RH 1998:51

Åklagaren yrkade ansvar på P.H. och M.B. för vårdslöshet i sjötrafik och vållande till annans död enligt följande gärningsbeskrivning. P.H. och M.B. har den 28 maj 1995, båda såsom utbildade forsrännare, fört befäl envar i en 4,3 meter lång gummibåt av forstyp med start från Mårdsel i Råneå älv inom Bodens kommun. I var och en av de två båtarna, som framförts som paddelbåtar med P.H. och M.B. som rorsmän, fanns sammanlagt sju personer ombord. Samtliga ombord utom en deltog som paddlare. Några kilometer nedströms älven har båtarna kapsejsat under passage genom Grenholmsforsen, varvid sammanlagt åtta personer omkommit genom drunkning. – P.H. och M.B. har var och en för sig som befälhavare av oaktsamhet brustit i gott sjömanskap till förekommande av sjöolycka genom att vid resans början icke tillse, att ombordvarande erhållit fullständig säkerhetsgenomgång och utrustning anpassad till turens svårighetsgrad, samt genom att under resan icke med erforderlig noggrannhet iaktta vattenföringen i Grenholmsforsen, och, eftersom man före färden från land inte rekognoscerat någon förbigångsled vid valsen i forsen, ej kunnat ange de åtgärder för navigering och manövrering som med hänsyn till farkosternas säkra framförande erfordrats genom Grenholmsforsen. - Envar av P.H. och M.B. har genom påstådd vårdslöshet i sjötrafik jämväl vållat ombordvarandes död. - I den båt över vilken P.H. fört befälet omkom L.S. S.B. och K.J. - I den båt över vilken M.B. fört befälet omkom R.S. J.Ö. T.L. L-E.J. och B.L.

P.H. vidgick att han fört befäl över den ena paddelbåten men förnekade att han brustit i gott sjömansskap till förekommande av sjöolycka.

M.B. ifrågasatte att han skulle ha fört befäl över den andra paddelbåten. Han gjorde gällande att han i vart fall inte fört befälet ensam utan delat ansvaret med en person som förolyckades vid tillfället. För det fall att han skulle anses vara befälhavare förnekade han att han brustit i gott sjömansskap till förekommande av sjöolycka.

P.H. och M.B. förnekade vidare att de genom oaktsamhet vållat de ombordvarandes död.

Vid utvecklingen av åtalet vid tingsrätten hänförde sig åklagaren till en rapport av Statens Haverikommission och anförde i huvudsak följande:

Råneåälvens Vildmarksservice Aktiebolag bildades år 1994 och avsåg att börja bedriva forsränning kommersiellt under år 1995. Verksamma i företaget var bland andra P.H. M.B. och den omkomne L-E.J. Dessa skaffade sig under år 1994 den utbildning som de behövde för ändamålet. Viss trafik mot betalning förekom dock under sommaren 1994. Uppgifter finns att man inom företaget avsåg att skapa en tradition som innebar att man inledde säsongen med en forsfärd där forsrännarna tog med vänner och bekanta som tidigare anmält sitt intresse för en forsfärd; detta för att skapa en positiv syn på verksamheten hos befolkningen i området. Den nu aktuella forsränningen var därvid avsedd att bli den första i denna tradition. – P.H. och M.B. som tagit initiativet till forsfärden, hade vid tillfället planerat forsfärden under någon tid. Under veckan före olycksdagen bedömde de att tiden kunde vara lämplig eftersom vårfloden sannolikt skulle sträcka sig över veckohelgen den 27 och den 28 maj. Under vårfloden är forsarna stridare och ger därför en våldsammare färd än senare på säsongen.

Deltagarna i forsfärden - tillhopa 14 personer - färdades i olika bilar och gemensam samling skedde vid Korpforsen där man iakttog vattenflödet. P.H. och M.B. hade ombesörjt att det fanns ett tillräckligt antal flytvästar, två av deltagarna hade tagit med sig egen flytväst. Samtliga flytvästar var s.k. seglarvästar. Frågan om ytterligare personlig skyddsutrustning såsom hjälmar eller våtdräkter hade inte diskuterats.

En av forsrännarna, L-E.J. höll med biträde av P.H. och M.B. en säkerhetsgenomgång. När de båda båtarna hade lagt ut fick deltagarna prova på att paddla och öva de manövrar som forsrännaren efter hand gav order om. I den första båten var M.B. rorsman och ansvarade för båtens manövrering; han satt därför längst bak. Den båt som kom därefter hade P.H. som rorsman. - Grenholmsforsen ligger några hundra meter nedströms en älvkrök. När den första båten hade rundat kröken upptäckte M.B. att den vals som man normalt kunde passera genom var kraftigare än väntat. Föregående år, vid då rådande höga vattenstånd, hade man kunnat passera valsen. Nu var förvarningstiden så kort att han bedömde att enda chansen var att "trycka sig igenom" valsen och han skrek därför åt passagerarna att de skulle paddla allt vad de orkade. Alla paddlade men trots detta blev det tvärstopp inne i valsen. Båten åkte därvid upp på valsen och svängde ett halvt varv åt höger. Därefter sjönk den tillbaka ner i valsen och kantrade i riktning mot den efterkommande båten. P.H. i den andra båten uppfattade det inträffade och försökte styra till höger om valsen mot den västra stranden med hann inte fullborda undanmanövern. Båten gick in i valsen i en vinkel av omkring 30o. Även denna båt åkte upp på valsen där den vred sig, sjönk ned i valsen och kantrade. - Alla fjorton ombordvarande hamnade i vattnet. M.B. och en kvinna var de enda överlevande från den första båten; de lyckades ta sig till en landtunga. Från den andra båten överlevde fyra personer, nämligen P.H. och tre yngre män. De lyckades ta sig i land på älvens västra strand. Med ledning av strömhastigheten hos vattnet och den sträcka de överlevande tillryggalade i vattnet har man kunnat bedöma att de varit i vattnet mellan två till sju minuter.

