RH 1997:25

Allmän åklagare yrkade ansvar å S.K. enligt 45 § miljöskyddslagen (1969:387) för miljöförseelse med följande gärningspåstående: S.K. har i egenskap av ansvarig vid Värmeverket i Lycksele i strid mot Länsstyrelsens i Västerbottens län beslut om deponering av aska i oktober 1995 låtit lägga upp flisaska vid timmerterminalen i Lycksele samt därefter förvarat den där under hela vintern 1995-1996.

S.K. bestred ansvar.

Lycksele tingsrätt (1996-06-11, nämndemännen May-Britt Hällestrand och Gösta Brännström) ogillade åtalet.

I domen lämnades följande redovisning av S.K:s inställning och utredningen i målet.

S.K. har förnekat gärningen. Han har härvid anfört följande: Han är inte straffrättsligt ansvarig för påstådd överträdelse. I allt fall har gällande tillstånd inte överträtts. Under alla förhållanden är brottet att anse som ringa och därmed inte straffbart.

Åklagaren har i målet såsom skriftlig bevisning åberopat beslut den 26 mars 1986 av Länsstyrelsen i Västerbottens län. Genom beslutet lämnades Lycksele Energiverk Aktiebolag tillstånd enligt miljöskyddslagen att i Lycksele tätort fortsättningsvis bedriva närmare angiven värmeproduktion.

För nämnda tillstånd gäller enligt punkt 11 att slagg och aska skall deponeras på kommunens anläggning för deponering av avfall.

Åklagaren har vidare åberopat syn på fotografier över den aktuella flisaskan.

Hörd över åtalet har S.K. uppgivit i huvudsak följande: Han är driftschef för Värmeverket i Lycksele och ansvarar för distribution och produktion av fjärrvärme. Han har vidare ett inre arbetsmiljöansvar gentemot de anställda. Det yttre miljöansvaret åvilar emellertid Värmeverkets ledning. Värmeverket eldar flis, bark och torv i sina pannor. Nu aktuell aska hade uppkommit efter flis- och barkeldning. Sådan aska är, i motsats till aska efter torvbränning, inte miljöfarlig enär den ej innehåller tungmetaller. I oktober 1995 strejkade Svenska Kommunalarbetarförbundet vid Lycksele sopstation. Värmeverkets verkställande direktör B.L. ingav därför en dispensansökan till den lokala fackliga organisationen. Dispensansökan motiverades inte närmare. Ansökan avslogs den 2 oktober 1995. På grund av att ansökan sålunda avslagits undersökte S.K. olika alternativa tillfälliga förvaringsplatser för aska. På Värmeverket finns fem containrar för aska. Dessa blir fyllda på en till halvannan vecka. Före strejken tömdes nämnda containrar. Det var mindre lämpligt att lagra askan på Värmeverkets gård. Detta eftersom de 15-20 kubikmetrarna aska då skulle utgöra ett hinder t.ex. vid snöröjning. Numera försöker man allmänt att använda dylik aska som gödsel eller som komponent i matjord. Det var i och för sig möjligt att frakta askan till en sopstation i en annan kommun men detta hade blivit dyrare. Vidare föreskrev länsstyrelsens nu aktuella beslut att askan skulle deponeras på Lycksele sopstation. J.N., vice ordförande i miljönämnden, var intresserad av att förvärva ungefär en tiondel av askan för att använda denna som gödsel. J.N. uppgav att han skulle tala med miljökontoret och skogsvårdsstyrelsen. Senare uppgav sig J.N., såsom S.K. uppfattade saken, ha fått tillstånd att förvärva askan i fråga. S.K. utverkade tillstånd att tillfälligt lägga askan på bolaget SCA:s timmerterminal i Lycksele. Någon leverans av aska till J.N. kunde dock inte ske eftersom vägen till dennes marker ej var farbar. Den 2 oktober 1995 hölls en chefsträff vid kommunen. Vid nämnda träff informerades miljökontoret genom miljöchefen L.B. om Värmeverkets problem. Någon direkt förfrågan till miljökontoret gjorde emellertid inte S.K. innan deponeringen skedde. Sedan askan lagrats på timmerterminalen diskuterade S.K. vid två tillfällen frågan med miljökontoret. En företrädare för kontoret sade att det förelåg vissa formella problem men uttalade aldrig uttryckligen att det skett ett brott mot de villkor som gällde för Värmeverkets verksamhet. Strejken upphörde i mitten av oktober 1995. Enär S.K. avsåg att undersöka om ytterligare aska kunde säljas lät han inte då frakta askan till sopstationen. I slutet av oktober 1995 uppgav emellertid en företrädare för miljökontoret att askan omgående måste flyttas. S.K. försökte då låta flytta askan, men denna hade frusit och försöket misslyckades. Länsstyrelsens villkor att aska skall deponeras på sopstation avser enligt hans uppfattning slutlig deponering. Den deponering som skett i förevarande fall har utgjort mellanlagring. Askan i fråga förflyttades i våras. Totalt producerar Värmeverket 600-900 ton aska per år.

