RH 1997:92
En talan, som går ut på att tingsrätten skall fastställa hur det maximala ersättningsbeloppet enligt lönegarantilagen skall fördelas mellan olika fordringar, omfattas av 29 § lönegarantilagen.
U.H. var anställd av Mibren Kommanditbolag. Bolaget försattes i konkurs. U.H. framställde anspråk på betalning enligt lönegarantilagen med sammanlagt 143 227 kr.
Konkursförvaltaren (1996-05-14, advokaten T.L.) beslutade att U.H. skulle erhålla betalning enligt lönegarantin med sammanlagt 100 000 kr, varav 47 000 kr avsåg innestående lön för tiden 2 februari 1996 - 6 maj 1996, 18 630 kr avsåg semesterersättning för tiden 31 mars 1995 - 6 maj 1996 och 34 370 kr avsåg uppsägningslön för tiden 6 maj 1996 - 15 juli 1996. U.H:s övriga yrkanden, avseende uppsägningslön för tiden 16 juli 1996 - 6 september 1996, semesterersättning på uppsägningslön för tiden 6 maj 1996 - 6 september 1996, utlägg för tiden 2 februari 1996 - 6 september 1996 och traktamente för tiden 2 februari 1996 - 6 september 1996, lämnades utan bifall med motiveringen att hans hela fordran mot konkursgäldenären översteg 100 000 kr.
U.H. väckte talan mot staten och yrkade att tingsrätten med ändring av förvaltarens beslut skulle fastställa att det belopp om 100 000 kr som han skall erhålla enligt lönegarantin skall fördelas så att 19 876 kr avser utlägg och reseersättning för tiden 10 februari 1996 - 10 maj 1996, 57 000 kr avser innestående lön för tiden före den 6 maj 1996, 18 630 kr avser semesterersättning för tiden 31 mars 1996 - 5 maj 1996 och 4 494 kr avser uppsägningslön för tiden 6 maj 1996 - 10 maj 1996.
Till utveckling av sin talan anförde U.H. bl.a. följande. Konkursförvaltarens beslut är felaktigt bl.a. eftersom det inte följer den ordningsföljd enligt vilken lönefordringar skall betalas och som stadgas i 9 § lönegarantilagen. Genom att följa denna ordningsföljd - och således låta betalning för fordran som avser ersättning för särskilda kostnader utgå framför annan fordran - uppnås den fördelen för U.H. att han har rätt till arbetslöshetsersättning för uppsägningslön som inte ersätts enligt lönegarantin.
Södra Roslags tingsrätt (1996-12-18, rådmannen Ingrid Almbladh) avvisade U.H:s talan under anförande av följande skäl.
En sådan talan som den U.H. för - en fastställelsetalan - skall avse fråga om ett visst rättsförhållande består eller icke består. Den fastställelse U.H. yrkar tar emellertid inte sikte på något rättsförhållande mellan honom och staten utan på hur det belopp han enligt gällande lag ostridigt är berättigad till faktiskt eller bokföringstekniskt skall fördelas mellan hans olika fordringar, vars existens inte omfattas av U.H:s talan. Hans talan, som närmast synes vara riktad mot förvaltarens skäl för sitt beslut, skall därför avvisas.
U.H. överklagade beslutet och yrkade att hovrätten med undanröjande av tingsrättens beslut skulle visa målet åter till tingsrätten för prövning i sak.
Staten bestred bifall till överklagandet.
Svea hovrätt (1997-10-27, hovrättslagmannen Birgitta Widebäck, referent, hovrättsrådet Claes Örn och tf. hovrättsassessorn Carl Josefsson) undanröjde tingsrättens beslut och visade målet åter till tingsrätten. Hovrätten anförde följande i sina skäl.
Tingsrätten har uppfattat U.H:s talan som en fastställelsetalan enligt 13 kap. 2 § rättegångsbalken. Formellt sett finns utrymme för en sådan tolkning. Hovrätten anser dock att U.H:s talan bör förstås på så sätt att tingsrätten vid en överprövning av förvaltarens beslut skall förklara vilka fordringar som - inom ramen för det belopp om sammanlagt 100 000 kr som U.H. befunnits berättigad till - skall betalas enligt lönegarantin.
En sådan talan, som alltså går ut på att tingsrätten skall pröva hur ersättningsbeloppet skall fördelas mellan olika fordringar, omfattas enligt hovrättens mening av 29 § lönegarantilagen.
På grund av det anförda skall tingsrättens beslut att avvisa U.H:s talan undanröjas och målet visas åter till tingsrätten.