Platsen för kantringen ligger i slutet av en S-kurva. Älvfåran går omkring 50 m från en landsväg. På platsen fanns en omkring 20 m bred s.k. vals. En sådan är en vattenmassa som roterar runt en horisontell axel i ett vattendrag. Omkring 50 m nedströms denna vals fanns en smal vals nära älvens östra sida. Ytterligare en smal vals fanns på älvens västra sida omkring 150 m nedströms den första valsen. Forsarna bestod av vågor på upp till 2 m, mindre hål samt enstaka valsar men innehöll nästan inga stenar på ytan. Området nedströms olycksplatsen är en 2 km lång fors utan säkra bakvatten eller sel.

Vattenföringen den 28 maj 1995 karaktäriserades av ovanligt kraftig vårflod med bland annat översvämmade vägar; möjligen så mycket som 0,5 m högre vattenstånd än normalt. En av tillfartsvägarna var översvämmad och avstängd 10 km nedströms Holmvattensel. Vattnet stod där 0,4 m över vägbanan. Kl 17.00 den 28 maj uppmättes i Holmvattensel en vattentemperatur på 5o C. Temperaturen i luften var 20o C. Enligt uppgift från en person på platsen var lufttemperaturen tidigare på eftermiddagen 23o C.

De kommersiellt verksamma forsrännarföretagen har bildat en branschorganisation, Forsföretagens Riksorganisation i Sverige (FoRS), som tillsammans med Sjöfartsverket utarbetar säkerhetsföreskrifter för verksamheten. FoRS har utfärdat säkerhetsföreskrifter som skall tillämpas vid kommersiell forsränning. Med kommersiell forsränning avses att man till allmänheten erbjuder forsfärder mot ersättning. Dessa föreskrifter, som reviderades under 1992, fastställdes i sin vid tiden för olyckan gällande lydelse vid årsmötesbeslutet den 23 januari 1993. Säkerhetsföreskrifterna utgör den gemensamma lägsta godtagbara standarden för alla företag anslutna till FoRS. Beträffande säkerhetsföreskrifterna kan följande särskilt nämnas.

FoRS har fastställt regler för forsgradering med utgångspunkt i svårighetsgrad i olika avseenden - krav på manövrering, valsar, risker för simmare m.m. Graderingen görs utifrån en helhetsbedömning av dess faktorer. Någon eller några av dessa kan räcka för att forsen skall graderas som svårare. Klass 1 är en lätt fors och klass 6 en ofarbar fors. - I föreskrifterna anges även vilken utrustning passagerarna skall ha. Samtliga skall vid forsfärd bära flytvästar. Vid medelsvår (3-4) och svår (5) forsfärd bör flytvästen vara anpassad för kommersiell forsränning. Flytvästen bör ha en bärkraft över 100 N och vara försedd med minst tre bra låsanordningar samt ge bra skydd för rygg och nacke. Vid medelsvår och svår forsfärd bör samtliga passagerare bära hjälm. Vid lätt och medelsvår (2) forsfärd bör hjälm kunna erbjudas gästerna; dessa angivna regler är obligatoriska från och med säsongen 1997. När risk för köldchock föreligger skall samtliga passagerare bära våtdräkt eller motsvarande. Våtdräktens tjocklek bör inte understiga 3 mm. - I FoRS föreskrifter finns ett relativt omfattande avsnitt om turregler. I dessa anges i första punkten att aktuella fakta om väder och vattenstånd skall inhämtas och beaktas. FoRS har även fastställt krav på behörigheter för den som skall arbeta kommersiellt som forsrännare och som skall vara säkerhetschef. Säkerhetschefens åligganden anges i ett särskilt avsnitt. En sådan skall alltid finnas och denne ansvarar för att företaget bedriver forsränning i enlighet med säkerhetsföreskrifterna och att räddningsplan och säkerhetsplan finns upprättade. - Vid FoRS årsmöte 1995 fastslogs principerna för utbildningen: grundkurs om minst 56 lektioner, motsvarande sju studiedagar, samt lokal utbildning.