På S.K:s begäran har vittnesförhör hållits med B.L., som uppgivit i huvudsak följande: Han är verkställande direktör vid Energiverket i Lycksele. Energiverkets två verksamhetsområden är el-leveranser och värmeleveranser. S.K. är driftschef vad avser värmeleveranser. Han svarar, underställd den verkställande direktören, för arbetsmiljöfrågor och miljöfrågor på Värmeverket. Vad som avses härmed är i första hand maskinisternas arbetsmiljö. Vad gäller miljöfrågor gentemot tredje man är det närmast företagsledningen som är ansvarig. Dylika frågor tas upp på arbetsledarmöten, varefter verkställande direktören fattar beslut. Någon delegering av ansvaret i nämnda del har inte skett. S.K. ingår inte i Energiverkets företagsledning. Diskussioner fördes i Värmeverket den 5 september 1995 i anledning av Svenska Kommunalarbetarförbundets strejk. B.L. åtog sig härvid att söka dispens för lagring av aska. Dispensansökan ingavs till den lokala fackliga organisationen för vidare befordran till den centrala fackliga organisationen. Enär den lokala fackliga organisationen var insatt i Värmeverkets förhållanden motiverades inte dispensansökan närmare. Åt S.K. uppdrogs att finna andra lösningar för det fall dispens inte beviljades. Den 2 oktober 1995 hölls en månatlig chefsträff vid kommunen. Vid träffen deltog representanter för samtliga lokala förvaltningar och kommunala bolag. Totalt deltog elva personer. Vid träffen deltog från kommunens miljökontor miljöchefen L.B.. B.L. redogjorde härvid för Värmeverkets problem med askhantering i anledning av strejken. Vidare sade B.L. att Värmeverket arbetade för att finna andra lösningar. Några konkreta uppgifter om att aska skulle läggas på timmerterminalen gavs ej. L.B. lade inte fram några synpunkter. Enligt B.L:s mening har Värmeverket enligt de villkor som gäller rätt att tillfälligt lägga upp ofarlig aska. Länsstyrelsens villkor att aska skall deponeras på sopstation avser enligt hans uppfattning slutlig deponering. Vid varaktiga förändringar i Värmeverkets rutiner skall dock anmälan ske till länsstyrelsen.

På S.K:s begäran har vittnesförhör hållits med K.H., som uppgivit i huvudsak följande: Han är driftsledare vid bolaget SCA. Bolaget levererar flis till Värmeverket i Lycksele. S.K. ringde upp honom under hösten 1995 och frågade om SCA kunde lagra aska. Detta eftersom sopstationen var stängd. K.H. såg inget hinder mot att lagring skedde på timmerterminalen. Han tror inte att det sades något om hur lång tid som askan skulle förvaras. Han hänvisade S.K. till att taga kontakt med P-O.E. för att en närmare plats för askan skulle anvisas. SCA arbetar med projekt där sådan aska används vid gödsling. På timmerterminalen finns ett iordningställt utrymme där virke, flis, spån, bark och träprodukter lagras. Terminalen är omgiven av skogsmark och det är 1 100-1 200 meter till närmaste bebyggelse.

På S.K:s begäran har vittnesförhör hållits med P-O.E., som uppgivit i huvudsak följande: Han är åkare och kör flis till Värmeverket. Vidare sköter han SCA:s timmerterminal. Han uppgav på S.K:s förfrågan att det inte mötte något hinder att tillfälligt lagra flisaska på timmerterminalen. Han körde på S.K:s uppdrag aska till terminalen. Fråga var enligt S.K. om en tillfällig lagring. Den 30 oktober 1995 fick P-O.E. i uppdrag av S.K. att ånyo köra bort askan. Askan - 15-20 kubikmeter - var emellertid då våt och frusen. Det gick därför inte att forsla bort den. Kring mars-april 1996 har S.K. genom en annan transportör låtit frakta bort askan.

Under rubriken Tingsrättens bedömning anfördes följande:

S.K. har i första hand gjort gällande att han inte haft en sådan ställning vid Värmeverket i Lycksele att han kan göras straffrättsligt ansvarig för den påstådda förseelsen.

S.K. är driftschef för Värmeverket och svarar sålunda för verkets dagliga drift. Det har vidare varit S.K. som ombesörjt att den aktuella flisaskan förvarats på timmerterminalen. S.K. är därför i och för sig ansvarig för den påstådda förseelsen.

S.K. har gjort gällande att det villkor som länsstyrelsen givit beträffande deponering av aska endast avser slutlig deponering.

Det kan emellertid enligt tingsrättens bedömning inte ha varit avsett att Värmeverket skall äga rätt att fritt deponera slagg och aska så länge fråga inte är om slutlig förvaring. I stället måste bestämmelsen taga sikte på förvaring av inte alldeles tillfällig natur. En sådan tolkning överensstämmer även väl med vanligt språkbruk.

Den deponering som skett i det aktuella fallet har inte varit av alldeles tillfällig natur. Förvaringen har därför skett i strid mot punkten 11 i ovan angivna villkor.

