RH 1997:81
Fråga huruvida enskild klagande i brottmål, vilken uteblivit från sammanträde för huvudförhandling i hovrätt, haft laga förfall för sin utevaro. Självförvållad anledning till utevaron?
Sedan S.S., som i egenskap av tilltalad i brottmål överklagat tingsrättens dom, uteblivit från huvudförhandling den 9 januari 1997, förklarade hovrätten i beslut samma dag hans överklagande förfallet enligt 51 kap. 21 § första stycket rättegångsbalken, i följd varav tingsrättens dom skulle stå fast.
S.S. ansökte om att hovrätten skulle återuppta målet. Som skäl för sin ansökan anförde han: På grund av språksvårigheter och ovana vid domstolar hade han inte uppfattat att Göteborgs tingsrätt och Hovrätten för Västra Sverige är belägna på olika ställen. Han inställde sig därför på Göteborgs tingsrätt dagen för huvudförhandlingen. Förhandlingen skulle börja klockan 13.00 men han inställde sig redan klockan 12.30 enligt överenskommelse med försvararen. När klockan var 12.50 och han inte sett sin försvarare kontaktade han tingsrättens expeditionsvakt och upplystes om att han var i fel lokal. Han sprang då till hovrätten och infann sig där någon minut efter klockan 13.00. Tjänstemannen i växeln på plan 1 satt upptagen i telefon och först klockan 13.11 fick han beskedet att han skulle till sal F en trappa upp på plan 2. Expeditionsvakten på plan 2 uppgav att förhandlingen i sal F skulle upptas efter lunch klockan 13.10. S.S. hade dock fått felaktiga besked av tjänstemannen eftersom huvudförhandlingen beträffande honom skulle äga rum i sal C; hovrättens avdelning 2, som handlade målet, hade denna dag två mål utsatta till huvudförhandling, det ena i sal F och det andra nu aktuella i sal C. Han har erfarit att hovrätten under tiden han stod och väntade på besked från tjänstemannen ropade på målet en andra gång. Han hörde emellertid inte det eftersom han då stod och väntade vid växeln på plan 1. Om han direkt efter ankomsten till hovrätten hade fått korrekta uppgifter om sessionssalen hade han anlänt dit ungefär klockan 13.05, dvs. innan hovrätten ropade på målet andra gången. Även om han fått vänta vid växeln men sedan fått korrekta besked angående sessionssalen hade han hunnit dit ungefär klockan 13.12, således innan förhandlingen avslutades klockan 13.15.
Hovrätten antecknade att S.S., när han inställde sig för sent, själv uppgav att han infann sig i hovrättens lokaler på plan 1 ca fyra minuter för sent.
Hovrätten för Västra Sverige (1997-02-27, hovrättslagmannen Gunnel Wennberg, hovrättsrådet Ola Olsson, referent, och hovrättsassessorn Dan Isaksson) avslog S.S:s ansökan om återupptagande av målet.
I skälen för beslutet anförde hovrätten:
Förhandlingen i tingsrätten genomfördes utan biträde av tolk. Det har inte i hovrätten anmälts att behov av tolk skulle föreligga. S.S. måste antagas ha så pass goda kunskaper i svenska språket att han kunnat tillgodogöra sig den kallelse som delgetts honom. Av kallelsen framgår, förutom att S.S. kallats till huvudförhandling inför Hovrätten för Västra Sverige kl. 13.00 den aktuella dagen, även hovrättens adress samt att förhandlingen skulle hållas på plan 2 i sal C. Adressen och den närmare angivelsen av förhandlingssalen är särskilt markerade i fet stil. Det bör också nämnas att i hovrättens entré, plan 1, är som ett blickfång en stor skylt placerad vilken hänvisar alla besökande till rättegångar till plan 2.
Det åligger den som kallas till en domstolsförhandling att läsa kallelsen och alltså förvissa sig om i vilken domstol, vid vilken tid och på vilken adress förhandlingen skall hållas. Den som, i likhet med S.S., överklagat en dom och alltså är den part som har ett speciellt intresse av målet har självfallet en särskild anledning att vara noggrann i dessa avseenden.
Inte någon av de omständigheter som S.S. anfört som förklaring till att han inte inställde sig i tid till förhandlingen utgör enligt hovrättens mening i förevarande fall giltig ursäkt för hans utevaro. S.S:s ansökan om återupptagande av målet skall därför avslås.