RH 1997:110

Den 27 juni 1986 träffades mellan å ena sidan G.T. och Onspot AB (numera Vernax AB och i det följande benämnt Vernax) och å andra sidan X.X. ett avtal avseende reglering av parternas ekonomiska mellanhavanden. Under åberopande av en skiljeklausul i detta avtal påkallade Vernax den 23 april 1990 skiljeförfarande mot X.X. och utsåg som skiljeman advokaten S.L.. X.X. utsåg å sin sida chefsrådmannen L.C. som skiljeman. De partsutsedda skiljemännen utsåg som tredje skiljeman och ordförande f.d. chefsrådmannen M.H.. Med parternas godkännande tjänstgjorde advokaten S.M. som skiljenämndens sekreterare.

Den 5 november 1990 framställde X.X. - i det pågående skiljeförfarandet och med hänvisning till det mellan parterna träffade avtalet - vissa anspråk mot Vernax och G.T.. Vernax och G.T. gjorde dock bl.a. gällande att laglig möjlighet saknades att göra de angivna anspråken gällande i det pågående skiljeförfarandet och yrkade därför att X.X:s yrkanden skulle avvisas.

I ett beslut den 1 februari 1993 uttalade skiljenämnden följande.

X.X. har den 5 november 1990 i skiljeförfarandet, genom särskilt påkallande, framställt yrkanden gentemot både Vernax och G.T. som grundar sig på 1986 års avtal.

Vernax och G.T. har gjort gällande att dessa yrkanden skall avvisas samt därvid åberopat följande.

1. X.X:s rätt till skiljeförfarande har prekluderats - såväl gentemot Vernax som G.T. - enär han för talan vid allmän domstol beträffande fråga som omfattas av 1986 års avtal.

2. Även om preklusion inte skulle föreligga har X.X. likväl inte laglig möjlighet att i förevarande skiljeförfarande göra gällande de angivna anspråken. X.X. kan nämligen i vart fall i detta skiljeförfarande endast föra talan gentemot Vernax och endast i anledning av de omständigheter som Vernax åberopat för sin talan. För att andra omständigheter skall kunna komma under skiljemäns bedömning fordras att X.X. mot Vernax respektive G.T. påkallar ett särskilt skiljeförfarande.

X.X. har i fråga om preklusionsinvändningen gjort gällande att han, sedan han återkallat av honom tidigare vidtagen hävning av 1986 års avtal, är bibehållen vid sin rätt till skiljeförfarande enligt det avtalet. Den omständigheten att viss fråga är föremål för prövning vid allmän domstol - genom ett yrkande om fastställelse - saknar i detta avseende betydelse, förutom i vad avser skiljenämndens rätt att pröva just den fastställelsetalan.

Vidare har X.X. gjort gällande, att 1986 års avtal innebär att samtliga mellan parterna på grund av avtalet aktuella tvistefrågor kan bli föremål för skiljemännens prövning i ett och samma skiljeförfarande, som sålunda skall kunna omfatta samtliga olika tvister enligt 1986 års avtal.

I 1986 års avtal - - - har G.T. och X.X. förbehållit sig rätt att framställa ytterligare krav utöver dem som uttryckligen anges i - - -. Att parterna tillagts denna rätt utgör ett starkt stöd för att avtalet har den innebörd som X.X. hävdat, nämligen att parterna avsett att samtliga deras ekonomiska mellanhavanden skulle regleras slutligt och i ett sammanhang.

I avtalet - - - anges vidare att, när avtalet undertecknats, förskott betalats och skiljemännen bestämt royalties och de närmare villkoren om avräkning av dessa "enligt ovan" samtliga parternas, deras familjemedlemmars och dem närstående bolags rättsförhållanden ska anses uppgjorda, vilket genom avtalet garanteras av X.X. och G.T..

Med hänvisningen "enligt ovan" avses att det enligt - - - överlämnas åt skiljemän att fastställa vilka rättigheter som omfattas av avtalet, om och hur royalty för dessa skall beräknas och utgå, övriga skuldförhållanden mellan parterna samt hur avräkningen av royalty skall ske mot förskott respektive mot X.X:s eventuellt kvarstående skuld per tidpunkten för skiljedom.

Åt dessa bestämmelser kan inte ges annan rimlig förklaring än att parterna, när de träffade 1986 års avtal, utgått från den gemensamma förutsättningen att samtliga deras tvistiga mellanhavanden skulle, med biträde av skiljemän, prövas i ett sammanhang och på så sätt bli slutligt reglerade.

