lagen.nu

RH 1997:79

En tidigare obduktionstekniker, som planerade att öppna en chiropraktorskola och som i denna verksamhet vidtagit åtgärder med två till forskningsändamål donerade människolik, har dömts för brott mot griftefrid då någon behörig överlåtelse av liken inte förelegat. Påföljden har bestämts till villkorlig dom jämte böter.

Åklagaren yrkade vid Huddinge tingsrätt ansvar å H.B. för - såvitt nu är i fråga - brott mot griftefrid (16 kap. 10 § brottsbalken) enligt följande gärningsbeskrivning.

H.B. har under tiden juni 1994 - 28 februari 1995 i Stockholm och vid f.d. Uttrans sjukhus i Huddinge obehörigen flyttat, skadat och skymfligen behandlat lik genom att dels obehörigen flytta den till Karolinska Institutet (KI) donerade kroppen efter A, som avled den 17 juni 1994, från Södersjukhuset till f.d. Uttrans sjukhus, och skadat och skymfligen behandlat kroppen genom att balsamera den och med skärande föremål åstadkomma öppning av bröstkorgens vänstra halva och buken, uttagning av tarmarna, avlägsning av hudtäcket och underhudsfettvävnad å axlarna, främre bröstregionen och buken, vilka vävnader sedermera styckats i delar, samt under lång tid förvara kroppen, dels obehörigen skadat och skymfligen behandlat den till KI donerade kroppen efter B, som avled den 9 januari 1995, genom att balsamera kroppen och under lång tid förvara den.

H.B. bestred ansvar. Han vitsordade att han flyttat och behandlat kropparna på sätt åklagaren påstått men invände att han gjort så behörigen och att han inte hade behandlat kropparna på något skymfligt sätt. Under alla förhållanden hade han varit i god tro beträffande sin behörighet att ta hand om kropparna och behandla dem på sätt som skett.

