingat motstånd mot att bära vapen och till att han inte tidigare gjort sig skyldig till värnpliktsbrott bestämde tingsrätten påföljden till villkorlig dom och böter.

Sedan beslut meddelats om att M.A. fick inkallas på nytt, eftersom han inte ådömts frihetsberövande påföljd, utfärdades order om militärtjänstgöring avseende tiden den 3 juli 1989 - den 27 april 1990. I skrivelse den 14 juni 1989 anhöll M.A. om befrielse från, alternativt anstånd med grundutbildningen enligt inkallelsen. Genom beslut den 9 augusti 1989 avslog Värnpliktsverket M.A:s framställning. Eftersom M.A. inte inställt sig enligt utfärdad order och då frånvarotiden översteg en tiondel av inkallelsetiden hemförlovades M.A. enligt beslut som meddelades den 6 september 1989.

Efter åtalsanmälan inleddes förundersökning mot M.A. enligt beslut den 18 september 1989. Förhör hölls med honom den 1 november 1989.

Den 2 februari 1990 väcktes vid Luleå tingsrätt åtal mot M.A. för värnpliktsbrott bestående i att denne som värnpliktig med uppsåt underlåtit att inställa sig enligt nämnda inkallelseorder.

M.A. delgavs den 13 mars 1990 stämning med kallelse till huvudförhandling att äga rum den 5 april 1990. Han infann sig inte. Huvudförhandlingen ställdes in och förelagt vite dömdes ut. Vid huvudförhandling den 1 november 1990 infann sig M.A.. Han vidgick de av åklagaren påstådda faktiska omständigheterna men bestred ansvar. Tingsrätten beslutade om s.k. § 7 - undersökning. M.A. delgavs den 30 november 1990 kallelse att inställa sig för sådan undersökning hos en psykiater i Luleå den 12 december 1990. Han infann sig emellertid inte. Den 12 februari 1991 förordnade tingsrätten en psykiater i Huddinge att utföra § 7 - undersökning. M.A. antogs då vara bosatt på en adress i Stockholm. Förordnandet återkallades den 7 maj 1992. Den 14 maj 1992 beslutade tingsrätten om en personundersökning. M.A. antogs då vara bosatt på en adress i Luleå. Personundersökningen gick inte att genomföra, eftersom M.A. uppgavs ha flyttat till Stockholm. Huvudförhandlingar var utsatta till den 9 juni 1992, den 15 september 1992 och den 24 november 1992 men måste varje gång ställas in, eftersom M.A. inte blev delgiven kallelse. Den 20 februari 1993, då han spelade i en orkester på ett näringsställe, blev han emellertid delgiven kallelse till huvudförhandling den 17 mars 1993. Han infann sig dock inte. Förelagt vite dömdes ut och beslut om hämtning fattades. M.A., vars adress då var okänd, delgavs efter uppgift om var han spelade den 4 april 1993 kallelse till huvudförhandling att äga rum den 5 april 1993. I kallelsen angavs att M.A. riskerade att bli häktad och att efterlysas om han inte inställde sig. Samma dag som huvudförhandlingen skulle äga rum kontaktade M.A. vederbörande rådman per telefon och uppgav att han befann sig i Stockholm, där han bodde på viss adress, och var förhindrad att komma till huvudförhandlingen. Denna ställdes in. M.A. tillsändes på den uppgivna adressen i Stockholm kallelse till huvudförhandling att äga rum den 13 maj 1993. I kallelsen angavs dels att han var delgiven kallelsen vid telefonsamtalet den 5 april 1993 med rådmannen, dels att han riskerade att bli häktad om han inte inställde sig. M.A. infann sig emellertid inte. Förelagt vite dömdes ut. M.A:s dåvarande offentlige försvarare hemställde att målet skulle överflyttas till Stockholms tingsrätt, eftersom M.A. bodde i Stockholm.