I avtalet - - - anges i fråga om skiljenämndens sammansättning olika alternativ, nämligen att parterna skall enas om skiljenämndens sammansättning eller att skiljenämndens ordförande skall vara svensk domare eller svensk advokat och att för skiljemannaförfarandet skall gälla svensk lag om skiljemän. Den omständigheten att i avtalet frågan om skiljenämndens sammansättning inte uttryckligen reglerats för det fall när samtliga tre parter är involverade i tvist, kan i viss mån tala för att parterna inte avsett att sådana tvister skulle lösas i ett sammanhang. Den här uttalade förmodan kan emellertid, i förhållande till avtalets detaljerade bestämmelser i sak, inte utgöra tillräckligt skäl för att åt avtalet ge annan innebörd än vad ovan sagts. Till den ytterligare frågan om skiljenämndens sammansättning, för det fall parterna inte kan ena sig därom, är att beakta att G.T. och Vernax såvitt upplysts i målet inte synes ha motstridiga intressen, att G.T. fått kännedom om vem Vernax utsett till skiljeman samt, att G.T. då hade ett bestämmande inflytande över Vernax och inte invänt mot den skiljeman som Vernax utsett. G.T. får därför anses bunden av Vernax val av skiljeman.

Resultatet av övervägningen av samtliga här angivna omständigheter är att 1986 års avtal är så konstruerat att de olika däri angivna förpliktelserna och rättigheterna hänger så samman att de är att bedöma som en helhet.

Vad som nu sagts om avtalets innebörd innebär sålunda att detta, i den mån någondera parten så önskar, i sin helhet och med avseende på samtliga tre avtalsparter kan bli föremål för skiljemännens prövning även om i den ursprungliga påkallelseskriften tvisten angivits såsom hänförligt till blott viss del av avtalet eller till endast en av de två parter som finns på den ena avtalssidan.

I fråga om påståendet om preklusion är att beakta att X.X:s återkallelse av hävningen av 1986 års avtal har skett sedan Vernax inlett skiljeförfarande mot X.X. angående detta avtal och efter det att X.X. föreslagit Vernax och G.T. att ingå ett nytt skiljeavtal, vilket emellertid dessa inte gick med på. Sedan X.X. vid allmän domstol inlett rättegång avseende en viss fråga, som behandlas i 1986 års avtal, men återkallat denna talan har domstolen på Vernax begäran ändock låtit den gå till dom. Att X.X. sålunda väckt talan vid allmän domstol innebär endast att just de yrkanden som omfattas av sagda talan inte kan prövas i skiljeförfarandet. X.X. kan alltså inte därigenom anses ha avstått från sin rätt att få andra yrkanden enligt 1986 års avtal prövade i skiljeförfarandet.

Skiljenämnden finner sålunda att X.X. har rätt att få samtliga de yrkanden som han framställt i skiljeförfarandet prövade av skiljemännen.

Skiljemannen S.L. var skiljaktig och anförde:

I fråga om syftet med 1986 års avtal delar jag majoritetens bedömningar. Emellertid har jag en annan uppfattning om avtalets verkningar.

a) X.X:s talan mot G.T.

Tanken att samtliga mellanhavanden skulle slitas i ett sammanhang går inte att genomdriva med stöd av 1986 års avtal av det skälet, att skiljeklausulens konstruktion - därvid är att märka att denna har formulerats efter tankemönstret att fråga är om en framtida tvist, som skall avgöras av skiljemän efter påkallande (jfr 1 § 1 st. SkmL) - inte tar hänsyn till att tvistefrågorna berör - eller kan de åtminstone beröra - flera parter än två. Således berörs i den aktuella situationen tre parter. Att då endast två av tre parter skall ha möjlighet att genom att utse skiljeman påverka skiljenämndens sammansättning är - i avsaknad av uttrycklig föreskrift om annat - inte förenligt med de grundläggande förutsättningar som rättsordningens godtagande av skiljeförfarandet som tvistlösningsform får anses vila på. Den omständigheten att intressegemenskap nu synes föreligga mellan Vernax och G.T. måste härvidlag anses vara ovidkommande; sådan gemenskap är inte beständig.

Av det anförda följer att skiljenämnden efter min åsikt ej är behörig att pröva X.X:s talan såvitt denna är riktad mot annan än Vernax. Talan mot G.T. skall i stället prövas i annat skiljeförfarande i vilket G.T. bereds möjlighet att välja skiljeman.

b) X.X:s talan mot Vernax

X.X:s talan mot Vernax har ej sådant samband med X.X:s anspråk mot G.T., att hinder i och för sig skulle föreligga mot att i förevarande förfarande pröva X.X:s anspråk mot Vernax utan hinder av att X.X:s talan mot G.T. ej blir föremål för prövning.

