RH 1997:117

Åklagaren yrkade vid Stockholms tingsrätt ansvar å J.A. jämlikt 10 kap. 7 § 1 st brottsbalken jämförd med 1 och 3 §§ i FAP 942-2, Rikspolisstyrelsens författningssamling 1989:10, för olovligt brukande enligt följande: J.A., som varit chef för Rikskriminalpolisen 1994-05-01 --1996-08-31, har under tiden 1 juni 1995 - 30 april 1996 i Storstockholmsområdet och Norrtäljetrakten olovligen brukat Rikskriminalpolisens tjänstefordon FSE 319, en Volvo 944 Turbo värd c:a 250 000 kr, genom att använda detta för privat körning sammanlagt 446 mil, genom att låta sin hustru, som inte är anställd inom polisväsendet, köra bilen cirka 100 mil av dessa samt genom att låta montera en dragkrok på bilen och använda denna för sjösättning och upptagning av sin fritidsbåt. Förfarandet har vållat skada eller olägenhet för Rikskriminalpolisen eller Rikspolisstyrelsen.

I andra hand yrkade åklagaren ansvar å J.A. jämlikt 20 kap. 1 § 1 st brottsbalken jämförd med 1 och 3 §§ i FAP 942-2, Rikspolisstyrelsens författningssamling 1989:10, för tjänstefel enligt följande: J.A., som varit chef för Rikskriminalpolisen 1994-05-01--1996-08-31, har under tiden 1 juni 1995 - 30 april 1996 i Storstockholmsområdet och Norrtäljetrakten uppsåtligen eller av oaktsamhet vid myndighetsutövning genom att ge sig själv tillåtelse att mot ersättning använda Rikskriminalpolisens tjänstefordon FSE 319 för privat körning sammanlagt 446 mil, genom att låta sin hustru, som inte är anställd inom polisväsendet, köra bilen cirka 100 mil av dessa samt genom att låta montera en dragkrok på bilen och använda denna för sjösättning och upptagning av sin fritidsbåt åsidosatt vad som gäller för uppgifter som chef för Rikskriminalpolisen.

J.A. förnekade brott beträffande åklagarens förstahandsyrkande, varvid han gjorde gällande att bilen inte brukats olovligen och att skada eller olägenhet inte förelegat.

Beträffande andrahandsyrkandet bestred J.A. ansvar, varvid han gjorde gällande att det inte förelegat myndighetsutövning, eller - om tingsrätten skulle anse att så var fallet - tjänstefelet i vart fall skall bedömas som ringa och inte föranleda straffansvar.

Åklagaren anförde följande i sin sakframställning: Den befattning som chef för Rikskriminalpolisen som J.A. haft är att likställa med en generaldirektörsbefattning. Han har varit berättigad till s.k. förmånsbil såsom löneförmån, men har inte utnyttjat denna förmån förrän den 15 maj 1996 efter beslut av Rikspolischefen. Den bil varom målet handlar är ett polisens tjänstefordon, som inköptes i maj-juni 1994 för cirka 250 000 kr inklusive moms. J.A. har använt bilen på motsvarande sätt som man använder en förmånsbil och till rena tjänsteresor. Under den period som omfattas av åtalet har familjen A inte ägt någon bil. För de körningar som avses med åtalet, och som är privata, har han betalat 35 kr per mil. Han har låtit montera en dragkrok på bilen och till den har kopplats en trailer för J.A:s fritidsbåt.

J.A. anförde genom sin försvarare följande i sin sakframställning: Dragkroken kostade 3 000 kr och har betalats av J.A. själv, vilket innebär att bilen ökat i värde och att skada eller olägenhet inte föreligger. Bilens värdeminskning är 30 kr per mil, och eftersom J.A. betalat 35 kr per mil - inklusive bensin - har Rikspolisstyrelsen tillgodogjorts mer än vad som rätteligen skulle ha skett, och styrelsen för heller ingen skadeståndstalan i målet. Vad gäller påstådd olägenhet noteras att J.A. som Rikskriminalchef själv kunde bestämma i vilken mån han skulle använda tjänstebil eller ha tjänstebil tillgänglig. I den situation där J.A. själv beslutade att använda bilen föreligger inte myndighetsutövning. Det vitsordas i och för sig att bilen körts privat 446 mil, varav 100 mil av J.A:s hustru.

