RH 1997:83

Allmän åklagare yrkade, med åberopande av 2 kap.3 och 29 §§ordningslagen (1993:1617), ansvar å D.I., R.L., L.L., F.E. och D.J. för brott mot ordningslagen med följande gärningspåstående: Envar av D.I., R.L., L.L., F.E. och D.J. har i sin egenskap av styrelseledamot i Kulturföreningen Progress av uppsåt eller oaktsamhet varit ansvarig för att föreningen under tiden den 24 - 25 februari 1996 i förhyrda lokaler med adress Kungsgatan 73 i Umeå anordnat offentlig danstillställning utan vederbörligt tillstånd.

Alla fem bestred ansvar.

Umeå tingsrätt (1996-10-17, rådmannen Thomas Södermark samt nämndemännen Assar Grankvist, Hans-Olof Löfgren och Birgitta Persson) ogillade åtalet.

I domskälen anförde tingsrätten följande.

Envar av de tilltalade har vidgått att han är styrelseledamot i den aktuella föreningen, att föreningen anordnat den angivna tillställningen och att tillstånd därtill inte givits, men förnekat att tillställningen skulle ha varit offentlig.

De tilltalade har hörts. Vittnesförhör har på åklagarens begäran hållits med polismannen R.P. och på de tilltalades begäran med X.X., syster till L.L..

Genom förhören är följande utrett: Kulturföreningen Progress bildades 1994. Den har hos Umeå kommun registrerats som en s.k. A-förening, vilket innebär att den är berättigad till bidrag från kommunen för ungdomsverksamhet. Enligt föreningens stadgar skall föreningen främja alternativa kulturyttringar inom film, konst och musik. Vid årsmöte i början av januari 1996 valdes de tilltalade till styrelse i föreningen. Vid årsmötet diskuterade man att anordna olika arrangemang, bl.a. en medlemsfest. Vid årsmötet eller senare beslutades att medlemsfesten, en danstillställning, skulle hållas den 24 februari 1996 i förhyrda lokaler med adress Kungsgatan 73, där Byggtjänst tidigare hållit till. Föreningen hade tidigare hyrt lokalen för en konstutställning. Föreningen disponerade inte egen lokal. Föreningen hade under 1995 300-400 medlemmar som betalat medlemsavgiften. Till dessa skickades i början av 1996 ett medlemsblad med uppmaning att betala medlemsavgift även för 1996. Vidare lät man trycka upp en affisch som sattes upp på olika ställen på stan. Anledningen till affischeringen var dels att man ville nå medlemmar som man inte nådde på annat sätt och dels att locka till sig nya medlemmar. Av affischen framgick att föreningen inbjöd till medlemsfest på angiven dag och plats. Tillställningen kallades "Techno- trance-party". Vidare angavs namn på olika musikgrupper som skulle medverka, att medlemsavgiften för 1996 var 40 kr, att biljettpriset var 60 kr, att biljetter och medlemskort kunde köpas på Biljettcentrum, att enbart förköp gällde, att en åldersgräns på 18 år rådde och att antalet deltagare var begränsat. Medlemskort och biljetter kunde köpas på Biljettcentrum till ett dygn före festen. Biljettcentrum anlitades för att styrelseledamöterna inte ansåg att de själva kunde hålla ordning på biljettförsäljningen. Medlemskort kunde även köpas hos styrelseledamöterna. Alla biljetter såldes. Omkring 230 personer deltog i festen inklusive den personal som föreningen anlitade. Lokalen kunde ha rymt väsentligt fler festdeltagare. Vakter vid ingången, bland andra X.X., kontrollerade att bara medlemmar kom in i lokalen. Varken biljetter eller medlemskort såldes vid ingången. L.L. har uppgivit att hon underrättat polisen i förväg om att festen skulle hållas. R.P. sammanträffade någon timme före festen med D.I., varvid R.P. ifrågasatte om det inte var fråga om en offentlig tillställning. R.P. hade för D.I. framhållit att om bara en enda person tilläts köpa biljett vid ingången så var tillställningen utan tvekan offentlig.

Åklagaren har som skriftlig bevisning åberopat affischen.