X.X. för redan vid allmän domstol en talan mot Vernax angående samma sak som den han har aktualiserat i detta förfarande. Ursprungligen var fråga om en fullgörelsetalan, men denna har sedermera inskränkts till en fastställelsetalan. Huruvida det råder identitet mellan den ursprungliga förda fullgörelsetalan och den talan som begärts upptagen i denna skiljenämnd framstår inte klart. Detta saknar dock efter min mening betydelse, eftersom en skiljeklausul inte lär falla bara därför att den fråga varom skiljeförfarande påkallas har varit föremål för en i allmän domstol återkallad talan. I princip möter således inget hinder för X.X. att få sin fullgörelsetalan mot Vernax prövad i ett skiljeförfarande (som skiljenämnden i ett tidigare beslut konstaterat föreligger ej heller på grund av den fastställelsetalan som X.X. för vid allmän domstol lis pendens med avseende på den fullgörelsetalan som X.X. önskar få prövad i detta förfarande).

X.X:s talan faller dock inte inom ramen för Vernax påkallande. Skiljenämnden är därför inte behörig att ta upp den till prövning om det inte skulle finnas stöd härför i skiljeavtalet. Härvidlag skall antecknas.

Väl får parterna till 1986 års avtal anses ha tänkt sig en samlad prövning av utestående frågor. Med denna utgångspunkt bör av detta avtal följa att X.X. i förevarande skiljeförfarande skulle ha rätt att få sin ifrågavarande mot Vernax riktade fullgörelsetalan prövad oaktat att den går utöver Vernax påkallande. Emellertid har X.X. genom att väcka talan mot Vernax vid allmän domstol motverkat en i överenskommen form samlad prövning av de frågor som omfattas av 1986 års avtal. Vid detta förhållande finner jag att Vernax måste anses ha rätt att motsätta sig tvistelösningsmodellen enligt 1986 års avtal efter vad som följer av allmänna principer om hävning till följd av medkontrahents avtalsbrott. Vernax har emellertid påkallat förevarande skiljeavtal med stöd av 1986 års avtal. Detta måste anses föranleda att Vernax har att underkasta sig den gemensamma handläggning som detta avtal ger uttryck för; någon möjlighet att "plocka russin" föreligger inte.

Sammanfattningsvis menar jag således att denna skiljenämnd inte är behörig att pröva X.X:s talan mot G.T. men väl hans talan mot Vernax.

Härefter meddelade skiljenämnden dom - i vilken samtliga utsedda skiljemän deltog - den 4 februari 1994. I domslutet angav skiljenämnden att parternas å ömse sidor förda talan lämnades utan bifall och att vardera parten skulle svara för sina egna rättegångskostnader. I domen angavs vidare att samtliga parter solidariskt skulle ersätta skiljemännen och nämndens sekreterare med följande belopp, nämligen 412 926 kr jämte mervärdeskatt till M.H., 250 000 kr (jämte kostnad för sociala avgifter) till L.C. och 374 790 kr 50 öre jämte mervärdesskatt till S.L. samt 223 360 kr jämte mervärdesskatt till S.M.. Vidare förordnades om fördelning parterna emellan av ansvaret för ersättningen till skiljemännen och sekreteraren. Parterna emellan skulle sålunda X.X. å ena sidan och Vernax och G.T. å andra sidan slutligt svara för hälften var av ersättningen till skiljemännen och till sekreteraren. Vernax och G.T. emellan skulle dessa slutligen svara för hälften var av den ersättning som de gemensamt skulle svara för.

Linköpings tingsrätt fastställde genom en dom den 17 december 1992 att Vernax gentemot X.X. var ersättningsskyldig för royalty på de villkor som föreskrevs i 1986 års avtal. Domen undanröjdes emellertid av Göta hovrätt i ett beslut den 18 januari 1994.

I stämningsansökan till Stockholms tingsrätt mot X.X. anförde G.T., såvitt avsåg honom i skiljedomen ålagd betalningsskyldighet för skiljemännens kostnader, klander mot skiljedomen alternativt begärde att domen förklarades ogiltig (mål T 6-239-94). I stämningsansökan till tingsrätten mot skiljemännen och nämndens sekreterare yrkade Vernax och G.T. att ersättningen till dem sattes ned (mål T 6-240-94). Målen handlades gemensamt vid tingsrätten.

Mål T 6-239-94

G.T. yrkade i första hand att tingsrätten skulle häva skiljedomen i den del G.T. ålagts betalningsskyldighet för skiljedomskostnader och i andra hand att tingsrätten skulle fastställa att skiljedomen var ogiltig i denna del.

X.X. bestred käromålet och yrkade att G.T:s talan avvisades.