H.B. uppgav: Han har studerat anatomi. Under elevtiden i Skandinaviska chiropraktorskolan i Stockholm hösten 1986 - vårterminen 1992 kom han i kontakt med Uppsala Universitets anatomiska institution via lärare vid institutionen - docenterna J.W. och B.S.. Våren 1989 anställdes han på deltid vid institutionen som bårhusvaktmästare/obduktionstekniker. Han biträdde dels i den anatomiska undervisningen för blivande läkare vid institutionen, dels i den anatomiundervisning som J.W. bedrev i sitt privata företag för bl.a. utommedicinare, naprapater och sjukgymnaster och liknande. Tjänsten ändrades 1992 så att han i stället arbetade på frilansbasis när B.S. för varje tillfälle kontaktade honom. 1993 bildade han Uttran Medical HB som ett privat bårhusföretag sedan han hittat lokaler vid Uttrans sjukhus för ändamålet och hyrt obduktionsavdelningen där. Bolaget arbetade med att destruera anatomiska preparat bl.a. åt Anatomiska institutionen i Uppsala, att hämta avlidnas kroppar, kylförvara och balsamera dem, begrava dem eller preparera dem inför kurser och dissektioner. Kroppar som skulle till anatomiska institutionen i Uppsala tog omvägen via Uttran för balsamering. Verksamheten var en sedvanlig obduktionsteknikertjänstgöring. Han höll snyggt, skötte kontakter med anhöriga och läkare. När bolaget fick en obduktionsremiss tog han kontakt med en läkare som företog obduktionen och själv skötte han då vaktmästararbetet. Något tal om tillstånd till verksamheten var det aldrig. Den bedrevs ju vid ett sjukhus. Redan 1988 hade han börjat planera för en privat chiropraktorskola. Sommaren 1994 var planeringen långt framskriden. Skolan var förlagd i lokaler vid Uttrans sjukhus. Meningen var att kurser skulle starta till vårterminen 1995. Av obduktionsteknikern vid Södersjukhuset, K.R., fick han veta att det fanns en donerad kropp där som Karolinska institutet (KI) avböjt att ta emot. K.R. visste att H.B. brukade ta hand om kroppar för anatomiska institutets i Uppsala räkning och kände till H.B:s verksamhet vid Uttran. H.B. ville ju gärna att donatorns önskan skulle efterkommas och kontaktade därför anhöriga till donatorn för att få deras godkännande av att donationen i stället gick till hans chiropraktorskola, Nordic College Of Chiropractic Medicin AB, som han startat. Han presenterade sig som klinikchef vid Uttrans sjukhus och fick de anhörigas godkännande. Han kontaktade även en person på Socialstyrelsen för att förhöra sig om vad som gällde i sådana situationer och fick rådet att läsa de regler som fanns och att för sin undervisning i anatomi kopiera undervisningen som bedrevs vid anatomiska institutionen i Uppsala. Han hade också kontaktat B.S. som sagt att det inte fanns regler för övertagande av donerade kroppar men att de anhöriga måste få tillfälle att säga nej. B.S. menade att man verkligen skulle försöka att få överta en donation så att den inte gick förlorad för undervisningen. H.B. anser att han hade en anatomisk institution i sin skolas regi även om undervisningen i den ännu inte kommit igång. Undervisningsstarten uppsköts till höstterminen 1995. Det var en högskola i vardande och han hade knutit upp en behörig läkare för undervisningen i anatomi, B.S., och var själv obduktionstekniker. Som sådan var hans arbetsuppgifter just att t.ex. balsamera kroppar och förbereda dem för dissektioner i undervisningssyfte genom att t.ex. stycka dem, öppna dem och göra kroppsdelar tillgängliga för eleverna. Han hämtade således kroppen från Södersjukhuset och förde den till Uttran. Han hade dessförinnan också varit i kontakt med Karolinska institutet, som bekräftat att det avböjt donationen och att det därför var upp till de anhöriga att avgöra om kroppen skulle doneras till annan institution. I Uttran balsamerade han kroppen. Betydligt senare, senhösten-vintern 1994/95, öppnade han kroppen i två syften i närvaro av en eller två assistenter. Dels ville han testa lokalens möjligheter att klara formalinhalten vid en dissektion, kontroll av ventilation etc., dels var avsikten att samtidigt undervisa assistenterna i dissektion och instruera dem i arbetet med att förbereda kropparna för dissektion. Meningen var att assistenterna sedan undervisningen kommit igång under våren 1995 då en preparandkurs var planerad, skulle bistå eleverna vid dissektionerna. Dissektionen skedde cirka två månader före den planerade kursen. Meningen var att assistenterna skulle vänja sig vid hanteringen och lära sig dissekera strukturer för att kunna hjälpa eleverna till rätta. Han använde ett dissektionskompendium som också användes vid institutionen i Uppsala samt en metod som tillämpas i Heidelberg och Graz. Ingreppen har skett helt i enlighet med vad han har lärt sig. Vid dissektioner i samband med undervisning är aldrig någon läkare närvarande. Dissektionerna leds av äldre elever, av amanuenser eller av obduktionsteknikern. Vid anatomiska institutionen i Uppsala fick han själv rycka in ganska ofta när studenterna bad honom om hjälp. Preparandkursen i hans chiropraktorskola blev sedan uppskjuten till hösten 1995. Kroppen förvarades därpå i väntan på studenterna och förevisades också för en delegation på studiebesök från en engelsk chiropraktorskola. Han hade planerat att förvara kroppen till i maj/juni 1995 dvs omkring ett år efter dödsfallet. En dissektion som sådan och den behandling som han i det syftet utsatt kroppen för kan inte sägas vara skymflig. Kropparna balsameras alltid. De används i sektioner och blir styckade och återställs aldrig efter dissektionen utan läggs i kistor tillsammans med bortdissekerat material för kremering och begravning. Kropparna används i omkring ett till ett och ett halvt år.

Den donerade kroppen efter B från Sandstugans sjukhem i Uttran hade Karolinska institutet också avböjt. Han hade kontakt med KI en eller ett par dagar efter dödsfallet. Från bårhuset i Uttran fick han anhörigas namn. Han kontaktade dem för att få deras godkännande. Han presenterade sig även denna gång som klinikchef vid Uttrans sjukhus och framhöll att donationen skulle användas för chiropraktorutbildning. Kroppen balsamerades och förvarades därefter i avvaktan på att undervisningen skulle komma igång. De snitt som gjorts i kroppen har skett i samband med balsameringen. Nickmuskeln har avskurits för att komma åt underliggande kärl för balsameringen. Den tråd som använts för att sy ihop halssnittet är sådan tråd som säljs av ett företag som tillhandahåller obduktionsmaterial, bl.a. obduktionstråd.

