RH 1998:106
Brottsrubricering och påföljd i mål enligt lagen (1960:418) om straff för varusmuggling (varusmugglingslagen). - Referat nr 2 av totalt 19 hovrättsdomar som meddelats under 1998 (referat RH 1998:105-123). I de fall de har överklagats till Högsta domstolen har prövningstillstånd inte meddelats. I referaten anges den gärning som funnits styrkt, hovrättens brottsrubricering och den påföljd som hovrätten har bestämt. Skiljaktiga meningar redovisas inte. Under rubriken "Påföljd" redovisas i förekommande fall också beslut om utvisning och beslut varigenom villkorligt medgiven frihet från att avtjäna straffåterstod förklarats förverkad. Lagen (1994:1565) om beskattning av privatinförsel av alkoholdrycker och tobak från land som är medlem i Europeiska unionen berörs i några av referaten och kallas då privatinförsellagen.
Gärning: Den 7 december 1995 införde T.H. i Trelleborg olovligen till Sverige - utöver tullfri kvantitet - 417 liter starköl och 21,7 liter spritdrycker.
Rubricering: Varusmuggling (1 § varusmugglingslagen).
Påföljd: Villkorlig dom och 80 dagsböter.
Skälen: Om 9 § privatinförsellagen, vilken lag gäller fr.o.m. den 1 juli 1996, skulle tillämpas i förevarande fall, skulle straffet för T.H. bli böter och alltså lindrigare än med tillämpning av varusmugglingslagen. Härav följer att privatinförsellagen - enligt 5 § 2 st. andra meningen lagen (1964:163) om införande av BrB - är tillämplig i målet; dock endast under förutsättning att införseln bedöms avse alkoholdrycker för privatbruk. Vid så betydande kvantiteter som det här är fråga om talar mängden alkoholdrycker i sig med styrka för att dryckerna inte införts för privatbruk. T.H:s uppgifter om att han skulle ha en fest för kollegor och vänner och då bjuda dem på ölen och spriten är inte trovärdiga. På grund härav kan T.H. inte anses ha fört in alkoholdryckerna för privatbruk, varför varusmugglingslagen skall tillämpas. - Varusmuggling som är av sådan omfattning att påföljden inte kan stanna vid böter föranleder normalt ett fängelsestraff. Mer än två år har emellertid förflutit sedan gärningen begicks och detta utan att tidsutdräkten har sin förklaring i åtgärder och underlåtelser från T.H:s sida. Särskilt med hänsyn härtill anser hovrätten att påföljden bör bestämmas till villkorlig dom och böter.