Den 9 juni 1993 överflyttades målet till Stockholms tingsrätt. En till den 4 november 1993 utsatt huvudförhandling där ställdes in, eftersom M.A. inte hade blivit delgiven kallelse. Av handlingarna att döma hände sedan ingenting i målet förrän den 12 december 1994, då tingsrätten efter kontakt med försäkringskassan fick klart för sig att M.A. hade adress i Råneå.

Den 9 januari 1995 överflyttades målet till Luleå tingsrätt. En till den 30 mars 1995 utsatt huvudförhandling ställdes in, eftersom M.A. inte blivit delgiven kallelse i vederbörlig ordning. Huvudförhandling hölls den 30 maj 1995 då M.A. infunnit sig.

Luleå tingsrätt (1995-06-13, rådmannen Katarina Lindgren samt nämndemännen Sten Lundberg, Knut-Ivar Sundström och Bengt Bäckström) dömde M.A. för den åtalade gärningen och bestämde påföljden till fängelse fyra månader.

Beträffande påföljden anförde tingsrätten följande: M.A. dömdes 1989 för värnpliktsbrott till villkorlig dom. I enlighet med praxis skall påföljden nu med hänsyn till brottets art bestämmas till fängelse om inte särskilda skäl talar mot en sådan påföljd. I målet har varken beträffande M.A:s person eller gärningen framkommit några omständigheter som medför att M.A. bör dömas till annan påföljd än ett fängelsestraff. Enligt 29 kap. 5 § 1 st. 7 p. brottsbalken skall rätten vid straffmätningen beakta om en i förhållande till brottets art ovanligt lång tid har förflutit sedan brottet begicks. I detta fall har nära sex år förflutit mellan gärning och lagföring. Detta förhållande beror dock inte på rättsväsendets hantering av ärendet utan kan tillskrivas M.A:s agerande. M.A. delgavs den 13 mars 1990 stämning med kallelse till huvudförhandling. Han inställde sig dock inte till förhandlingen. Även vid senare huvudförhandlingstillfällen har M.A. uteblivit. Med anledning härav skall tidsutdräkten inte räknas M.A. tillgodo vid bestämmande av fängelsestraffets längd. Fängelsestraffets längd bör med tillämpning av 34 kap. 1 § 1 st. 2 p. brottsbalken bestämmas till fyra månader.

M.A. överklagade tingsrättens dom och yrkade frikännande eller, i andra hand, lindrigare påföljd. Tills stöd för det senare åberopade han att det numera är många som inte blir inkallade.

Åklagaren bestred ändring.

Hovrätten för Övre Norrland (1996-05-13, hovrättsråden Ingrid Olsson och Arne Skoog, tf. hovrättsassessorn Gudrun Persson Härneskog, referent, samt nämndemännen Ingvar Andersson och Anna-Karin Wahlström) gjorde ingen annan ändring i tingsrättens dom än att påföljden bestämdes till fängelse två månader.

I sina domskäl anförde hovrätten följande beträffande påföljden: Tingsrätten har, i överensstämmelse med praxis vid värnpliktsbrott andra gången, bestämt påföljden till fängelse fyra månader. Den senaste utvecklingen i fråga om inkallelser innebär inte någon sådan förändring som utgör skäl att i M.A:s fall frångå hittillsvarande praxis vid andragångsvägran. I M.A:s fall har det emellertid gått ovanligt lång tid mellan brott och dom. Detta förhållande beror huvudsakligen på M.A. själv. Det har varit svårt att delge honom och i fall då delgivning lyckats har han åtskilliga gånger underlåtit att efterkomma kallelser. Tidsutdräkten kan dock i någon mån tillskrivas omständigheter som rättsväsendet får svara för; detta synes inte i varje skede ha varit så aktivt som vid en normal arbetsbelastning skulle ha varit möjligt och med hänsyn till målets ålder angeläget. Med hänsyn härtill anser hovrätten att fängelsestraffet bör sättas lägre än som annars skulle ha blivit fallet. Det bör kunna stanna vid två månader.

Målnummer B 220/95