Enligt en räddningsplan för Råneälvens Vildmarksservice Aktiebolag var L.M. säkerhetsansvarig för företaget. Denne hade den 29 december 1994 upprättat en säkerhetsplan för forsränning på Råneälven. Han hade därvid - utan ytterligare kommentarer - givit Genholmsforsen klassificeringen 2 (3), det vill säga lätt till medelsvår forsfärd vid normalt vattenstånd. Denna klassificering hade emellertid ifrågasatts av andra forsrännare, som ansåg att en mer korrekt klassning vid det aktuella vattenståndet borde vara forsklass 3-4 och klass 5 för valsen.

Utredningen vid tingsrätten

P.H. uppgav följande. Han och hans sambo S.B. var bolagsmän i Råneälvens Vildmarksservice Aktiebolag. M.B. L-E.J. och ytterligare en person som inte var med på färden arbetade ideellt i bolaget. Det var dock planerat att de senare skulle gå in som bolagsmän. - År 1987 påbörjade han en forsrännarutbildning som han dock inte slutförde. Han hade därefter inte särskilt mycket kontakt med forsränning förrän år 1994 då det blev aktuellt att starta bolaget. Syftet var därvid att bedriva persontransporter på Råneälven under företrädesvis lugna förhållanden. - Det finns inga obligatoriska krav på särskild utbildning för att få driva ett företag med forsränning men han och hans kamrater ville få en ordentlig utbildning för att kunna erbjuda en säker produkt. Våren 1994 genomgick han tillsammans med de tre övriga som var verksamma i företaget därför en grundläggande utbildning i forsränning med L.M. som kursledare. Utbildningen, som genomfördes under två veckoslut, omfattade såväl teori som praktik. Bland annat fick de genomföra forssimning och öva livräddning i fors. - Under år 1994 var han sedan med om ett trettiotal forsfärder på Råneälven, varav fem längre färder var kommersiella. Därvid färdades han under motsvarande årstid som det nu är fråga om genom valsen vid Grenholmsforsen. - Företaget anslöts till FoRS och L.M. blev säkerhetschef. Våren 1994, efter utbildningen, genomförde L.M. tillsammans med P.H. och dennes kamrater i företaget en klassificering av älven. Denna genomfördes med bil och de tittade tillsammans på vilka tekniska svårigheter som kunde förväntas. L.M. gav därvid Grenholmsforsen den angivna klassningen; han angav vidare att hela sträckan var väl lämpad för lättare forsränning under vårfloden. - Under en vildmarksmässa på Arcushallen i Luleå någon gång i april-maj 1995 uppkom planerna på att tillsammans med vänner och bekanta inleda säsongen med en forsfärd. Dagen före olycksdagen genomförde P.H. en kortare kommersiell forsfärd några mil nedströms olycksplatsen. M.B. ringde under dagen och de kom överens om att försöka få ihop ett sällskap för en färd påföljande dag. De kontaktade därvid kamrater som i sin tur kontaktade bekanta och det var därför en slump vilka som kom att följa med på färden. Utöver han själv, M.B. och L-E.J. hade endast två personer, J.H. och J.Ö. åkt med gummibåt genom forsar tidigare. De andra hade dock alla vuxit upp vid älven och hade därför erfarenhet av båtfärder på strömmande vatten. – M.B. åtog sig att svara för att gummibåtar och flytvästar kom på plats. Påföljande dag samlades huvuddelen av deltagarna vid Korpforsen och kunde där studera vattenståndet. Därefter fortsatte deltagarna i olika bilar till Mårdsel. De fann ingen anledning att stanna vid Grenholmsforsen eftersom det tidigare aldrig hade varit några problem att passera genom valsen där. L-E.J. med biträde av P.H. och M.B. gick igenom säkerhetsbestämmelserna och därefter övades paddelteknik. De gjorde även klart för samtliga att deltagandet skedde på egen risk. - Han hade ansvaret för den båt han färdades i. När han hade rundat älvkröken såg han att den första båten hade problem i Grenholmsforsen, den hade fastnat i valsen. Han gav därför order till dem som satt i hans båt att paddla åt höger. Han var emellertid då så nära valsen att han inte hann gå vid sidan om den.

M.B. uppgav följande. Han har erfarenhet av forspaddling sedan år 1992. Utöver samma utbildning som P.H. har han även genomfört en säkerhetsövning. - Korpforsen blev den naturliga samlingsplatsen för dem som bodde i närheten. De körde över älven och stannade sedan på ytterligare ett ställe, Klingersel, för att titta på vattenståndet. De visste att det fanns en vals i Grenholmsforsen men tittade inte särskilt på denna. - När alla hade kommit till Mårdsel höll de som var forsrännare, nämligen L-E.J. P.H. och han själv en mycket noggrann säkerhetsgenomgång och informerade om allt som tänkas kan. När alla satt i båtarna men innan de gav sig iväg betonade L-E.J att alla deltog på egen risk. Den som velat hade då kunnat "stiga av". - Han och L-E.J. satte sig längst bak i samma båt och övade tillsammans de olika kommandona med de andra passagerarna. L-E.J. flyttade sedan något längre fram i båten. Varken han eller L-E.J. förde emellertid befälet över båten. Eftersom det inte var en kommersiell båtfärd behövde inte någon vara mer ansvarig än de andra. Eftersom han och L-E.J. hade mer erfarenhet än de andra var det dock naturligt att de gav anvisningar om hur man skulle paddla. Dessa anvisningar gav de tillsammans. - Han hade föregående år vid samma årstid passerat rakt igenom valsen vid Grenholmsforsen. Det var därför naturligt för dem att välja den vägen. Valsen hade emellertid denna gång blivit så stor att de fastnade.