Enligt 2 kap. 3 § första stycket ordningslagen avses med offentlig tillställning enligt lagen bl.a. danstillställning. Enligt andra stycket samma paragraf krävs för att en tillställning skall anses som offentlig att den anordnas för allmänheten eller att allmänheten har tillträde till den. I tredje stycket samma paragraf sägs att en tillställning till vilken tillträdet är begränsat genom krav på inbjudan, medlemskap i en viss förening eller annat villkor dock är att anse som en tillställning som allmänheten har tillträde till, om tillställningen uppenbarligen är en del av en rörelse vars verksamhet uteslutande eller väsentligen består i att anordna tillställningar av detta slag. Slutligen sägs att detsamma gäller om tillställningen med hänsyn till omfattningen av den krets som äger tillträde, de villkor som gäller för tillträdet eller andra liknande omständigheter är att jämställa med sådan tillställning.

Utrett är alltså att föreningen utan tillstånd av polismyndigheten anordnat ifrågavarande tillställning och att de tilltalade varit ansvariga för detta om tillstånd skulle anses ha varit erforderligt. Tydligt är dock att föreningen inte avsett att anordna en tillställning för allmänheten eftersom tillträdet varit begränsat till dem som före föreställningen blivit medlemmar i föreningen och dessutom betalat medlemsavgiften. Andra än sådana personer har såvitt visats inte heller släppts in i lokalen. Det är inte heller visat att föreningens verksamhet uteslutande eller väsentligen består i anordnande av danstillställningar. Återstår frågan om tillställningen ändå skall jämställas med en offentlig tillställning. Vad som möjligen kunde tala för detta är det förhållandet att föreningen anlitat Biljettcentrum för försäljning av biljetter och medlemskort. Omständigheterna i övrigt är emellertid inte sådana att de talar för en sådan slutsats och enbart det sätt på vilket biljettförsäljningen anordnats bör inte medföra att tillställningen skall jämställas med en offentlig tillställning. Tillstånd att anordna tillställningen har sålunda inte erfordrats. Åtalet skall därför ogillas.

Åklagaren överklagade tingsrättens dom och yrkade bifall till åtalet.

De fem tilltalade bestred ändring.

Hovrätten för Övre Norrland (1997-04-21, hovrättsråden Ingrid Olsson och Arne Skoog, referent) ändrade tingsrättens dom och dömde envar av de tilltalade enligt 2 kap. 4 § andra stycket och 29 § första stycket 1ordningslagen (1993:1617) för brott mot denna lag till penningböter 200 kr.

Under rubriken Utredningen i hovrätten redovisades följande.

D.I., R.L., L.L., F.E. och D.J. har hörts på nytt i hovrätten. Vad de uppgivit här om föreningen och dess verksamhet samt om den aktuella danstillställningen och arrangemangen kring densamma överensstämmer i allt väsentligt med vad som har redovisats därom i tingsrättens dom. De har emellertid i hovrätten lämnat en utförligare redogörelse av förhållandena än som framgår av domen. Samtliga har på frågor uppgett att de alla inte bara deltagit i grundläggande beslut om att tillställningen skulle anordnas utan sedan också fortlöpande tillsammans arbetat med planeringen av och de praktiska förberedande åtgärderna inför tillställningen och att de också alla, även F.E. som då var endast 17 år, haft arbetsuppgifter vid tillställningen.

Till de uppgifter som i tingsrättens dom redovisats från förhören med de tilltalade kan fogas följande som framkommit genom förhören med dem i hovrätten. Eftersom föreningen är en s.k. A-förening får inga villkor för medlemskap uppställas i fråga om ålder eller annat. Anledningen till att ingen medlem under 18 år kunde få deltaga i föreningens fest var att öl och vin skulle säljas, något som föreningen hade införskaffat nödvändigt tillstånd till. Föreningen hade i slutet av år 1995 mellan 300 och 400 medlemmar. Medlemskort löstes för varje år. I början av 1996 hade fortfarande få löst medlemskort för det nya året. När danstillställningen utannonserades hade kanske ett 50-tal blivit medlemmar för år 1996 sedan föreningen bl.a. hade anordnat en konstutställning. Förutom att information om danstillställningen lämnades i medlemsblad till dem som blivit medlemmar under det nya året eller varit medlemmar under föregående år gick annonseringen till på så sätt att ett 30-tal affischer sattes upp på olika platser i Umeå. Antalet biljetter var begränsat till ca 200, trots att lokalen där festen skulle hållas kunde rymma över 500 personer. Anledningen var att styrelseledamöter och andra som skulle sköta praktiska uppgifter vid festen inte skulle klara av flera deltagare. När festen hölls hade föreningen uppskattningsvis 250 medlemmar. Vid årets slut var antalet medlemmar ca 300. Att de inte var fler kan ha berott på att föreningens aktivitet påverkades negativt av festens rättsliga efterspel.