Som grund för sin talan om hävning åberopade G.T. att skiljenämnden överskridit sitt uppdrag (21 § lagen, 1929:145, om skiljemän) alternativt att skiljemännen inte utsetts i behörig ordning (21 § 3 lagen om skiljemän). Som grund för sin talan om ogiltigförklaring åberopade G.T. att skiljeklausulen mellan honom och X.X. hade prekluderats, eftersom X.X. väckt talan vid allmän domstol om samma sak (20 § första stycket 1 lagen om skiljemän) alternativt att rättegång om samma sak pågått vid allmän domstol och att hinder mot skiljeförfarande på grund av lis pendens därför förelegat (20 § första stycket 3 och 1 § andra stycket lagen om skiljemän).

X.X. bestred att de grunder för hävning resp. ogiltigförklaring som åberopats förelåg. Som grund för att G.T:s talan skulle avvisas åberopade X.X. att G.T:s yrkanden inte kunde ligga till grund för dom, eftersom det inte gick att särskilja kostnaderna till skiljemännen från övriga delar av skiljedomen på det sätt som G.T. gjort gällande.

Mål T 6-240-94

Vernax och G.T. yrkade att ersättningen till skiljemännen och sekreteraren skulle sättas ned till sammanlagt 200 000 kr proportionellt fördelat efter det belopp som i skiljedomen bestämts för envar av dem, nämligen 64 710 kr till M.H., 58 841 kr till S.L., 41 247 kr till L.C. och 35 067 kr till S.M..

G.T:s yrkande om nedsättning av ersättningen framställdes endast reservationsvis för den händelse han inte skulle få bifall till något av de i mål T 6-239-94 framställda yrkandena.

M.H., S.L., L.C. och S.M. (i fortsättningen kallade M.H. m.fl.) bestred var för sin del Vernax och G.T:s yrkanden.

Som grund för yrkandet om nedsättning åberopade Vernax och G.T., såsom de slutligen bestämde sin talan, att skiljenämnden överskridit sitt uppdrag genom att dra in G.T. och frågan om Vernax betalningsskyldighet för royalty i skiljeprocessen.

Som grund för bestridandet åberopade M.H. m.fl. följande: 1. Genom att Vernax och G.T. inte klandrat skiljedomen i sak hade de godtagit denna i efterhand. 2. Om rätten skulle finna att skiljenämnden överskridit sitt uppdrag, hade nämnden inte förfarit culpöst. Såvitt gäller S.M. saknade dock frågan om överskridande av uppdraget betydelse, eftersom hans uppdrag som sekreterare inte innefattade någon dömande verksamhet. 3. Om rätten skulle finna att skiljenämnden överskridit sitt uppdrag, hade detta inte påverkat ersättningen till skiljemännen och sekreteraren, vilken kostnad var skälig.

Vernax och G.T. förnekade att de godtagit skiljedomen i efterhand och gjorde gällande att skiljemännen förfarit culpöst och att deras ersättning påverkats av att uppdraget överskridits.

G.T. utvecklade sin talan enligt följande: När brodern X.X., som var uppfinnare, fick ekonomiska problem ställde G.T. upp med pengar. Osämja mellan bröderna uppstod emellertid när G.T. sade nej till att bidra med mer pengar. 1986 års avtal avsåg att reglera samtliga ekonomiska mellanhavanden mellan bröderna. I anledning av avtalet avskrev Linköpings tingsrätt en mellan X.X. såsom kärande och Vernax och G.T. såsom svarande pågående tvist. I 1986 års avtal - - - enades man om att avräkna X.X:s skulder till G.T. mot den royalty som G.T. eller av denne anvisat bolag (Vernax) skulle erhålla enligt avtalet. Efter ytterligare tvistigheter enades emellertid parterna om att uppdra åt en skiljenämnd att lösa meningsskiljaktigheterna på grund av avtalet. Detta förfarande lades dock ned sedan X.X. gjort gällande att 1986 års avtal var ogiltigt. - Sedan Vernax väckt talan mot X.X. vid Linköpings tingsrätt, gjorde X.X. invändning om skiljeavtal och vann framgång med detta. Vernax påkallade då på nytt det nu aktuella skiljeförfarandet mot X.X., som sedermera ändrade uppfattning om giltigheten av 1986 års avtal och själv påkallade skiljeförfarandet mot Vernax och G.T.. X.X. hade dessförinnan på nytt väckt talan mot Vernax vid Linköpings tingsrätt som i dom den 17 december 1992 fastställde att Vernax var ersättningsskyldig för royalty mot X.X. enligt - - - i 1986 års avtal. Sedan Göta hovrätt i beslut den 18 januari 1994 undanröjt tingsrättens dom på grund av grovt rättegångsfel, var tvisten då fortfarande anhängig vid Linköpings tingsrätt. - Vid det nu aktuella skiljeförfarandet gjorde Vernax i skrift till nämnden den 7 november 1990 gällande att processhinder förelåg på grund av tvisten vid Linköpings tingsrätt (lis pendens). I skrift till nämnden den 31 augusti 1992 gjorde Vernax även gällande att X.X:s rätt att inför skiljenämnd pröva frågan om royalty var prekluderad. Vernax gjorde då också klart att varken bolaget eller G.T. skulle komma att utse någon skiljeman med anledning av X.X:s i skiljeförfarandet framställda yrkanden mot dem. - Det beslut som skiljenämnden fattade den 1 februari 1993 att pröva samtliga X.X:s yrkanden stred mot bestämmelserna i lagen om skiljemän om hur skiljemän utses.

