RH 1997:123

Åklagaren yrkade vid Norrköpings tingsrätt ansvar å P.H., född 1950, för jaktbrott enligt följande gärningsbeskrivning: Den 9 december 1995 har P.H. av grov oaktsamhet i Sonstorp, Finspångs kommun, skjutit en dovhjort med hagelgevär, vilket inte varit tillåtet.

P.H., som vitsordade de faktiska omständigheterna, bestred ansvar för brott och anförde att han inte varit grovt oaktsam eftersom dovhjorten i fråga var mycket lik ett rådjur.

I tingsrättens dom redovisades utredningen i målet enligt följande.

Den 9 december 1995 anordnades rådjursjakt på Sonstorps Bruks marker. Jaktledare var C-G.M., som är markägare. I jakten deltog fjorton skyttar. Deltagarna hade av jaktledaren erhållit ett PM för jakten med säkerhetsföreskrifter och karta över de tre drev som skulle genomföras. Vid jakten användes s.k. stötande hundar. Drevet leddes av T.E., som är yrkesjägare. C-G.M. hade varnat skyttarna för att det också fanns dovhjort i markerna. Sådana får inte skjutas med hagelgevär, som var enda tillåtna vapen vid jakten. Händelsen ifråga ägde rum vid det sista drevet omkring kl. 14.30 eller ca en halvtimme före solens nedgång. Vädret var mulet. P.H. nedlade en dovhjort, en s.k. spetshjort (handjur). Den vägde urtagen ca 40 kg.

Som vittne på åklagarens begäran har hörts polisinspektören R.O., som besiktigade djuret i urtaget skick, och på begäran av P.H. har hörts C-G.M. och G.S.. Även den sistnämnde deltog i jakten.

P.H. har uppgivit att han bor i ett viltrikt område och mer systematiskt ägnat sig åt jakt sedan 1978. Han har förutom småvilt skjutit älg, rådjur och hjort. På Sonstorp har han jagat 5-6 gånger. Det finns betydligt färre antal hjortar där än i Närke. Vid tillfället stod han på pass ett stycke upp i skogen i närheten av en kraftledningsgata. I området finns gammal tät skog. Det var snö på vissa ställen. I kraftledningsgatan fanns G.S. och till vänster 50-60 meter bort stod C-G.M., synlig för P.H.. Han såg snett ned åt höger och hörde ett djur närma sig. I början skymde trädstammar men sedan var det öppet 30-40 meter. Han fick syn på djuret, som rörde sig målmedvetet med en gång liknande ett rådjurs. Färgen liknade också ett rådjurs. Han blev övertygad om att det var en välvuxen råbock. Djuret försvann bakom en mycket stor sten. När det kom fram på andra sidan sköt han. Djuret kastade och rullade runt. Han sköt ytterligare ett skott. En hund hördes skälla. Djuret hoppade upp och en annan jägare sköt ett sista skott. Han blev chockad när han fick klart för sig att han skjutit en spetshjort. Han har stegat upp avståndet från där han stod till den plats där hjorten befann sig vid första skottet till ca 19 meter.

R.O. har uppgivit att han vid besiktningen fann en relativt liten spetshjort med en vikt urtagen om ca 40 kg. Djuret var betydligt större än ett rådjur och hade ett typiskt utseende. En hjort har en annan teckning än ett rådjur och har en kort svans, vilket ett rådjur saknar. Han anser att det i det här fallet inte fanns någon förväxlingsrisk. Däremot kan det vara svårt att skilja hjortkalvar från rådjur.

C-G.M. har sagt att det finns gott om dovvilt i markerna. De uppträder oftast i flock. Det finns en förväxlingsrisk. P.H. är en god jägare. Han såg inte djuret förrän det var dött och låg på marken. I det läget kunde han klart se att det var en spetshjort. Djuret var klart större än en råbock, vilket dock är svårt att bedöma när ett djur rör sig i naturen.

G.S. har sagt att han stod i kraftledningsgatan. Där P.H. satt var det mörkare. Han hörde 2-3 skott och såg ett ensamt djur när det föll för det sista skottet ca 30 meter in i skogen. Det var ett ljust djur och han trodde att det var ett rådjur. P.H. är lugn, säker, seriös och eftertänksam.