L.L. har uppgett att hennes telefonsamtal med polismyndigheten ägde rum omkring en och en halv vecka före tillställningen och att hon ringde upp för att informera om tid och plats för festen så att polis skulle kunna komma för kontrollåtgärder. Hon har också berättat att hon nämnde hur många som väntades deltaga och att bl.a. öl skulle serveras. Enligt egen uppgift frågade hon inte om polismyndighetens tillstånd krävdes och den polisman hon samtalade med antydde inte att det skulle föreligga något problem.

Hovrätten har också tagit del av ljudupptagningarna från vittnesförhören vid tingsrätten med R.P. och X.X..

Den affisch angående tillställningen, som åberopades vid tingsrätten, har åberopats även här. Utöver de uppgifter om affischens text som framgår av tingsrättens dom kan anmärkas att det anges att en öl ingår i biljettpriset om

60 kr.

Under rubriken Hovrättens domskäl anfördes följande.

Åklagaren har gjort gällande att den danstillställning som Kulturföreningen Progress anordnat den 24 - 25 februari 1996 med hänsyn till omfattningen av den krets som ägt tillträde och de villkor som gällt för tillträdet varit att jämställa med en tillställning till vilken allmänheten haft tillträde och att danstillställningen därför enligt ordningslagens 2 kap. 3 § tredje stycket andra meningen jämfört med samma paragrafs andra stycke skall anses som offentlig tillställning, vilket i sin tur inneburit att den enligt lagens 2 kap. 4 § andra stycket krävt polismyndighetens tillstånd.

De tilltalade har i hovrätten, liksom vid tingrätten, hävdat att föreningens tillställning inte varit offentlig utan haft karaktären av en intern icke tillståndspliktig medlemsfest.

Till att börja med kan anmärkas att det visserligen krävts medlemskap och betald medlemsavgift för tillträde till danstillställningen men att arrangemanget inte varit en medlemsfest i gängse bemärkelse. Trots att föreningen, i vars styrelse vid den aktuella tiden ingick den då 17-årige F.E., inte för medlemskap hade någon nedre gräns vid 18 år och fastän föreningens verksamhet av allt att döma vände sig i lika hög grad till ungdomar som var ett eller ett par år yngre, var medlemmar under 18 år uteslutna från deltagande i festen. Det förelåg också diskrepans i annat avseende i förhållande till den befintliga medlemskretsen. När föreningen satte upp affischer om tillställningen hade det inte gått mer än ungefär halvannan månad av år 1996 och bara ett femtiotal personer hade löst medlemskort för året, de flesta i samband med en konstutställning som föreningen anordnat. Det framstår som uppenbart att det egentliga syftet med arrangemanget varit att dels söka få tidigare medlemmar att bli medlemmar även för år 1996, något som tydligen förutsatte betalning av medlemsavgift, dels rekrytera helt nya medlemmar. Föreningen nöjde sig inte med att informera om tillställningen i medlemsblad till dem som redan blivit medlemmar för året eller varit medlemmar föregående år. Åtgärden att på olika platser i Umeå sätta upp sammanlagt ett 30-tal affischer ger vid handen att föreningen sökt nå ut med information om evenemanget till ett betydligt större antal personer.

Festen hade omkring 230 deltagare inklusive personer som vid den hade arbetsuppgifter att fullgöra. Mot bakgrund av att föreningen under år 1995 haft mellan 300 och 400 medlemmar kan deltagarantalet i sig inte anses ha varit för stort för att tillställningen skall kunna betraktas som enskild. Det är emellertid att märka att de som haft tillträde varit många. Att föreningen redan från början begränsat deltagarantalet har inte någon nämnvärd betydelse för bedömningen av om tillställningen varit enskild eller offentlig. Till bilden hör nämligen att deltagarantalet i vad som är offentliga tillställningar mycket väl kan av praktiska skäl vara begränsat till ett par hundra.