S.K. har till sitt fredande vidare anfört att en strejk hindrat att askan förvarats på kommunens sopstation. Han har vidare invänt att kommunens miljökontor inte i ett tidigt skede klart motsatt sig att askan förvarades på timmerterminalen.

Det rådde ostridigt strejk på sopstationen vid den tid när S.K. lät transportera askan till timmerterminalen. Värmeverket har emellertid vid sin ansökan om dispens från strejken inte gjort tydligt att en deponering på sopstationen varit nödvändig för att uppfylla de miljökrav som ställdes på Värmeverkets verksamhet. Vidare hade möjlighet funnits att frakta askan till en sopstation i annan kommun. I allt fall har det ålegat S.K. att i samråd med länsstyrelsen finna en för länsstyrelsen godtagbar lösning. Nämnas skall även att S.K. inte gjort något försök att transportera bort askan från timmerterminalen i omedelbar anslutning till att strejken upphörde i mitten av oktober.

Vad gäller S.K:s kontakter med miljökontoret anförs följande. För det fall S.K. avsett att inhämta miljökontorets syn på att askan förvarades på timmerterminalen har det ålegat honom att framställa en tydlig förfrågan till miljökontoret. Emellertid har endast allmänt hållna kontakter tagits i frågan.

Vad S.K. i ovan angivna delar anfört kan således inte fritaga honom från ansvar.

Mot bakgrund av det sagda har S.K. gjort sig skyldig till miljöförseelse. Hans handlande har emellertid ytterst föranletts av att det varit strejk på kommunens sopstation. Fråga har vidare varit om icke särskilt miljöfarlig aska. Gärningen får med beaktande av nämnda omständigheter anses som ringa och därmed ej straffbar.

Åtalet skall sålunda ogillas.

Ordföranden, rådmannen Henrik Aspegren, till vilken nämndemannen Hans- Olov Edvinsson anslöt sig, var skiljaktig och anförde:

Lika med den uppfattning som bestämt utgången i målet anser jag att S.K. gjort sig skyldig till miljöförseelse.

Fråga har varit om en större mängd aska som förvarats på ett otillåtet sätt under en längre tid. Jag anser mot bakgrund härav att gärningen med hänsyn till omständigheterna inte kan anses som ringa.

Åtalet skall sålunda bifallas.

Jag vill ådöma S.K. ett måttligt bötesstraff om 40 dagsböter.

Åklagaren överklagade domen och yrkade bifall till åtalet.

S.K. bestred ändring.

Hovrätten för Övre Norrland (1997-03-11, hovrättspresidenten Anna-Karin Lundin, hovrättsrådet Ingrid Olsson, referent, och t.f. hovrättsassessorn Hans Peter Lindström) fastställde tingsrättens domslut.

I domskälen anförde hovrätten följande.

Enligt det av åklagaren åberopade villkoret under punkt 11 i tillståndsbeslutet av den 26 mars 1986 skall slagg och aska deponeras på kommunens anläggning för deponering av avfall. Det måste - även under de omständigheter som rått - anses ha stått i strid med villkoret att, såsom skett, flisaska lagts upp vid timmerterminalen och fått ligga kvar där över vintern.

Till bilden hör emellertid att flisaska på vetenskapens nuvarande ståndpunkt anses vara ofarlig från miljösynpunkt. Villkoret i tillståndsbeslutet är generellt utformat och gör alltså ingen skillnad mellan de olika slag av aska som verksamheten avsätter. Det är inte givet att villkoret med en specificerad utformning skulle ha föreskrivit att också flisaska måste deponeras på kommunens anläggning för deponering av avfall. I vart fall framstår det som antagligt att tillstånd skulle kunna utverkas att förfara med flisaska på annat sätt, åtminstone för tillfälliga nödliknande situationer. Det åsidosättande av gällande villkor som ägt rum och kommit att sträcka sig över åtskilliga månader beror av allt att döma på att det när askan lades upp vid timmerterminalen var strejk på kommunens sopstation. Åtgärden att under rådande strejk lägga upp askan vid terminalen ter sig förståelig. Motsvarande kan visserligen inte utan vidare sägas om det förhållandet att askan inte flyttades till sopstationen omedelbart efter strejkens upphörande. Det finns emellertid utrymme för delade meningar om vilken tidsutdräkt som var godtagbar mot bakgrund av att timmerterminalen uppfattades som en i och för sig fullt betryggande förvaringsplats. I sammanhanget saknar det inte heller betydelse att kommunens miljökontor, enligt vad S.K. oemotsagt uppgivit, trots att det hållits underrättat inskridit först när askan - troligen någon vecka efter strejkens upphörande - frusit och inte längre kunde flyttas, i varje fall inte utan svårigheter som framstod som orimliga med tanke på att askan inte var miljöfarlig.

Åsidosättandet av villkoret i tillståndsbeslutet får under nämnda omständigheter anses vara ett sådant ringa fall som är straffritt enligt 45 § första stycket miljöskyddslagen. Följaktligen skall, oavsett hur frågan om S.K:s straffrättsliga ansvar för överträdelsen bedöms, åtalet mot honom ogillas.

Målnummer B 229/96