RH 1998:69

Åklagaren yrkade vid tingsrätten att S.B. skulle dömas för stämpling till mord och N.L. för förberedelse till mord enligt följande gärningsbeskrivning: N.L. och S.B. har under våren-sommaren 1997 i Katrineholm och Tidaholm i samråd beslutat att döda P-A.J. genom att skjuta honom. N.L. har i avsikt att utföra mordet under våren-sommaren 1997 anskaffat vapen, nämligen tre avsågade hagelgevär och två revolvrar, samt ammunition. Fara, som ej varit ringa, för brottets fullbordan har förelegat.

S.B. förnekade brott. N.L. erkände förberedelse till mord men hans försvarare framhöll att det var tveksamt huruvida N.L:s uppgifter var förenliga med erkännandet.

Stockholms tingsrätt (1998-03-03 och 1998-04-01, chefsrådmannen Magnus Åkerdahl samt nämndemännen Madeleine Jakobsson, Ulla-Britt Jonzon och David Paz) ogillade åtalen och anförde i domskälen bl.a. följande.

Av åklagarens sakframställan framkom bl.a. följande. S.B. N.L. och P-A.J. hade vuxit upp i samma stad. Alla tre var medlemmar i nazistiska organisationer eller hade i varje fall nazistiska sympatier. S.B. och N.L. tillhörde dock en annan falang än P-A.J. Mellan de olika falangerna hade uppkommit djupgående motsättningar. N.L. hade därutöver personliga skäl till hat mot P-A.J.

Under 1997 avtjänade N.L. ett fängelsestraff. Han var under stor del av sin fängelsevistelse intagen på Karsuddens sjukhus, Katrineholm. Under våren och sommaren 1997 hade N.L. då han hade permission på helgerna, anskaffat vapen, tre avsågade hagelgevär och två revolvrar, i huvudsakligt syfte att begagna dessa vid en aktion mot P-A.J. Vissa av vapnen förvarades i hans flickväns lägenhet. Ett gevär förvarade N.L. i en vapengömma i naturen i närheten av Karsuddens sjukhus.

S.B. avtjänade fängelsestraff på anstalten Tidaholm. Han tillhörde den kategori av intagna som nämns i 7 § tredje stycket lagen om kriminalvård i anstalt och tilläts inte ha permissioner. Hans status omprövades med automatik var sjätte månad genom s.k. 7:3-prövningar. Allteftersom tidpunkten för S.B:s frigivning, sommaren 1998, närmade sig kunde han räkna med att beviljas permissioner. Efter en 7:3-prövning vid månadsskiftet juli-augusti 1997 förblev dock S.B:s status oförändrad. Den 28 januari 1998 fattade kriminalvårdsstyrelsen ett beslut av samma innehåll. S.B. hade i oktober 1997 begärt tremånadersprövning angående sin kategoritillhörighet.

Beslutet att döda P-A.J. kom till uttryck i en omfattande beslagtagen brevväxling mellan S.B. och N.L. inledd under hösten 1996 fram till augusti 1997. Därutöver hade viss telefonkontakt förevarit. Det gemensamma beslutet att döda P-A.J. innebar i vart fall att S.B. skulle ge sitt stöd vid genomförandet av brottet.

Tingsrätten fann det ställt utom allt rimligt tvivel att S.B. och N.L. i samråd beslutat att P-A.J. skulle dödas och att båda skulle delta i genomförandet av mordet.

När det gäller frågan om faran för brottets fullbordan vid tiden för det gemensamma beslutet varit endast ringa, med tanke på S.B:s 7:3-status, anförde tingsrätten i huvudsak följande.

Ju längre fram i tiden som ett förverkligande av mordbeslutet skulle kunna tänkas ske, desto mindre måste faran för beslutets förverkligande anses vara. Tiden för nästa ordinära omprövning låg så långt som ett halvt år fram i tiden. Med tanke på att S.B:s frigivning skulle ske i juli 1998 var det tänkbart att den kommande omprövningen blivit positiv för S.B. Men en tid på ett halvt år från beslutet är en alltför lång tid för att det med tillräcklig grad av säkerhet skall kunna påstås att faran för att S.B. skulle delta i mordbeslutets genomförande har varit mer än ringa.

Visserligen visar utredningen att N.L. och S.B. avsett att tillsammans delta i mordets genomförande, med S.B. som i vart fall medhjälpare. Den gärning som rätten haft att ta ställning till beträffande S.B. och funnit denne övertygad om är dock att denne i samråd med N.L. beslutat att P-A.J. skulle mördas, inte att de gemensamt skulle mörda denne. Frågan är då om det fanns en mer än ringa risk för att mordbeslutet skulle realiseras utan S.B:s medverkan, dvs. fanns det en beaktansvärd risk för att N.L. ensam eller med andra medhjälpare och med hjälp av de anskaffade vapnen under hösten 1997 skulle realisera sitt och S.B:s gemensamma beslut att mörda P-A.J?