På åklagarens och H.B:s begäran hördes ett flertal vittnen, däribland L.S. och M.J., vilka uppgav följande.

L.S.: Hon har vid Karolinska Institutets anatomiska institution arbetat med handläggningen av donationer av kroppar. I donationsformuläret anger donator om kroppen får vidareöverlåtas till annan anatomisk institution om KI inte skulle ta emot dem. För sådana fall kontaktar KI en annan institution. Själv har hon bara någon enstaka gång kontaktat anatomiska institutionen i Linköping för att förhöra sig om den vill överta donationen. Vill den det översänds KI:s exemplar av donationsformuläret dit, sedan anhöriga också tillfrågats om de godtar överlåtelsen. Om en donation avböjs och ingen annan institution övertar donationen är det i vanlig ordning de anhöriga som får ta ansvar för begravning m.m. När det gäller kontakter rörande donerade kroppar har hon bara haft kontakt med personal på patologisk avdelning eller obduktionsavdelning t.ex. vid Södersjukhuset. Uttrans sjukhus har hon aldrig hört nämnas i det sammanhanget. L.S. har av försvaret erinrats om att hon enligt förhörsprotokoll den 24 februari 1995 sagt att någon dag efter det att hon till en man på patologen vid Södersjukhuset meddelat att KI inte skulle ta emot donationen av en kropp ringde ytterligare en man, möjligen H.B., och bad att få donationshandlingarna översända till sig, vilket hon vägrade att göra och att hon möjligen sa att eftersom KI avsagt sig donationen var det upp till anhöriga att ta hand om kroppen. Om detta har hon sagt att det ju faktiskt är så att det i sådana fall är de anhöriga som får ordna med begravningen.

M.J.: Hon har vid Karolinska Institutets anatomiska institution arbetat med donationer av avlidnas kroppar sedan 1980 och fortfarande. Det har förekommit att donationer överlåtits till anatomiska institutionen i Linköping och, för länge sedan, också till anatomiska institutionen i Uppsala och någon gång till anatomiska institutionen i Umeå. Det har uteslutande varit fråga om anatomiska institutioner vid universitetskliniker. Överlåtelser skulle såvitt hon förstår inte kunna ske till exempelvis chiropraktorskolor. Detta har i vart fall aldrig varit aktuellt. Hon har aldrig hört talas om att dissektioner utförs i privat regi. Hon minns att Uttrans sjukhus hört av sig om en donerad kropp och att hon ringde dit och meddelade att KI avböjde donationen. Det var inget tal om att donationen skulle övertas av någon annan institution.

Huddinge tingsrätt (1996-05-28, chefsrådmannen Jan G Petersson samt nämndemännen Karl-Erik Andersson, Ulla Beckman och Göran Henriksson) dömde H.B. jämlikt 16 kap. 10 § brottsbalken för brott mot griftefrid till fängelse sex månader samt anförde i domskälen: De donerade kropparna har använts för respektive skulle enligt H.B. användas för anatomiska dissektioner i hans undervisningsverksamhet för blivande chiropraktorer. Vid den tid åtalet avser saknades - sedan kungörelsen (1932:371) om överlämnande av lik till anatomisk institution upphävts vid utgången av juni 1973 - uttryckligt författningsstöd för anatomiska dissektioner. Den nämnda kungörelsen reglerade i vilka fall avlidnas kroppar skulle överlämnas till anatomisk institution för att tillgodose den medicinska utbildningen och forskningen. I dess 2 § angavs också hur kropparna skulle fördelas mellan landets anatomiska institutioner, uppräknade i kungörelsen. Denna upphävdes med anledning av att något obligatoriskt överlämnande inte vidare skulle ske. De anatomiska institutionerna förses med material för undervisning och medicinsk forskning genom att människor skriftligen förordnar att deras kroppar efter deras död skall överlämnas till en anatomisk institution för sådant ändamål. Detta sker enligt fast och godtagen praxis. Ingrepp i döda kroppar som sker i enlighet med sådana donationer, och görs i behöriga institutioners regi och med iakttagande av eljest tillbörlig etisk standard strider således inte mot det straffrättsliga förbud mot att obehörigen flytta, skada eller skymfligen behandla lik eller avlidens aska som innefattas i 16 kap. 10 § brottsbalken. Fr.o.m. den 1 juli 1996 regleras användandet av avlidnas kroppar för dissektioner genom lagen (1995:832) om obduktion m.m. I dess 21 § anges att avlidnas donerade kroppar får användas för dissektion vid högskoleenheter för anatomisk undervisning.