X.X. hänvisade, till utveckling av sin talan, till innehållet i beslutet av skiljenämndens majoritet den 1 februari 1993 och anförde i övrigt bl.a. följande: Av 1986 års avtal framgick att X.X. å den ena och G.T. och Vernax (i avtalet benämnt Onspot AB) var avtalsparter. Vernax togs in i avtalet av det skälet att royaltybetalningen då skulle bli skattemässigt avdragsgill. I det skiljeförfarande som anhängiggjordes 1986, och som sedermera lades ned, var det ostridigt att samtliga var parter. I avtalet angavs bl.a. att också tvister om utfyllnad av avtalet skulle avgöras genom skiljedom. Skiljemännens konstaterande i beslutet den 1 februari 1993 att samtliga tvister mellan parterna med biträde av skiljemän skulle prövas i ett sammanhang och bli slutligt reglerade var mot denna bakgrund således riktigt. Även i övrigt var de skäl som skiljemännens majoritet anfört som grund för sitt beslut att pröva X.X:s samtliga yrkanden mot G.T. och Vernax riktiga. - I det mål som pågick vid Linköpings tingsrätt var X.X. kärande och Vernax svarande. Redan av det skälet förelåg inte lis pendens med avseende på tvisten mellan G.T. och X.X.. Tvisten vid Linköpings tingsrätt gällde inte samma sak.

M.H. m.fl. hänvisade, till utveckling av sin talan, till de skäl som skiljenämndens majoritet tagit upp i beslutet den 1 februari 1993.

Stockholms tingsrätt (1995-11-02, chefsrådmannen Håkan Julius, referent, rådmannen Mona Tjulander och hovrättsassessorn Katarina Delin) avvisade i mål T 6-239-94 G.T:s talan i den del klander förts mot skiljedomen avseende nämndens beslut om ersättning till skiljemännen och dess sekreterare och fördelningen av skiljedomskostnader mellan G.T. och Vernax samt lämnade i övrigt G.T:s talan utan bifall. I mål T 6-240-94 lämnade tingsrätten Vernax och G.T:s talan mot M.H. m.fl. utan bifall.

Tingsrätten anförde i sina domskäl följande såvitt gäller saken:

Tingsrätten noterar inledningsvis att skiljenämnden lämnat parternas å ömse sidor förda talan i skiljetvisten utan bifall. Visserligen har G.T. inte framställt något yrkande för egen del i processen. Ett av X.X. framställt yrkande mot honom har emellertid ogillats. Skiljedomen i denna del berör alltså G.T.. I den mån skiljedomen inte upphävs efter klander eller är ogiltig, innebär detta således att det genom skiljedomen rättskraftigt avgjorts att G.T. inte är skyldig att erlägga yrkade ca 37 milj kr till X.X..

Mål T 6-239-94

G.T. har i första hand yrkat att tingsrätten häver skiljedomen i den del G.T. ålagts betalningsskyldighet för skiljedomskostnader. Till stöd för denna talan har han åberopat två alternativa grunder enligt 21 § lagen om skiljemän som kan föranleda att en skiljedom hävs efter klander, nämligen att skiljemännen överskridit sitt uppdrag alternativt att de inte utsetts i behörig ordning. G.T. har på frågor därvid uttryckligen förklarat att han klandrar skiljedomen i de delar som avser dels ersättningen till skiljenämnden och dess sekreterare, dels fördelningen av dessa kostnader parterna sinsemellan.

I andra hand har G.T. yrkat att tingsrätten fastställer att skiljedomen är ogiltig i den del som avser honom ålagd betalningsskyldighet. Till stöd för sin talan har han åberopat två alternativa grunder som enligt 20 § lagen om skiljemän kan föranleda en ogiltigförklaring av skiljedomen, nämligen att skiljeklausulen mellan honom och X.X. är prekluderad alternativt att annan rättegång om samma sak pågår vid Linköpings tingsrätt (lis pendens).