Åklagaren åberopade som muntlig bevisning vittnesförhör med L.M. E.S. C.L. A.B. J.S. och J.H.

Åklagaren åberopade som skriftlig bevisning bland annat rättsmedicinska utlåtanden med dödsorsaksintyg. Vidare företeddes ett antal fotografier av gummibåtarna och av det aktuella älvavsnittet. Även en videoupptagning av älven dagen efter olyckan spelades upp.

Såväl åklagaren som de tilltalade åberopade delar av den räddningsplan som L.M. upprättat.

Räddningsplanen innehåller en beskrivning av sträckan Mourkaforsen-- Bottenviken. I en uppställning är därvid 22 forsar klassificerade. Sju av forsarna har erhållit siffran "två", däribland Grenholmsforsen och Korpforsen. Vid Grenholmsforsen är - utan ytterligare kommentarer - beteckningen kompletterad med siffran "tre" inom parentes och vid Korpforsen finns följande kommentar: "ingång i forsen lite teknisk för undvikande av brofäste". - Efter uppställningen finns följande kommentar:

"Hela sträckan från Muorkaforsen ned till Bottenviken utgörs av lätt forsränning. På vårflödet får hela sträckan graderas till 2 och 3, dock utgör inte det ökade vattenflödet några större tekniska problem - Råneälven är en typisk norrbottnisk skogsälv. Älven är grund och vattenståndet lågt från midsommartid. Under vårflödet är älven relativt stor och ägnar sig mycket väl för lättare forsränning. Vid lågvatten bedrivs forsränning ej på hela sträckan utan främst i Korpforsen samt ett par till forsar."

Luleå tingsrätt (1996-12-10, nämndemännen) ogillade åtalen med följande motivering.

Genom åberopade utlåtanden från Rättsmedicinalverket är utrett att de angivna åtta personerna avlidit genom drunkning. I målet är vidare utrett att de därvid omkommit när de två gummibåtarna kapsejsade under passage genom Grenholmsforsen. Fråga är då om P.H. och M.B. av oaktsamhet dels brustit i gott sjömansskap, dels därigenom vållat de omkomnas död. - Tingsrätten anmärker inledningsvis att den aktuella händelsen avser en forsfärd som ett antal personer företagit tillsammans utan att någon av dem erlagt betalning eller annat vederlag. I målet är således inte fråga om en kommersiell forsfärd. - Fråga är härefter om de tilltalade haft sådan ställning att ansvar enligt det åberopade stadgandet i sjölagen överhuvudtaget kan komma i fråga. Tingsrätten gör härvid följande bedömning. - Såväl P.H. som M.B. har varit verksamma i det företag som ägt den båtutrustning som användes vid tillfället. De har varit initiativtagare till forsfärden och har - om än möjligen tillsammans med den omkomne L-E.J. - valt färdsträcka. De har båda - slutligen - suttit som "rorsmän" i var sin båt. Tingsrätten finner därför att de haft sådant ansvar för respektive båt att 20 kap. 2 § sjölagen i och för sig är tillämplig beträffande dem båda; det förhållande att även L-E.J. måhända kan ha haft sådant ansvar föranleder inte till annan bedömning beträffande M.B.

De tilltalade har åberopat att samtliga ombordvarande inför avfärden från stranden upplystes om att alla deltog i forsfärden på "egen risk" och de överlevande deltagarna har i tingsrätten även bekräftat att sådan upplysning lämnats. Nu saknade emellertid huvuddelen av deltagarna erfarenhet av forsränning eller hade endast ringa sådan erfarenhet. De torde därför ha haft svårt att värdera innebörden av den lämnade upplysningen. I tingsrätten har den uppgiften lämnats att de litade på de utbildade forsrännarna och att dessa gav intryck av att veta vad de höll på med. Enligt tingsrättens mening saknar upplysningen, om att deltagandet skedde "på egen risk", därför betydelse vid ansvarsbedömningen i målet.