Utredningen i målet visar inte annat än att den behandling som de aktuella kropparna utsatts för - balsamering, förvaring och beträffande en av kropparna öppning och sönderdelning - inte i princip skiljer sig från den behandling som övriga donerade kroppar kan komma att undergå när de används av en institution till vilken kroppen donerats. Skillnader i skicklighet mellan H.B. och personer vid vederbörande institutioner bortser tingsrätten just nu ifrån.

Vad frågan nu gäller är om H.B. behörigen behandlat kropparna på sätt som skett eller inte. Den som obehörigen behandlar en avlidens kropp på ett sätt som liknar en anatomisk dissektion och i syfte att utföra eller förbereda en sådan gör sig skyldig till brott mot 16 kap. 10 § brottsbalken oavsett om kropparna, om behandlingen skett behörigen, skulle ha behandlats på liknande sätt och t.o.m. om det skett av en aldrig så skicklig anatom och läkare. Eventuell oskicklighet i samband med en i övrigt straffbar gärning får betydelse vid en eventuell straffmätning.

Kropparna har donerats till Karolinska Institutet, anatomiska institutionen, i Stockholm, varvid i donationsformuläret frågan om donator medgav att för den händelse kroppen inte kunde tas emot av Karolinska Institutets anatomiska institution, annan anatomisk institution inom landet fick tillgodogöra sig donationen, lämnats obesvarad. Båda donationerna har efter dödsfallen avböjts av Karolinska Institutet och någon överlåtelse av dem har inte skett till någon annan institution. Sedan H.B. fått kännedom om att donationerna avböjts har han på eget initiativ och sedan han inhämtat anhörigas godkännande tillgodogjort sig kropparna i sin privata verksamhet i Uttran, den planerade skolan för chiropraktorer, i vilken undervisningen då ännu inte startat. Någon behörighet att tillgodogöra sig kropparna grundad på donationsformulären har inte förelegat för H.B.. Inte heller har de anhöriga haft behörighet att förfoga över de avlidnas kroppar utöver vad donationsformulären angav som donatorns vilja. Donationsformulären är överenskommelser mellan donator och Karolinska Institutet. De kan därför inte uppfattas på annat sätt när det gäller frågan om donationen senare eventuellt skall komma annan anatomisk institution tillgodo än att i så fall KI disponerar över detta och KI har som sagt inte överlåtit donationen på någon annan anatomisk institution. Inte heller de anhörigas godkännande kan därför grunda någon behörighet för H.B. att disponera över kropparna. Vad tingsrätten hittills uttalat om H.B:s behörighet har relevans oavsett om han faktiskt skulle ha varit företrädare för en anatomisk institution som i och för sig skulle ha kunnat komma ifråga för en överlåtelse av en donation från KI. Det har han emellertid inte varit. Han har planerat en skola för chiropraktorer och därvid haft planer på att bedriva undervisningen i anatomi i skolans lokaler med lärare bl.a. från anatomiska institutionen vid Uppsala universitet. Någon anatomisk institution sådan som enligt praxis kan använda donerade kroppar i undervisning eller forskning har han inte haft eller varit företrädare för. Den etablerade praxis enligt vilken anatomiska dissektioner av avlidnas kroppar kan ske av institutioner till vilka de avlidna donerat kropparna för detta ändamål eller av institutioner till vilka kropparna överlåtits rymmer inte - vare sig nu eller då H.B. tillgodogjorde sig kropparna eller efter ikraftträdandet den 1 juli 1996 av den nya lagregleringen - möjlighet för envar att under föregiven verksamhet i form av undervisning eller att driva en "anatomisk institution" ta emot eller behandla avlidnas donerade kroppar.