J.A. har, hörd över åtalet uppgivit följande: Det hela började egentligen när han blev ställföreträdande chef för säkerhetspolisen. Då ordnades ett arrangemang med ständig bakjour och han fick en förmånsbil, som användes till resor till och från arbetsplatsen. Vid denna tid hade familjen en bil. Arrangemanget fortsatte när han den 1 maj 1995 blev chef för Rikskriminalen, eftersom han då hade än större skäl att vara tillgänglig. Genom att familjens bil nästan aldrig användes, eller eftersom familjen knappast alls körde privat, ansåg J.A. det ekonomiskt oförsvarbart att skaffa förmånsbil. Eftersom han trots allt behövde bil då och då, och tjänstebilen stod på parkeringsplatsen till uteslutande J.A:s förfogande, beslutade han att använda bilen även privat och betalade 35 kr per mil. Han betraktade det hela som ett hyresavtal mellan honom och Rikskriminalen på samma sätt som de avtal om uthyrning av bilar som polisen träffar för film- och TV-inspelningar t.ex. Resorna till och från arbetsplatsen har han tagit upp i deklarationen som skattepliktig förmån. De med åtalet avsedda 446 milen skulle kunna inrymmas i denna förmån. Vid denna tid kände inte J.A. till bestämmelserna i Rikspolisstyrelsens författning som åberopats av åklagaren. Han trodde att det var tillåtet att hyra en tjänstebil, annars hade han inte gjort det. Däremot utgår han ifrån att man inte får använda polisens tjänstefordon om man inte betalar för det. Beslutet att hyra bilen grundade sig på att han var chef för Rikskriminalen. Det står ingenstans att man inte har rätt att hyra en bil, och förfarandet har aldrig kritiserats av t.ex. revisorerna.

J.A. åberopade som bevisning en skrivelse av rikspolischefen S.H., vilken avlåtits som svar på frågor från åklagaren. Av skrivelsen framgår bl.a. följande. J.A. omfattas inte av reglerna om begränsningar i arbetstiden och kan således själv disponera sin arbetstid. J.A. ingår inte i Rikskriminalpolisens formella beredskapssystem, men av högste chefen för Rikskriminalpolisen torde kunna krävas att han skall kunna nås dygnet runt. I chefsskapet ligger vidare att det får ankomma på chefen själv att avgöra vilken grad av beredskap och tillgänglighet som skall krävas av honom. De regler som nu gäller för bruk av Rikskriminalpolisens tjänstebilar fastställdes den 10 juni 1996. Dessförinnan fanns inga särskilda regler för Rikskriminalpolisen. Däremot gällde Rikspolisstyrelsens föreskrifter FAP 942-2. Rikskriminalchefens tjänsteställning är sådan att han har befogenhet att själv bestämma om i vilka situationer han skall anses vara berättigad att använda tjänstefordon på samma sätt som en person i en sådan ställning kan besluta om egna tjänsteresor eller egen representation. Befogenheten att besluta om användning av tjänstefordon måste anses omfatta också arrangemang av mer stadigvarande slag. Reglerna hindrar dock att någon annan än en befattningshavare vid myndigheten får nyttja fordonet. Ett beslut av J.A. måste anses föreligga.

Stockholms tingsrätt (1996-12-20, chefsrådmannen Berith Söderberg samt nämndemännen Jenny Kessler, Anette Beregård och Arne Söderberg) dömde J.A. för olovligt brukande enligt 10 kap. 7 § 1 st brottsbalken till 30 dagsböter.

I domskälen anförde tingsrätten följande.

Av Rikspolisstyrelsens av åklagaren åberopade föreskrifter framgår följande. Fordon som ägs av polisen får bara användas i tjänsten om inte annat följer av 4 §. Av denna framgår att befattningshavare i polischefskarriären får använda ett tjänstefordon när han har beredskap, och han får medge att annan tjänsteman vid myndigheten använder ett tjänstefordon utom tjänsten. Av 3 § framgår att endast vid polisväsendet anställd personal får köra av polisen disponerat fordon.

Av skrivelsen från Rikspolischefen framgår som ovan antecknats att J.A. dels haft befogenhet att själv avgöra när han skulle anses vara i beredskap - och sålunda ha rätt att använda bilen enligt 4 § i föreskrifterna - dels att han i egenskap av chef för Rikskriminalen haft befogenhet att bestämma om i vilka situationer han haft rätt att använda tjänstebilen. Av detta följer att J.A. inte olovligen använt bilen de 346 mil han själv kört den. Åtalet för olovligt brukande skall därför ogillas i denna del.

Däremot har J.A., såväl enligt Rikspolischefens skrivelse som enligt 3 § föreskrifterna, inte haft rätt att låta hustrun köra bilen. Att detta skett med honom själv närvarande eller i någon nödsituation har inte ens påståtts. Dessa körningar har sålunda skett olovligen. J.A:s invändning om att han inte känt till Rikspolisstyrelsens föreskrifter är inte av beskaffenhet att kunna frita honom från ansvar.