Vad som talar härför är N.L:s starka och intensiva hat mot P-A.J. Av breven att döma har han också haft kontakter med andra personer än S.B. som medhjälpare. Å andra sidan förmedlar N.L:s brev ett klart intryck av att han önskade ha S.B. som stöd på plats vid mordet. Enligt tingsrätten bygger en slutsats om att N.L. under alla förhållanden skulle genomföra mordet på alltför osäkra antaganden. Vid denna bedömning måste faran för det beslutade mordbrottets genomförande anses som ringa. Av det anförda följer att åtalet mot S.B. för stämpling till mord inte kan bifallas.

Beträffande åtalet mot N.L. för förberedelse till mord fann tingsrätten att det var styrkt att den av åklagaren åberopade vapenanskaffningen ägt rum. Utredningen visade dock inte att vapnen anskaffats i avsikt att utföra mordet. En mer vittgående slutsats än att N.L. såg det som en möjlighet att använda vapnen eller något av dessa vid ett eventuellt angrepp mot P-A.J. var inte berättigad. Det kan inte med säkerhet sägas att ett beslut av N.L. att döda P-A.J. med användande av vapnen förelåg före de första dagarna i augusti 1997. Som tidigare anförts har i N.L:s beslut ingått att dödandet av P-A.J. skulle utföras tillsammans med S.B. Som framgått av en promemoria från kriminalvårdsstyrelsen hade ett för S.B. negativt beslut fattats den 29 juli 1997. Detta innebar att S.B:s särbehandling skulle stå kvar fram till senast i slutet av januari 1998. Huruvida S.B. utifrån förhållanden de första dagarna i augusti 1997, kunde räkna med en tidigare positiv omprövning framstod som ovisst. Ovissheten borde räknas N.L. och S.B. till godo vid farebedömningen.

N.L:s förberedelsebrott har således blivit ett faktum först under de första dagarna i augusti 1997, vid samma tidpunkt som S.B:s stämplingsbrott. Med hänsyn till att kriminalvårdsstyrelsen inte upphävt särbehandlingen den 29 juli 1997 ter det sig inte självklart att man t.ex. i juli 1997 borde utgå från att S.B:s särbehandling skulle upphöra vid den kommande omprövningen.

Med stöd av det anförda fann tingsrätten att faran för brottets fullbordan inte hade varit mer än ringa och att N.L. därför inte skulle fällas till ansvar för förberedelse till mord.

Nämndemannen Åke Nilsson var skiljaktig och fann åtalen styrkta.

Åklagaren fullföljde talan och yrkade att hovrätten skulle bifalla åtalen.

N.L. och S.B. bestred ändring. N.L. återtog i hovrätten sitt tidigare gjorda erkännande.

Svea hovrätt (1998-06-18, hovrättsrådet Hans Palmcrantz, tf hovrättsassessorn Malou Lindblom samt nämndemännen Rolf Lindquist och Siv Lundqvist) biföll åtalen och bestämde påföljden för N.L. till rättspsykiatrisk vård med särskild utskrivningsprövning och för S.B. till två års fängelse samt anförde följande.

N.L. har i hovrätten återtagit sitt erkännande och inte heller stått fast vid sin tidigare uppfattning att de påträffade vapnen införskaffats i avsikt att döda P-A.J. I hovrätten har N.L. i stället uppgivit att vapnen införskaffats för att skydda honom och hans flickvän från eventuella angrepp från P-A.J. eller annan. Dessa förhållanden ger dock inte hovrätten anledning att ändra tingsrättens bedömning att det är ställt utom allt rimligt tvivel att S.B. och N.L. i samråd beslutat att P-A.J. skulle mördas och att avsikten var att båda skulle delta i genomförandet av mordet.

Vad som återstår att pröva är om faran för brottets fullbordan har varit endast ringa. För den händelse att mordplanerna inte hade uppdagats, hade det inte varit osannolikt att S.B:s status som s.k. 7:3-a skulle komma att upphöra vid nästa omprövning av kategoritillhörigheten. Han skulle i så fall ha kunnat erhålla permissioner. Det går inte heller att bortse från möjligheten att han kunnat avvika från anstalten utan tillstånd.

Hovrätten kan inte heller utesluta den möjligheten att N.L, sedan han fått vetskap om att S.B. under hösten 1997 inte skulle få möjlighet att erhålla permissioner, själv eller med hjälp av annan skulle ha kunnat genomföra den överenskomna gärningen. Att han under tidigare permissioner, innan han haft kännedom om utfallet av kriminalvårdsstyrelsens beslut den 29 juli 1997 att inte ändra S.B:s kategoritillhörighet, inte vidtagit några åtgärder mot P-A.J. förändrar inte den bedömningen. Under hänvisning till det anförda finner hovrätten att risken för att brottet skulle ha kunnat komma till fullbordan inte har varit endast ringa.

Som tingsrätten funnit krävs inte för att S.B. skall kunna fällas till ansvar för stämplingsbrott att han också deltagit i realiserandet av mordbeslutet, utan åtalet avser att han i samråd med N.L. beslutat att P-A.J. skulle mördas. Hovrätten finner alltså att S.B. gjort sig skyldig till stämpling till mord och att N.L. vars förklaring till införskaffandet av vapnen enligt hovrätten kan lämnas utan avseende, skall fällas till ansvar för förberedelse till mord.

Hovrättsrådet Ingemar Rexed, referent, var skiljaktig och fastställde tingsrättens dom.

Målnummer B 795/98 och B 988/98