H.B. har således inte haft behörighet att tillgodogöra sig de avlidna kropparna och hantera dem på sätt som han gjort. Okunnighet om innehållet i 16 kap. 10 § brottsbalken eller om regelsystemet i övrigt när det gäller hanteringen av avlidnas kroppar och därav föranledd tro att han behörigen kunnat hantera avlidnas kroppar på sätt som skett är inte av beskaffenhet att befria H.B. från ansvar. H.B. har inte varit lärare i medicinsk anatomi och han har inte förestått någon anatomisk institution. B.S:s intyg av den 5 april 1994 om att kroppar donerade till läkarutbildningens undervisning i anatomi vid Uppsala universitet under vissa omständigheter även kunde få utnyttjas för utbildningen vid Uttrans chiropraktorhögskola har H.B. rimligen inte kunnat tolka så att det var honom själv obetaget att själv skaffa donerade kroppar till sin planerade undervisning. Intyget visar tvärtom att det var just kroppar donerade till anatomiska institutionen i Uppsala som under vissa förutsättningar skulle kunna användas. Att H.B., som han uppgivit, av B.S. bibringats intrycket att det var i sin ordning att han övertog kropparna och att "man borde göra allt" för att på så sätt tillgodose donators önskemål motsägs av vad H.B. själv uppgivit om att han för sin del hade klart för sig att KI avböjt donationerna och inte överlåtit kropparna till någon annan institution och någon straffbefriande villfarelse föreligger inte heller härvidlag. Åtalet skall följaktligen bifallas och H.B. dömas för brott mot griftefrid.

I påföljdsfrågan anförde tingsrätten följande: H.B. skall nu dömas för brott mot griftefrid. Brottsligheten är i detta fall så allvarlig att böter inte är tillräckligt som straff. Brottsligheten har bestått i att H.B. obehörigen tillgodogjort sig, förvarat och hanterat avlidnas kroppar i sin tilltänkta näringsutövning och beträffande en av kropparna obehörigen dissekerat den. Med hänsyn härtill finner tingsrätten brottsligheten vara av sådan art att H.B. skall dömas till fängelse.

H.B. överklagade tingsrättens dom och yrkade att hovrätten skulle ogilla åtalet.

Åklagaren bestred ändring.

Svea hovrätt (1996-11-27, hovrättslagmannen Dag Victor, hovrättsråden Lars Hesser, referent, och Jan-Olov Swahn samt nämndemännen Christina Arnåsen-Andersson och Göthe Johansson) ändrade tingsrättens dom på så sätt att påföljden bestämdes till villkorlig dom jämte 100 dagsböter.

Hovrätten anförde i domskälen följande: Enligt 16 kap. 10 § brottsbalken gäller, såvitt nu är i fråga, att den som obehörigen flyttar, skadar eller skymfligen behandlar lik, döms för brott mot griftefrid.

H.B. har vitsordat att han vidtagit de åtgärder med de båda kropparna som åklagaren påstått. När det gäller dessa åtgärder - flyttning, balsamering, förvaring samt, beträffande en av kropparna, öppning och sönderdelning - har åklagaren godtagit tingsrättens bedömning att den behandling som kropparna således utsatts för inte i princip skiljer sig från den behandling som en donerad kropp kan komma att undergå när den används av en anatomisk institution till vilken kroppen har donerats. Den fråga som är avgörande vid prövningen av ansvarsfrågan är således om H.B. obehörigen har vidtagit ovannämnda åtgärder.

Enligt H.B. har de båda kropparna använts för respektive skulle användas för anatomiska dissektioner i hans undervisningsverksamhet för blivande chiropraktorer. Som framgår av tingsrättens dom är det under vissa förhållanden tillåtet att dissekera i vederbörlig ordning donerade kroppar för undervisnings- och forskningsändamål. Vid tiden för den påtalade gärningen följde detta av praxis. Hovrätten får i denna del vidare hänvisa till tingsrättens dom.

Hovrätten prövar inledningsvis frågan om - som H.B. hävdar - de båda kropparna har donerats till chiropraktorskolan i Uttran. H.B:s ståndpunkt är därvid att sådan donation kommit till stånd till följd av dels KI:s beslut att avstå från att ta emot kropparna, dels de anhörigas godkännande av att chiropraktorskolan tillgodogjorde sig kropparna.

