RH 1997:104

N.N. hade hos Folksam ömsesidig sakförsäkring (Folksam) tecknat en hemförsäkring, som innefattade egendomsskydd. Inbrott ägde rum i N.N:s lägenhet, varvid, såvitt här är i fråga, fyra mattor förstördes samt ett guldarmband och två halskedjor av guld stals.

Egendomen hade införts till Sverige från Iran. N.N. hade av Sollentuna tingsrätt dömts för varusmuggling till dagsböter i fråga om guldarmbandet och förpliktats att utge förverkat värde av armbandet. Åtalet mot henne hade däremot ogillats i de delar det hade avsett varusmuggling beträffande mattorna samt olovlig befattning med smuggelgods avseende halskedjorna. Svea hovrätt hade fastställt domen. Högsta domstolen hade inte meddelat prövningstillstånd.

N.N. yrkade att Folksam till henne skulle förpliktas betala ersättning för de förstörda mattorna och de stulna smyckena med 30 100 kr jämte ränta. Folksam bestred yrkandena men vitsordade beloppen och ränteyrkandet som skäliga i och för sig.

Till grund för yrkandena gjorde N.N. i huvudsak gällande att Folksam enligt försäkringsvillkoren var skyldigt att ersätta henne för skadan i anledning av försäkringsfallet.

Folksam anförde till grund för bestridandet att N.N. hade infört egendomen i fråga i riket i strid med varusmugglingslagen varför hennes innehav inte hade utgjort något lagligt intresse som kunde göras till föremål för försäkring enligt 35 § lagen (1927:77) om försäkringsavtal.

N.N. genmälde att den i målet aktuella försäkringen var en konsumentförsäkring och att lagen om försäkringsavtal därför inte var tillämplig. Hon bestred att hon inte skulle ha ett lagligt intresse av att försäkra egendomen. Målet gällde också tvist om ersättning för vissa andra mattor. Denna del av målet redovisas inte här.

Stockholms tingsrätt (1996-04-17, tingsfiskalen Katja Isberg Amnäs) biföll käromålet såvitt här är i fråga och anförde i domskälen i denna del följande.

Beträffande tillämpligheten av 35 § lagen om försäkringsavtal anser tingsrätten att denna paragraf ger uttryck för en allmän försäkringsrättslig grundsats vilken är tillämplig även vid konsumentförsäkring.

När det gäller frågan om N.N. har ett lagligt intresse av att försäkra de övriga mattorna och guldföremålen som införts från Iran gör tingsrätten följande bedömning. N.N. har genom sin hemförsäkring försäkrat sig mot förlust av egendomen. Det är i målet inte visat annat än att N.N. genom giltigt fång förvärvat mattorna och guldföremålen och därmed är ägare till dessa. Hon har av Sollentuna tingsrätt dömts att såsom förverkat värde av guldarmbandet utge 21 000 kr. Hennes innehav av själva guldarmbandet är därför inte olagligt. Hon har således ett lagligt intresse att försäkra sig mot att hon förlorar egendomen och har följaktligen också rätt att utfå försäkringsersättning för mattorna och guldföremålen. Folksam skall därför betala ersättning till N.N. med det yrkade beloppet 30 100 kr.

Folksam överklagade och yrkade i hovrätten såvitt här är i fråga att käromålet skulle lämnas utan bifall. N.N. bestred ändring.

Folksam anförde i hovrätten bland annat att det i målet måste anses klarlagt att N.N. hade gjort sig skyldig till varusmuggling i fråga om mattorna samt olovlig befattning med smuggelgods när det gällde halskedjorna.

N.N. genmälde bland annat att det inte kunde anses styrkt att halskedjorna hade varit föremål för varusmuggling.

Svea hovrätt (1997-10-08, hovrättsråden Claes Örn och Per Boholm samt tf. hovrättsassessorn Carl Josefsson, referent) lämnade ändringsyrkandet utan bifall och anförde i domskälen såvitt här är av intresse följande.