Vad åklagaren lagt de tilltalade till last beträffande påståendet om vårdslöshet i sjötrafik är dels att de vid resans början inte tillsett att deltagarna erhållit en fullständig säkerhetsgenomgång och utrustning anpassad till turens svårighetsgrad, dels att de inte före turen iakttagit vattenföringen i Grenholmsforsen och rekognoscerat förbigångsled vid valsen där. Tingsrätten upptager härvid följande. - Som anförts i det föregående har det inte varit fråga om en kommersiell forsfärd. De utbildade forsrännarna har emellertid uppenbarligen vid planering och genomförande av färden sökt ledning av de regler som FoRS och Sjöfartsverket arbetat fram gemensamt. Bland annat hölls en säkerhetsgenomgång före avfärden och J.H. har i tingsrätten uppgett att han uppfattade genomgången som mycket noggrann. Om än någon av deltagarna kan ha haft svårt att uppfatta innebörden av kommandona "höger" respektive "vänster" kan en bristfällig säkerhetsgenomgång inte läggas de tilltalade till last. - Beträffande deltagarnas utrustning har åklagaren uppehållit sig vid dels den flytvästmodell som användes, nämligen västar av s.k. seglarmodell, det vill säga utan skydd för rygg och nacke och inte alltför stor flytkraft, dels det förhållandet att ingen av deltagarna bar hjälm eller våtdräkt. - Tingsrätten prövar först frågan om val av flytvästmodell och avsaknaden av hjälmar. - De som överlevde forsfärden lyckades ta sig till land inom en tidsrymd av högst sju minuter och de flytvästar de bar synes därvid ha haft tillräcklig flytkraft. Det torde därför ha varit det förhållandet, att de omkomna inte lyckats nå land i tid utan fördes iväg av forsen och därvid kom att tillbringa en alltför lång tid i det mycket kalla vattnet, som orsakade deras död, inte bristfälliga flytvästar. - Rättsmedicinalverkets utlåtanden ger vid handen att ingen av de omkomna företett några skador av betydelse för dödsfallet. Avsaknaden av hjälm har således varit utan betydelse för de inträffade dödsfallen. - Vad härefter gäller frågan om våtdräkt har åklagaren hänfört sig till att sådan enligt FoRS regler skall bäras när risk för köldchock föreligger. FoRS regler är emellertid tillämpliga endast vid kommersiell forsränning och då obligatoriska enbart för de företag som är anslutna till denna organisation. Några lagfästa regler är det således inte fråga om; även om viss ledning kan hämtas från de angivna reglerna är det närmast fråga om rekommendationer. Om än det förefaller ha varit välbetänkt med våtdräkter med hänsyn till den låga vattentemperaturen kan det förhållande att sådana inte bars vid tillfället inte läggas de tilltalade till last som försummelse.

Fråga är då slutligen om de tilltalade i övrigt gjort sig skyldiga till någon oaktsamhet. Såväl P.H. som M.B. hade året före den nu aktuella färden företogs genomfört en forsränning på samma sträcka och under motsvarande årstid. De hade därvid utan problem kunnat åka igenom valsen i Grenholmsforsen. På grund härav och då E.S. uppgett att rekognoscering bör kunna underlåtas om en forsränning avser kända farvatten kan det inte läggas de tilltalade till last som oaktsamhet att de underlät att stanna vid Grenholmsforsen för att där ta vattenföringen i närmare betraktande och för att rekognoscera en förbigångsled vid valsen. Åtalet för vårdslöshet i sjötrafik skall därför ogillas. Vid ovan angiven bedömning kan P.H. och M.B. inte heller anses av oaktsamhet ha vållat de omkomnas död. Åtalet skall således i helhet lämnas utan bifall.

Ordföranden, lagmannen Hans Brusewitz, var av skiljaktig mening och anförde: Jag delar majoritetens bedömning, att någon oaktsamhet inte kan läggas de tilltalade till last beträffande säkerhetsgenomgång och deltagarnas utrustning. Vad gäller frågan om de i övrigt gjort sig skyldiga till någon oaktsamhet gör jag följande bedömning. - I den angivna räddningsplanen har Grenholmsforsen erhållit den högsta klassningen av alla forsar, nämligen siffran "två" med siffran "tre" inom parentes. I kommentar till klassningsförteckningen anges att en uppgradering av hela sträckan måste ske vid vårflöde. Därav följer att klassificeringen avsett sommarvattenflöde och L.M. har även omvittnat att så varit fallet. En uppklassning vid "normalt" vårflöde skulle således ge Grenholmforsen siffran "tre", eventuellt med siffran "fyra" inom parentes. - I målet är utrett att vattenföringen den 28 maj 1995 karaktäriserades av en ovanligt kraftig vårflod och J.S. har uppgett i tingsrätten att han blev nervös när han såg Korpforsen vid uppehållet där; han blev dock lugnad när han fick besked att man inte skulle åka ned för den forsen, som dels var för "svår" och dels låg nedströms den planerade sträckningen. Redan det förhållandet, att Korpforsen så tidigt på dagen var ovanligt strid, borde ha stämt forsrännarna till eftertanke. De hade därför ålegat dem att stanna vid den högre klassade Grenholmsforsen och göra en bedömning av storleken på den vals som fanns och inte endast förlita sig på sina erfarenheter från forsränningen föregående år. Om de stannat där hade de med säkerhet kunnat betrakta våghöjder av den storlek som E.S. iakttog vid sitt besök senare samma dag, detta eftersom valsen - som den kom att visa sig - var omöjlig att forcera med båt och då vattennivån vid den nedströms belägna Korpforsen - som anförts - var ovanligt hög. De hade i så fall kunnat rekognoscera en förbigångsled, fatta beslut om att inställa forsfärden eller göra andra omdisponeringar. Det är därvid att beakta att huvuddelen av de övriga deltagarna helt saknade eller hade ringa erfarenhet av forsränning och att de torde ha förlitat sig på de utbildade forsrännarnas kompetens. Genom att underlåta att med tillräcklig noggrannhet iaktta vattenföringen och genom att försöka passera Grenholmsforsen utan att dessförinnan rekognoscerat en genomfartsled har P.H. och M.B. gjort sig skyldiga till vårdslöshet i sjötrafik enligt åtalet.