En talan om ogiltighet skiljer sig från en klandertalan bl.a. på det viset att någon tid för talans väckande inte finns föreskriven. En skiljedom kan sålunda vara ogiltig även om någon talan mot domen inte förs. Av 3 kap. 15 § utsökningsbalken följer vidare att ett i skiljedom intaget beslut om ersättning till skiljemännen inte får verkställas om någon omständighet föreligger som gör skiljedomen ogiltig och att detta gäller även om talan inte förs mot domen. Oberoende av om part för en klandertalan eller en talan om ogiltighet av skiljedomen, kan enligt tingsrättens mening emellertid frågan om ersättning till skiljemännen endast föras i den ordning som föreskrivs i 25 § lagen om skiljemän, nämligen som en mot skiljemännen riktad talan om ersättningen. G.T:s talan i dessa delar kan sålunda inte tas upp till prövning.

G.T:s talan avser emellertid också det beslut som i skiljedomen intagits om fördelningen parterna emellan av skiljedomskostnaderna. Skiljenämnden har i denna del i första hand fördelat kostnaderna mellan X.X. å den ena och Vernax och G.T. å den andra sidan. Tingsrätten, som med utgångspunkt i G.T:s talan härvid endast har att ta ställning till fördelningen mellan G.T. och X.X., konstaterar att G.T. inte klandrat skiljedomen i sak och sålunda måste anses ha godtagit denna. På grund härav saknas anledning att efter klander häva skiljedomen såvitt avser kostnadsfördelningen. Vad gäller frågan om kostnadsfördelningen mellan G.T. och X.X. är ogiltig, gör tingsrätten utifrån de grunder som åberopats av G.T. i denna del följande bedömning.

Den rättegång som för närvarande förs vid Linköpings tingsrätt avser visserligen ett av X.X. framställt yrkande om royalty med åberopande av 1986 års avtal. Detta yrkande har dock framställts endast mot Vernax och inte mot G.T.. Såvitt avser i skiljedomen upptagen och avdömd fråga om royalty som yrkas utgiven av G.T., saknar rättegångarna alltså identitet. Mot bakgrund härav har skiljenämnden inte haft anledning att avvisa X.X:s talan, varken på grund av att skiljeklausulen i förhållande till G.T. varit prekluderad eller på grund av att rättegång pågår om samma sak. Såvitt avser de yrkanden i själva saken som riktats mot G.T., kan skiljedomen alltså inte anses ogiltig. Tingsrätten finner till följd härav inte heller att G.T:s yrkande om ogiltigförklaring av skiljedomen i den del den avser honom ådömd ersättningsskyldighet till skiljemännen och dess sekreterare kan vinna bifall.

Vad slutligen angår frågan om det i skiljedomen intagna beslutet om fördelningen av skiljedomskostnaderna mellan Vernax och G.T., kan tingsrätten endast konstatera att Vernax inte är part vid tingsrätten i förevarande mål. På grund härav kan G.T:s talan i denna del inte tas upp till prövning.

Sammanfattningsvis innebär det sagda att G.T:s talan skall avvisas i de delar den avser klander av ålagd betalningsskyldighet till skiljenämnden och dess sekreterare samt fördelningen av skiljedomskostnaderna mellan G.T. och Vernax. I övrigt skall G.T:s talan lämnas utan bifall.

Mål T 6-240-94

Vernax och G.T. har till stöd för nedsättning av arvodet åberopat att skiljemännen överskridit sitt uppdrag genom att dra in dem i processen. Eftersom denna grund hänför sig uteslutande till de grunder som kan anföras till stöd för hävning av en skiljedom efter klander, anser tingsrätten att arvodet inte bör sättas ned med mindre det kan konstateras att skiljedomen verkligen hävts eller anledning finns att sätta ned arvodet utifrån allmänna skälighetsaspekter med avseende främst på frågan om skiljemännens hantering av frågan om Vernax och G.T:s indragning i processen.

Tingsrätten har såvitt avser mål T 6-239-94 kunnat konstatera att skiljedomen i själva saken och i den del som berör G.T. står fast. Eftersom Vernax inte heller fört någon klandertalan mot skiljedomen, står domen också fast i förhållande till Vernax. På grund härav saknas skäl att sätta ned arvodet med hänvisning enbart till att skiljemännen må ha överskridit sitt uppdrag.

Vad gäller frågan om arvodet bör sättas ned utifrån allmänna skälighetsaspekter finner tingsrätten visserligen att frågan om G.T:s indragning i processen, som skiljenämnden fattade beslut om den 1 februari 1993, lämnar utrymme för andra bedömningar än den skiljenämndens majoritet gjort. Såvitt tingsrätten kan finna har emellertid varken frågan om Vernax eller G.T:s indragning i processen hanterats på ett sådant sätt av nämnden att anledning finns att sätta ned arvodena. Inte heller i övrigt anser tingsrätten att skäl för nedsättning föreligger.