Folksams ändringsyrkande avser ersättningen för de skadade mattorna samt de stulna smyckena. Utgången i denna del avgörs i första hand av svaret på frågan om en hemförsäkring, som innefattar egendomsskydd, skall anses omfatta också egendom, som har införts till landet eller innehas här i strid med lagen (1960:418) om straff för varusmuggling. Sådan egendom är alltså smuggelgods och kan vara föremål för förverkande enligt samma lag.

Enligt en allmän förmögenhetsrättslig grundsats saknar avtal som strider mot lag eller goda seder rättslig verkan. I överensstämmelse härmed kan enligt 35 § lagen (1927:77) om försäkringsavtal endast lagliga intressen, som kan uppskattas i pengar, göras till föremål för skadeförsäkring. Bestämmelsen får, som tingsrätten har funnit, anses uttrycka en allmän försäkringsrättslig grundsats, som är tillämplig också när det, som här, är fråga om en konsumentförsäkring (jfr Ds 1993:39, s. 254; Tullberg, Mats, Försäkringsersättning vid skada på egendom, Stockholm 1994, s. 40).

Vid bedömningen av vad som skall anses vara ett lagligt försäkringsintresse är allmänt sett faktorer som karaktären av det olagliga förhållandet, hur nära förbindelsen är mellan försäkringsföremålet och förhållandet, försäkringstagarens kännedom om förhållandet samt sambandet mellan den inträffade skadan och det olagliga förhållandet av betydelse (se Selmer, Knut S., Forsikringsrett, 2:a uppl., Bjørkelangen 1982, s. 82). I fall som det förevarande synes också syftet med och omfattningen av innehavet samt egendomens karaktär vara sådana omständigheter som bör beaktas. Det kan anmärkas att gränsdragningen mellan lagligt och olagligt intresse kan vara vansklig - den synes ytterst bero på en skönsmässig värdering (ibid.; Lyngsø, Preben, Forsikringsaftaleloven, 4:e uppl., Gylling 1992, s. 173).

Försäkringsskydd kan sättas i fråga i situationer där redan själva innehavet av den försäkrade egendomen är olagligt (jfr ARN 89/R6172 (RFS 1990:16)). Förekomsten av ett mera direkt samband mellan det försäkrade intresset och en olaglig verksamhet talar också mot att försäkringsskydd skulle finnas (jfr Grundt, Theodor, Lærebok i norsk forsikringsrett, Oslo 1939, s. 72 f; SOU 1989:88, s. 331; Lyngsø, s. 172 f; Tullberg, s. 37 ff).

N.N:s innehav av smyckena och de skadade mattorna har varit lagligt i och för sig. Det får anses ha varit av begränsad omfattning och personlig karaktär. Under sådana förhållanden finner hovrätten - också om egendomen skulle vara att anse som smuggelgods och N.N. ansvarig för brott enligt varusmugglingslagen - att hennes innehav skall bedömas som ett lagligt försäkringsintresse (jfr dansk praxis, redovisad av Lyngsø, s. 173).

Vid denna bedömning saknas anledning för hovrätten att pröva om N.N. skall anses ha gjort sig skyldig till brott mot varusmugglingslagen i fråga om mattorna och guldsmyckena.

På grund av vad som nu har anförts skall Folksams ändringsyrkande lämnas utan bifall.

Målnummer T 765/96

Litteratur m.m.: Ds 1993:39, Ny försäkringsavtalslag, s. 254; SOU 1989:88, Skadeförsäkringslag, s. 331; Grundt, Theodor, Lærebok i norsk forsikringsrett, Oslo 1939, s. 72 f; Lyngsø, Preben, Forsikringsaftaleloven, 4:e uppl., Gylling 1992, s. 172 f; Selmer, Knut S., Forsikringsrett, 2:a uppl., Bjørkelangen 1982, s. 82; Tullberg, Mats, Försäkringsersättning vid skada på egendom, Stockholm 1994, s. 37 ff; ARN 89/R6172 (RFS 1990:16).