Genom sin vårdslöshet har P.H. och M.B. vållat de omkomnas död. - Jag finner således att åtalet helt ska bifallas. - Påföljden kan för dem båda bestämmas till villkorlig dom i förening med måttligt bötesstraff.

Åklagaren överklagade och yrkade att hovrätten skulle bifalla åtalet.

P.H. och M.B. bestred ändring.

Hovrätten för Övre Norrland (1997-10-02, hovrättsråden Gunnar Sjöblom och Bertil Eriksson, referent, samt tf. hovrättsassessorn Erica Eriksson samt nämndemännen Bertil Henriksson och Kurt Burman) dömde P.H. och M.B. för vårdslöshet i sjötrafik och vållande till annans död, ej ringa brott. Påföljden bestämdes för båda till villkorlig dom och dagsböter.

I hovrätten hördes P.H. M.B. och målsägandena K.L. samt vittnena L.M. E.S. A.B. J.S. och J.H. på nytt. Vidare hölls på M.B:s begäran vittnesförhör med G.W.

Hovrätten anförde i sina domskäl följande.

P.H. och M.B. har bestritt åklagarens påstående att de varit att anse som befälhavare för respektive gummibåt.

L.M. har tillagt: Den utbildning som P.H. och M.B. genomgick hos honom år 1994 ägde rum under två veckoslut, omfattade en mängd teoretiska och praktiska moment samt genomgång av FoRS stadgar. De fick bl.a. lära sig forssimning, livräddning, vilka säkerhetsregler som skulle iakttas, vilken utrustning som skulle användas och hur båtarna skulle hanteras. De fick också kunskap om dynamiken i ett forsande vatten och vilka vägval som skulle göras vid forsfärder. I vattenmomenten använde man våtdräkt. - Eftersom han var företagets säkerhetsansvarige skulle företaget kontakta honom inför varje säsongstart avseende kommersiella resor. Han blev inte kontaktad inför den aktuella färden. - Den klassificeringen av forsarna som gjordes av honom år 1994 var ej avsedd för vårflod. Vid tiden för olyckan borde Grenholmsforsen ha erhållit klassificeringen 4-5, eventuellt 6. Redan vid klass 3 är det risk för att någon deltagare kan falla i vattnet medan det är mindre risk att gummiflotten välter. Vid högre klass är det risk för kapsejsning. - Vid tillfället borde en annan typ av flytväst ha använts, men sådana var då svåra att få tag på i Sverige. 80--90 procent av forsränningsföretagen använder flytväst av enklare modell även vid vårflod. - Vad gäller våtdräkt informerades deltagarna i utbildningen när sådana skall användas. Det var vid olyckstillfället risk för köldchock. Själv skulle han därför ha använd våtdräkt. - Svåra passager bör rekognosceras från land före färd. Detta hade P.H. och M.B. också informerats om vid utbildningen. Vid kända förhållanden och kända vatten behöver inte någon kontroll göras. - Vattnet förändras hela tiden med jämna intervaller. Det kan vara tillfälligheter som avgör om en gummiflotte kommer igenom en vals eller inte. - Vid tillfället var vattenståndet extremt högt.

E.S. har tillagt: Han har tidigare varit ordförande i föreningen FoRS. Föreningens regler grundades på den samlade erfarenheten från forsränningar. Forsränningsföretag som är anslutna till föreningen har förbundit sig att följa reglerna. - Den som är befälhavare på en forsbåt sitter normalt längst akterut och har därifrån möjlighet att styra båten. Befälhavaren ger muntliga kommandon om hur deltagarna skall paddla under forsfärden. - De flytvästar som användes vid tillfället hade mycket begränsad flytkraft. Det fanns bättre västar att tillgå, men de var betydligt dyrare än de västar som användes. Betydligt fler personer borde ha klarat sig om de hade haft bättre flytvästar. - Som framgår av FoRS regler bör våtdräkt användas om risk för köldchock föreligger. Överlevnaden i tiogradigt vatten är fyra gånger längre än i femgradigt vatten. I femtongradigt vatten klarar man sig i minst 30 minuter. I femgradigt vatten är man efter någon eller några minuter enbart som ett "kolli", även om individuella variationer finns. Det föreligger också stor risk för att den som hamnar i vattnet börjar hyperventilera. Detta leder till felaktig syresättning i blodet och förlorat medvetande. Majoriteten av forsränningsföretagen använde vid denna tid inte våtdräkt. Det företag där han är verksam hade, innan våtdräkter fanns tillgängliga, haft en gräns på tio grader för att genomföra en forsfärd. Nu använder de våtdräkt om temperaturen är lägre än femton grader. - Enligt FoRS regler skall hjälm bäras i forsar som erhållit klassificeringen 3 och däröver. Vid detta tillfälle hade det emellertid inte haft någon betydelse om hjälm hade använts. - Vid en säkerhetsgenomgång skall deltagarna bl.a. få information om hur man skall förfara vid olika typer av incidenter. Landrekognoscering bör ske inför varje resa. Undantag kan göras vid mycket lindriga forsar och om man har en mycket lång erfarenhet och en fyllig kunskap om vattnet och på grund härav kan bestämma vilket spår som skall väljas. Han har efteråt besiktigat Grenholmsforsen på en sträcka från 500 m ovanför forsen till 500 m nedanför forsen. Vid tillfället var det mycket högt vattenstånd. När han körde till olycksplatsen var vägen avstängd därför att älven stigit långt över vägen. - Valsen vid olycksplatsen täckte forsens halva bredd och var omöjlig att ta sig igenom. Det fanns emellertid möjlighet att färdas på höger eller vänster sida om valsen. Grenholmsforsen borde ha erhållit klassificeringen 4. Klassificering skall göras för alla olika typer av vattenstånd. Forsens utformning nedanför valsen var sådan att en person som hamnade i vattnet hade svårt att ta sig i land. Vidare var stranden översvämmad och den som hamnade i vattnet kunde därför fastna i något grenverk. Det var också mycket skummande vatten, som har mindre bärighet.