Norrköpings tingsrätt (1996-06-25, chefsrådmannen Bengt Widén samt nämndemännen Peter Wilhelmson, Barbro Danielsson och Agneta Stenbäck) dömde P.H. för jaktbrott till böter och anförde följande i sin bedömning:

Tingsrätten fäster särskild vikt vid att C-G.M. varnat för att det fanns dovvilt i markerna. P.H. har före påskjutningen inte sett djuret bakifrån eller låtit visa sin signifikans. Med hänsyn till djurets storlek i förhållande till ett rådjurs hade det varit angeläget. Tingsrätten är övertygad om att P.H. är en seriös jägare om än med mindre erfarenhet än C-G.M. och G.S.. Han har dock för några ögonblick förivrat sig och skjutit i ett läge där han borde ha avvaktat. Situationen har sammantaget varit sådan att P.H. får anses av grov oaktsamhet ha brutit mot gällande bestämmelser. Han skall därför dömas för jaktbrott.

P.H. fullföljde talan och yrkade att hovrätten skulle ogilla åtalet.

Åklagaren bestred ändring.

Göta hovrätt (1997-12-08, hovrättsråden Göran Olsson och Toni Radtke samt t.f. hovrättsassessorn Nikolaj Jeric, referent) ogillade åtalet och anförde följande:

Vid tingsrätten hörda personer har hörts på nytt i hovrätten. Därjämte har på P.H:s begäran förhör hållits med förbundsjuristen i Svenska Jägareförbundet B.L..

Av utredningen framgår att P.H., som åklagaren påstått, har skjutit en dovhjort med hagel trots att detta inte var tillåtet. För att han skall kunna dömas till ansvar krävs att han därvid skall anses ha varit grovt oaktsam.

P.H. har i hovrätten uppgett att hjorten urtagen hade en vikt av 38 kilo. C-G.M. har uppgett att djurets päls var förhållandevis mörk och att det hade ljus buk, men att färgen på buken inte gick att se när djuret rörde sig i terrängen. Han har också berättat att han under 15 år har varit jaktledare på Sonstorps bruk, att det under denna tid årligen bedrivits tre till fyra jakter av samma slag med ett dussintal jägare vid varje tillfälle samt att det inte i övrigt hänt att dovhjort fällts av misstag på det sätt som nu behandlas.

Den aktuella bestämmelsen i jaktlagen ändrades med giltighet från 1 januari 1995. Tidigare gällde att enkel vårdslöshet var tillräcklig för straffbarhet. Under lagens förarbeten (prop. 1994/95:23) har den närmare innebörden av grov oaktsamhet i jaktsammanhang inte närmare berörts. Klart är emellertid att det straffbara området har minskat i förhållande till vad som tidigare gällde.

I det förevarande fallet har, som tingsrätten påpekat, jaktledaren i förväg varnat för förekomsten av hjort och P.H. har därför haft särskild anledning att vara uppmärksam på förväxlingsrisken. Det förhållandet, att C-G.M. anordnat ett femtiotal liknande jakter med ett dussintal jägare vid varje tillfälle utan att det inträffat andra fall av förväxling än det nu aktuella, talar för att det normalt går att utan alltför stora svårigheter skilja mellan rådjur och hjort vid jakter av den aktuella typen

Av utredningen i målet framgår att hjortens färg ingalunda var typisk, men också liknade ett rådjurs. Det har i övrigt inte heller framkommit att djuret på något sätt avvek från yngre spetshjortar i allmänhet. P.H:s uppgifter om att hjorten kom ensam och sakta, till följd varav hjortens speciella sätt att förflytta sig inte framgick, förtjänar tilltro och får godtas. Det har emellertid i målet också framkommit att det inte är ovanligt att unga handjur bland hjortdjur går ensamma eller att en flock delar på sig vid jakt. Det anförda ger vid handen att P.H. gjort sig skyldig till viss oaktsamhet när han fällde hjorten med hagelgevär. Handlingen innehåller dock inga moment av medvetet risktagande eller andra så graverande omständigheter att P.H. kan anses ha varit grovt oaktsam. Åtalet skall därför ogillas.

Målnummer B 850/96