Hovrätten gör följande bedömning. Donationsformulären reglerade en överenskommelse mellan donator och KI enligt vilken de båda kropparna tillföll KI:s anatomiska institution. Genom att de båda donatorerna inte besvarat frågan i donationsformulären huruvida annan anatomisk institution - under i formulären angiven förutsättning - fick tillgodogöra sig kropparna är det okänt om detta var deras vilja. Med hänsyn härtill framstår det i sig som tveksamt om det över huvud taget varit möjligt för annan än KI:s anatomiska institution att behörigen kunna tillgodogöra sig kropparna.

Oavsett hur härmed förhåller sig finner hovrätten- i likhet med tingsrätten - att donationerna inte kan uppfattas på annat sätt än att KI:s medgivande under alla förhållanden hade fordrats för att kropparna skulle kunna få tillgodogöras av annan än KI. Av utredningen framgår emellertid att något sådant medgivande inte har lämnats. Någon donation av kropparna till chiropraktorskolan har således ej skett. De godkännanden som de anhöriga lämnat saknar betydelse, eftersom de anhöriga inte haft behörighet att fatta något eget beslut i frågan om kropparna skulle få tillgodogöras av annan än KI. Objektivt sett har således någon behörig överlåtelse av de båda kropparna inte kommit till stånd.

Hovrätten har härefter att pröva H.B:s invändning att han i vart fall bibringats uppfattningen - i första hand vid sina telefonsamtal med L.S. och M.J. - att KI, under förutsättning av de anhörigas godkännande, medgav att chiropraktorskolan tillgodogjorde sig de båda kropparna.

Av vittnesmålen med L.S. och M.J. framgår att samtliga de fall av vidareöverlåtelser av kroppar, som de handlagt på KI, skett till annan anatomisk institution vid universitetsklinik och att det i deras verksamhet aldrig varit aktuellt att en kropp skulle överlåtas till annan mottagare. Hovrätten finner mot angiven bakgrund det helt osannolikt att H.B. vid de angivna samtalen felaktigt kommit att bibringas uppfattningen att chiropraktorskolan skulle kunna komma i fråga som mottagare av de båda kropparna. Inte heller i övrigt har framkommit något som ger stöd för att han från annat håll fått några besked som kunnat leda till den av honom påstådda missuppfattningen.

Sammanfattningsvis finner hovrätten det klarlagt att de båda kropparna inte donerats till chiropraktorskolan och att detta stått klart för H.B.. Vid angivet förhållande har han inte varit behörig att tillgodogöra sig de båda kropparna och hantera dem på sätt som han gjort. Åtalet skall alltså, såsom tingsrätten funnit, bifallas.

I denna del skall slutligen anmärkas, att hovrätten - med hänsyn till sin ovan angivna bedömning av ansvarsfrågan - inte finner anledning att ta upp frågan om chiropraktorskolan över huvud taget hade kunnat komma i fråga som behörig mottagare av kroppsdonation för dissektionsändamål.

I påföljdsfrågan anförde hovrätten: För brott mot griftefrid är stadgat böter eller fängelse i högst två år. - Vid bestämmande av påföljden synes någon ledning inte kunna hämtas från rättspraxis. De fåtaliga fall som är kända för hovrätten har huvudsakligen gällt dels angrepp på lik för att undgå upptäckt för brott eller för att undvika misstanke om brott, dels vandaliseringar av gravplatser m.m. Det är också sådana gärningar som tas upp i förarbetena till den aktuella bestämmelsen. De gärningar som H.B. nu gjort sig skyldig till skiljer sig således avsevärt från de gärningar som typiskt sett avses med bestämmelsen.

Hovrätten finner - med särskilt beaktande av att hovrätten i målet har att utgå ifrån att den behandling som H.B. utsatt de båda kropparna för inte i princip skiljer sig från den behandling som skulle ha skett vid dissektion på anatomisk institution - att påföljden kan stanna vid villkorlig dom. Denna skall dock förenas med ett kraftigt bötesstraff. Tingsrättens dom skall därför ändras i enlighet härmed.

Målnummer B 1558/96

Metadata

Domstol
Svea hovrätt
Avgörandedatum
1996-11-27
Målnummer
B1558-96
Lagrum
16 kap. 10 § brottsbalken
Litteratur
Sökord
Brott mot griftefrid
Brottspåföljd
Källa
Domstolsverket
Lagen.nu är en privat webbplats. Informationen här är inte officiell och kan vara felaktig | Ansvarsfriskrivning | Kontaktinformation