G.W. har uppgett i huvudsak följande. Han har stor erfarenhet av forsfärder både i Sverige och utomlands. Den 18 maj 1995, 14 dagar före olyckan, hade han åkt på älven med Vildmarksservice forsbåt tillsammans med bl.a. P.H. och M.B. samt några representanter för Länsstyrelsen. Det var enligt hans mening en mycket väl genomförd forsfärd, som dock företogs på en annan del av älven än vid olyckstillfället. De hade ingen våtdräkt men de åkte heller inte igenom några besvärliga forsar. Vattenståndet i älven var också lägre vid detta tillfälle än vid olyckstillfället.

Hovrätten gör följande bedömning.

Enligt 20 kap. 2 § sjölagen döms den som brister i gott sjömansskap till förekommande av sjöolycka, om inte oaktsamheten är ringa, för vårdslöshet i sjötrafik till böter eller fängelse i högst sex månader.

Enligt 6 kap. 2 § samma lag, skall befälhavaren se till att fartyget framförs och handhas på ett sätt som är förenligt med gott sjömansskap. Han skall känna till de påbud och föreskrifter om sjöfarten som gäller för de farvatten som fartyget skall trafikera och på de orter som det skall anlöpa.

Vad först gäller frågan om sjölagens bestämmelser om gott sjömansskap och om befälhavare är tillämpliga beträffande den typ av gummibåtar som användes vid tillfället framgår av förarbetena till sjölagen att bestämmelserna är tillämpliga på all sjötrafik (NJA II 1967 s. 44, 129 och 134). Med hänsyn till gummibåtarnas storlek och till antalet passagerare finner hovrätten det uppenbart att bestämmelserna även är tillämpliga i detta fall.

Ansvarsbestämmelserna i 20 kap. 2 § sjölagen omfattar inte enbart befälhavare. Eftersom åklagaren emellertid endast gjort gällande att P.H. och M.B. som befälhavare av oaktsamhet brustit i gott sjömansskap har hovrätten först att ta ställning till huruvida de vid tillfället fört befäl över respektive båt.

Enligt vad P.H. uppgett var han ensam ägare och styrelseledamot i företaget. Det är vidare utrett att han varit rorsman i den ena gummibåten. De övriga deltagarna som funnits i båten har inte haft något samband med företaget eller någon utbildning i forsränning. På grund av det anförda finner hovrätten det klarlagt att P.H. fört befäl över den ena båten.

Vad gäller den andra gummibåten har vare sig M.B. eller L-E.J. varit styrelseledamöter eller ägare av företaget. Avsikten var emellertid att de sedermera skulle bli delägare i företaget. De var också båda verksamma i företaget som s.k. forsrännare och hade även genomgått den utbildning som L.M. anordnat år 1994. De har också i samma utsträckning som P.H. agerat som ledare inför forsfärden den 28 maj 1995. Enligt FoRS säkerhetsföreskrifter för kommersiell forsränning, fastställda den 23 januari 1993, skall antalet forsrännare i en båt anpassas till passagerarnas behov och forsens svårighetsgrad. När flera forsrännare deltar i samma båt skall en av dem vara utsedd till befälhavare. Enligt M.B. har någon befälhavare inte utsetts. M.B. har emellertid vid tillfället fungerat som rorsman och som sådan varit den som styrt båten och kunnat ge order till deltagarna hur och när de skulle paddla. På grund härav och med hänsyn till vad E.S. uppgett, om var i gummibåten en befälhavare skall vara placerad, finner hovrätten att M.B. måste anses ha fört befälet på den gummibåt i vilken han färdats.

Åklagaren har i hovrätten även gjort gällande att reglerna i 5 kap. 2 § fartygssäkerhetslagen, om befälhavarens skyldighet att ge ombordanställda behövlig kännedom om bl.a. grundläggande säkerhetsbestämmelser och åtgärder vid sjöolycka, är tillämpliga i målet. Hovrätten finner emellertid att detta lagrum inte kan var tillämpligt på de personer som deltagit vid forsfärden den 28 maj 1995.