Vernax och G.T:s talan såvitt nu är i fråga skall alltså lämnas utan bifall.

X.X. och M.H. m.fl. överklagade tingsrättens dom och yrkade ändring av tingsrättens dom i resp.mål.

Parterna åberopade i hovrätten samma grunder och omständigheter och utvecklade sin talan i allt väsentligt på samma sätt som vid tingsrätten.

För att förtydliga sin talan angav M.H. m.fl. att grunderna för deras bestridande av Vernax och G.T:s talan var följande och att dessa åberopades i nedan angiven prioritetsordning:

1. Skiljemännen hade inte överskridit sitt uppdrag.

2. Skulle rätten finna att skiljemännen hade överskridit sitt uppdrag i vad avsåg X.X:s talan gentemot G.T. men inte gentemot Vernax, gjordes gällande att ett sådant överskridande i vart fall inte påverkat ersättningen till skiljemännen och till sekreteraren.

3. Vernax och G.T. hade godkänt skiljedomen i efterhand, vilket hade kommit till uttryck i bl.a. att domen inte klandrats i sak.

4. Skiljenämnden hade i vart fall inte förfarit culpöst vid fastställande av gränserna för eller vid utförandet av sitt uppdrag.

Beträffande arvodet till sekreteraren hävdades att detta anspråk inte kunde påverkas av huruvida skiljemännen överskridit sitt uppdrag eller inte.

Svea hovrätt (1996-10-31, hovrättslagmannen Thorsten Cars, hovrättsrådet Göran Rosenberg, referent, samt t.f. hovrättsassessorerna Charlotte Abrahamsson och Catharina Nordlander) ändrade tingsrättens domslut i mål T 6-239-94 och hävde skiljedomen såvitt avsåg skyldigheten för G.T. att gemensamt med Vernax slutligt svara för hälften av ersättningarna till M.H. m.fl. samt skyldigheten för G.T. att slutligt svara för hälften av de ersättningar som G.T. och Vernax sålunda hade ålagts att gemensamt svara för. Vidare fastställde hovrätten tingsrättens domslut i mål T 6-240-94.

I sina domskäl uttalade hovrätten följande såvitt avser saken:

Tingsrättens mål T 6-239-94

När det gäller G.T:s yrkande såvitt avser den del av skiljedomen genom vilken G.T. har ålagts betalningsskyldighet för skiljedomskostnader delar hovrätten tingsrättens bedömning i frågan om ersättning till skiljemännen. Även hovrätten konstaterar sålunda att G.T. i förevarande mål vid tingsrätten inte har fört talan, enligt 25 § lagen (1929:145) om skiljemän, mot skiljemännen angående beslutet om deras ersättning och att hans nu aktuella yrkande därför inte kan tas upp till prövning.

Vad som har sagts nu gäller även beslutet om ersättning till sekreteraren, S.M.. Enligt hovrättens mening får detta nämligen betraktas som ett beslut av skiljenämnden enligt 25 § lagen om skiljemän, eftersom nämnden i skiljedomen har ålagt parterna i skiljetvisten solidarisk betalningsskyldighet för denna ersättning. Att ersättningen inte avser ett utlägg för någon av skiljemännen - exempelvis ordföranden - utan har gjorts till föremål för betalningsskyldighet gentemot en person som inte utgör skiljeman (se 23 § lagen om skiljemän) förändrar inte nyssnämnda bedömning om karaktären av denna skyldighet. Hovrätten återkommer till frågan i tingsrättens mål T 6-240-94.

När det sedan gäller G.T:s talan såvitt avser fördelningen mellan parterna i förevarande mål vid tingsrätten av betalningsskyldigheten för skiljedomskostnaderna gör hovrätten följande bedömning.

Hovrätten finner beträffande G.T:s yrkande i första hand - att skiljedomen i denna del skall hävas på grund av att skiljemännen har överskridit sitt uppdrag alternativt inte har utsetts i behörig ordning - att hovrätten, liksom tingsrätten, har att ta ställning till enbart fördelningen mellan G.T. och X.X.. I likhet med tingsrätten konstaterar hovrätten att G.T. inte har klandrat skiljedomen i själva saken.