Under den tid J.A:s hustru kört bilen har denna inte varit tillgänglig för honom själv i händelse av behov av hans inställelse. Detta måste anses utgöra olägenhet för polismyndigheten, och i denna del skall åtalet bifallas.

Monteringen av dragkroken ser tingsrätten mer som ett inslag i J.A:s disposition av bilen än som ett självständigt led i den med åtalet avsedda gärningen. Monteringen av dragkroken kan inte anses innebära olägenhet för polismyndigheten, och inte heller i denna del kan åtalet vinna bifall.

Tingsrätten har sedan att pröva åklagarens i andra hand framställda yrkande om ansvar för tjänstefel såvitt avser J.A:s körningar. Det avtal som J.A. träffat är ett civilrättsligt avtal mellan honom personligen och Rikskriminalpolisen, och kan inte anses utgöra myndighetsutövning. Inte heller detta yrkande kan sålunda vinna bifall.

Det brott för vilket J.A. fällts till ansvar föranleder böter.

Åklagaren överklagade domen och yrkade att J.A. helt i enlighet med åtalet skulle dömas för olovligt brukande.

J.A. yrkade att åtalet skulle ogillas i dess helhet.

Part bestred motparts yrkande.

Svea hovrätt (1997-11-07, hovrättslagmannen Bengt Sjögren, hovrättsrådet Anders Holmstrand, referent, och t.f. hovrättsassessorn Mats Hesselrud) ogillade - med upphävande av tingsrättens domslut utom såvitt avsåg ersättning till offentlige försvararen - åtalet för olovligt brukande.

I domskälen anförde hovrätten följande.

Som parterna här har bestämt sina yrkanden har hovrätten att pröva om J.A. gjort sig skyldig till olovligt brukande i enlighet med åklagarens gärningsbeskrivning avseende förstahandsyrkandet vid tingsrätten.

För att J.A. skall vara förfallen till ansvar för olovligt brukande krävs bl.a. att det visas att brukandet av bilen skett olovligen och att J.A. varit medveten om detta. När det gäller dessa frågor gör hovrätten följande bedömning.

Utredningen här är densamma som vid tingsrätten. Av den framgår att J.A. enligt skriftligt beslut av rikspolischefen den 15 maj 1996 medgavs rätt till förmånen fri bil. Det antecknades i beslutet att villkoren för bilinnehavet regleras i avtal mellan Rikspolisstyrelsen och J.A. varvid gällande regler om nettolöneavdrag skall tillämpas. Enligt yttrande av Rikspolisstyrelsen har J.A. före detta datum nyttjat bilen antingen med stöd av ett muntligt beslut av förre rikspolischefen eller efter eget beslut i frågan, vilket han i sin egenskap av rikskriminalchef ägt rätt att fatta.

Utredningen visar alltså att J.A. varit berättigad till förmånen fri bil under den tid åtalet avser, trots att något skriftligt beslut om det inte föreligger förrän den 15 maj 1996. Något avtal mellan Rikspolisstyrelsen och J.A. om de närmare villkoren har emellertid - såvitt känt - inte träffats. - För användningen av fordon i allmänhet vid Rikskriminalpolisen gällde, åtminstone fram till den 10 juni 1996 då särskilda regler fastställdes, föreskrifter av Rikspolisstyrelsen för användning av tjänstefordon.

J.A. har nyttjat bilen förutom för tjänsteresor även för resor till och från arbetet samt för annan privat körning. Resorna till och från arbetet har han tagit upp i sin deklaration som en skattepliktig förmån medan han erlagt skälig betalning till arbetsgivaren för den privata körningen i övrigt. J.A., som varit berättigad till förmånsbil, har sålunda helt öppet redovisat bilen som en förmånsbil och betalat för sitt privata nyttjande av den.

Mot den nu redovisade bakgrunden bör frånvaron av ett avtal med de närmare villkoren för förmånsbil inte medföra att nyttjandet av bilen, vilken uteslutande stod till J.A:s förfogande, varit underkastat alla de inskränkningar som Rikspolisstyrelsen föreskrivit för användning av tjänstebilar. Förhållandena talar snarare för att det varit förutsatt att J.A. skulle kunna nyttja bilen på det sätt som gäller för en förmånsbil i allmänhet. Med detta synsätt kan varken hans eget eller hustruns brukande av bilen för privata körningar betraktas som olovligt. Dessutom är varken utredningen eller omständigheterna i övrigt sådana att det blivit styrkt att J.A:s uppsåt omfattat att hans sätt att använda bilen varit olovligt. Detta gäller även beträffande monteringen av dragkrok och användningen för sjösättning och upptagning av fritidsbåt.

På grund av det anförda skall åtalet för olovligt brukande ogillas i dess helhet.

Målnummer B 178/97