När det gäller frågan om vad som avses med gott sjömansskap i 20 kap. 2 § sjölagen framgår av förarbetena till lagen att härmed avses närmast ett korrekt uppträdande till sjöss eller riktigt bedömande av sakläget och rätt handlande i olika situationer till sjöss eller i hamn. Under denna bestämmelse faller in sådana fall som att befälhavaren går till sjöss med fartyg under sådant väder eller sådana förhållande att säkerheten för fartyg och ombordvarande äventyras (NJA II 1967 s. 128 ff).

De säkerhetsbestämmelser som FoRS antagit för kommersiella färder är inte utfärdade med stöd av någon lag. Enligt vad E.S. uppgivit grundas säkerhetsbestämmelserna på den samlade erfarenheten från forsränningar. Hovrätten finner därför att bestämmelserna får anses överensstämma med vad som i detta sammanhang avses med gott sjömansskap. Även om deltagarna i forsfärden inte erlagt någon avgift, får ändå med hänsyn till att ett kommersiellt företag tillhandahållit båtar och anordnat färden de säkerhetsbestämmelser som FoRS antagit för kommersiella forsfärder vara tillämpliga.

Vad först gäller åklagarens påstående om att deltagarna inte haft utrustning som varit anpassad till turens svårighetsgrad delar hovrätten tingsrättens bedömning av avsaknaden av hjälm varit utan betydelse för de inträffade dödsfallen. När det gäller flytväst framgår av FoRS säkerhetsbestämmelse 5.3, att vid medelsvår (3-4) och svår forsfärd bör flytvästen vara anpassad för kommersiell forsränning, att flytvästen bör ha en bärkraft i vatten över elva kg och vara försedd med minst tre bra låsanordningar samt ge bra skydd för rygg och nacke. Vid tillfället bars s.k. seglarvästar som inte hade den i säkerhetsbestämmelsen angivna bärkraften eller konstruktionen. E.S. har, som sin uppfattning, uppgett att om bättre flytvästar hade använts borde betydligt fler personer ha överlevt. Som tingsrätten konstaterat är det emellertid, med hänsyn till det mycket kalla vattnet, tveksamt om det varit de bristfälliga flytvästarna som orsakat deras död. Det förhållandet att deltagarna bar bristfälliga flytvästar kan därför inte läggas de tilltalade till last som försummelse.

Vad gäller våtdräkter framgår av FoRS säkerhetsregel 5.7 att sådana skall bäras av samtliga passagerare om risk för köldchock föreligger. Med hänsyn till den mycket låga vattentemperaturen - fem grader - och till vad E.S. och L.M. uppgett om hur människokroppen reagerar i kallt vatten, finner hovrätten att P.H. och M.B. - som erhållit utbildning i detta avseende - borde ha sett till att deltagarna i forsfärden burit våtdräkter. Det förhållandet att det inte fanns våtdräkter att tillgå förändrar inte denna bedömning eftersom någon forsfärd i så fall inte borde ha ägt rum. Hovrätten finner därför att P.H. och M.B. har varit försumliga i detta avseende.

Vad slutligen gäller frågan om P.H. och M.B. i övrigt gjort sig skyldig till någon oaktsamhet framgår det av haverikommissionens rapport att vattenföringen den 28 maj 1995 karakteriserades av en ovanligt kraftig vårflod med bl.a. översvämmade vägar. P.H. och M.B. borde därför inledningsvis ha undersökt vattenståndet och inte förlitat sig till sina tidigare mycket begränsade erfarenheter från forsfärder i samband med vårflod. De har inte heller kontrollerat vattentemperaturen. Vidare har P.H. och M.B. varit med vid den klassificering av forsarna som L.M. utförde år 1994. De torde därför ha varit väl medvetna om att denna klassificering inte gällde vid vårflod. Enligt FoRS säkerhetsregel 7.10 skall svåra passager alltid landrekognosceras innan färd sker. På grund av det anförda finner hovrätten att det hade ålegat P.H. och M.B. att i vart fall iaktta vattenföringen vid den högklassade Grenholmsforsen för att göra en bedömning av storleken på den vals som fanns där. Av vad som framgått av den videofilm som förevisats och av vad E.S. och L.M. berättat hade P.H. och M.B. bort kunnat iaktta att valsen skulle ha varit omöjlig att passera och att de i stället borde ha valt annan färdväg eller ha ställt in den planerade forsfärden.

Med hänsyn till det anförda finner hovrätten att inte heller säkerhetsgenomgången kan anses ha varit fullständig.

Genom att försöka forcera Grenholmsforsen utan att dessförinnan ha gjort en noggrann iakttagelse av forsens vattenföring och genom att inte tillse att deltagarna burit våtdräkt har P.H. och M.B. som befälhavare av oaktsamhet brustit i gott sjömansskap till förekommande av sjöolycka. De har således gjort sig skyldiga till vårdslöshet i sjötrafik.

Genom denna vårdslöshet har de dessutom vållat de omkomnas död. De skall därför också dömas för vållande till annans död, ej ringa brott.

Påföljden bör för envar av P.H. och M.B. bestämmas till villkorlig dom och dagsböter.

Målnummer B 10/97