I frågan om klander av skiljedomen såvitt avser kostnadsfördelningen gör hovrätten emellertid en annan bedömning än tingsrätten. Hovrätten finner - i linje med vad tingsrätten har gett uttryck för i domskälen - att bestämmelserna i 21 § lagen om skiljemän, om hävande av skiljedom efter klander, omfattar frågan om fördelningen parterna emellan i en skiljedom av betalningsansvaret för skiljedomskostnaderna (se t.ex. Skiljedomsutredningens delbetänkande SOU 1994:81 s. 201-203, 296, 301; NJA 1963 s. 658, särskilt s. 681; NJA 1965 s. 384; Hassler-Cars, Skiljeförfarande, 2 uppl., s. 148). Vidare kan det enligt hovrättens mening - även i detta avseende i linje med vad tingsrätten har gett uttryck för i domskälen - inte anses råda något hinder mot att klandra en skiljedom enbart i denna del (jfr Hassler-Cars, a.a., s. 147). Till skillnad mot tingsrätten anser hovrätten emellertid att G.T. inte, genom underlåtenhet att klandra skiljedomen i saken, skulle vara förhindrad att klandra domen i den nu aktuella frågan. Hovrätten finner vidare att G.T. inte heller kan anses ha avstått - så som sägs i 21 § andra stycket lagen om skiljemän - från att åberopa de klandergrunder som han här gör gällande.

När det så gäller prövningen av G.T:s klandertalan i den nu aktuella delen finner hovrätten att de omständigheter som G.T. har åberopat som grund för sin talan, såvitt avser påståendet att skiljemännen inte har utsetts i behörig ordning, i själva verket var föremål för överväganden i nämnden vid beslutet den 1 februari 1993. Av de skäl som skiljemannen S.L. har anfört i sin skiljaktiga mening finner hovrätten att han själv och, vid detta ställningstagande, även skiljemannen M.H. inte hade utsetts i behörig ordning i skiljetvisten.

Med tillämpning av 21 § första stycket 3 lagen om skiljemän skall skiljedomen på grund av det anförda hävas såvitt avser åläggandet för G.T. att gemensamt med Vernax slutligt svara för hälften av ersättningarna till skiljemännen och sekreteraren samt åläggandet för G.T. att slutligt svara för hälften av de ersättningar som han och Vernax sålunda har ålagts att gemensamt svara för.

Hovrätten saknar vid detta ställningstagande anledning att pröva G.T:s talan om ogiltigförklaring av skiljedomen i motsvarande del.

Tingsrättens mål T 6-240-94

Med hänsyn till att G.T. har framställt sitt yrkande i detta mål vid tingsrätten endast reservationsvis, för den händelse han inte skulle få bifall till något av de i tingsrättens mål T 6-239-94 framställda yrkandena, och till hovrättens ställningstagande i det sistnämnda målet saknas det skäl att nu pröva G.T:s yrkande i förevarande mål.

Hovrätten konstaterar, liksom tingsrätten, att skiljedomen står fast i förhållande till Vernax. Hovrättens prövning i det föregående innebär emellertid att skiljedomen skall hävas såvitt avser fördelningen av skiljedomskostnaderna beträffande G.T..

Att skiljedomen skall hävas i viss del medför enligt hovrättens mening inte i sig att den ersättning till skiljemännen som har fastställts i skiljedomen skulle vara oskälig med avseende på de kostnader som hänför sig till den del av skiljeförfarandet som svarar mot den klandrade delen. Av betydelse är härvid att 1986 års avtal mellan parterna ger utrymme för ett flertal tolkningsmöjligheter. Vidare visar enligt hovrättens mening skiljenämndens protokoll med beslutet den 1 februari 1993 att den fråga i vilken felet i skiljeförfarandet har förelupit får antas ha varit föremål för ingående överväganden bland skiljemännen. I allt fall kan det aktuella felet inte påverka frågan om skäligheten av skiljemannen S.L:s ersättning för arbete, men även beträffande de två övriga skiljemännen saknas det enligt hovrättens mening tillräcklig anledning att enbart med utgångspunkt från det nämnda felet anse att ersättningen till någon av dem är oskälig.

Hovrätten anser sålunda att det saknas fog för att anse att ersättningen till skiljemännen är oskälig på grund av att de skulle ha förfarit vårdslöst eller av något annat skäl.

När det slutligen gäller ersättningen till skiljenämndens sekreterare, S.M., har hovrätten i det föregående funnit att den betalningsskyldighet som har ålagts parterna i skiljetvisten för denna ersättning inte avser ersättning till en skiljeman. Enligt hovrättens mening har denna betalningsskyldighet inte kunnat åläggas med tillämpning av 23 § lagen om skiljemän. Vernax har emellertid inte gjort gällande att betalningsskyldigheten gentemot S.M. skulle vara oskälig på denna grund. Med hänsyn härtill,och till att vad som nyss har sagts i skälighetsfrågan beträffande skiljemännen har avseende på även S.M., finner hovrätten att det saknas anledning att göra något annat ställningstagande än tingsrätten i frågan om ersättning till denne.

Tingsrättens domslut i förevarande mål skall alltså stå fast.

Målnummer T 1778/95