Alla som varit beredda att betala ett så lågt belopp som 40 kr kunde bli medlemmar i föreningen och därmed, om blott de också fyllt 18 år, få möjlighet att förvärva en av de cirka 200 biljetter som fanns att köpa. Föreningen hade för försäljning av biljetter och medlemskort anlitat Biljettcentrum, vilket är en inrättning i Umeå som huvudsakligen sköter försäljning av biljetter till olika slag av offentliga nöjesevenemang. Dessa förhållanden utgör enligt hovrätten omständigheter som talar för att föreningens fest varit att jämställa med en tillställning till vilken allmänheten haft tillträde.

De på olika ställen i Umeå uppsatta affischerna hade en utformning som fick medlemskapet i föreningen att framstå som en bisak. Den beskrivna tillställningen, som skulle hållas i en mycket centralt belägen lokal, måste ha tett sig lockande för ungdomar som var intresserade av dans av förevarande slag, oberoende av om de i övrigt var intresserade av eller ens kände till föreningen och dess verksamhet. Priset för att få tillträde kan - för det fall att medlemskort löstes i samband med biljettköpet - sägas ha faktiskt uppgått till 100 kr. Den kostnaden framstår som tämligen normal i jämförelse med vad det brukar kosta i entréavgift till offentliga tillställningar av liknande slag. Det är därtill att märka att föreningen i biljettpriset inkluderat kostnaden för en öl.

På grund av vad som sålunda framkommit angående främst den krets som ägt tillträde, det sätt på vilket biljetter och medlemskort sålts samt det pris som gällt anser hovrätten att omständigheterna kring arrangemanget sammantagna har varit sådana att föreningens danstillställning varit att jämställa med en tillställning till vilken allmänheten haft tillträde. Eftersom danstillställningen alltså enligt de inledningsvis angivna bestämmelserna skall anses som offentlig tillställning har den enligt 2 kap. 4 § andra stycket ordningslagen krävt polismyndighetens tillstånd.

D.I., R.L., L.L., F.E. och D.J. har varit styrelseledamöter och har tillsammans för föreningens räkning arrangerat tillställningen och på olika sätt med egen arbetsinsats bidragit till dess genomförande. Envar av dem har därför att svara för att anordnandet skett utan erforderligt tillstånd. De får - var och en för sitt vidkommande - anses ha handlat oaktsamt därvidlag och kan inte undgå att fällas till ansvar för brott mot ordningslagen enligt åtalet.

Utredningen visar att föreningen genom de tilltalade lagt sig vinn om att anordna en i alla avseenden korrekt tillställning. Någon kritik har inte heller riktats mot arrangemanget frånsett att polismyndighetens tillstånd inte inhämtats. Av allt att döma har tillställningen vad gäller ordning och säkerhet skötts oklanderligt.

I sammanhanget bör vidare beaktas att föreningen, genom L.L., i förväg underrättat polismyndigheten om tillställningen, låt vara att samtalet enligt de oklara minnesbilder som hon redovisat inte gällt frågan om tillståndsplikt - L.L. tycks ha utgått från att tillstånd inte krävdes - och att det antagligen inte heller ägt rum med en polisman som hade att svara för tillståndsärenden. Enligt hovrättens uppfattning hade det även under omständigheter som nu nämnts varit naturligt om den polisman, som tog emot samtalet, då påtalat för L.L. problemet med att myndighetens tillstånd eventuellt krävdes för att tillställningen skulle få genomföras.

Det brott som de tilltalade gjort sig skyldiga till framstår med hänsyn till det anförda som en mindre förseelse vilken bör kunna sonas med penningböter om 200 kr för var och en av dem.

Eftersom fängelse ingår i straffskalan för brottet är envar av de tilltalade skyldig att utge föreskriven avgift om 300 kr till brottsofferfonden.

Hovrätten anser skäl föreligga att - med tillämpning av 31 kap. 1 § fjärde stycket rättegångsbalken - låta kostnaderna för den offentlige försvararen såväl vid tingsrätten som i hovrätten stanna på staten.

Hovrättsrådet Bertil Bondesson var skiljaktig i huvudsaken och fastställde tingsrättens dom.

Målnummer B 296/96