RH 1998:78

I mål om betalningsföreläggande, som efter bestridande överlämnades till tingsrätten, yrkade ett parkeringsbolag att P.N. skulle utge kontrollavgift med 300 kr.

P.N. bestred yrkandet.

Som grund för yrkandet anförde parkeringsbolaget. Det yrkade kapitalbeloppet avser kontrollavgift för ett P.N. tillhörigt fordon, som den 10 september 1997 varit uppställt i strid mot gällande parkeringsbestämmelser vid området Radiotorget i Stockholm. Vid parkeringstillfället observerades endast en felvänd parkeringsbiljett som låg på golvet. Vid tillfället fastsattes en betalningsanmaning avseende kontrollavgiften på fordonets vindruta. Då betalning ej inkom och P.N. ej avhördes utsändes först en betalningspåminnelse och därefter ett inkassokrav.

P.N. anförde som grund för bestridande av käromålet följande: Han vitsordar att hans fordon varit uppställt på den av parkeringsbolaget angivna platsen. Han hade betalat erforderlig parkeringsavgift och placerat biljetten väl synlig utifrån, innanför bilens vindruta. När han återvände till bilen fann han dock parkeringsbiljetten liggande på golvet. Han hade däremellan varit vid bilen för att ställa sin väska i bakluckan. Han tror att parkeringsbiljetten ramlade ner på golvet vid detta tillfälle på grund av det vinddrag som uppstod när han öppnade och stängde bakluckan. I första hand hävdar han att han följt gällande parkeringsbestämmelser och i andra hand att det skulle vara oskäligt att ta ut avgift, med hänsyn till omständigheterna vid parkeringstillfället.

Stockholms tingsrätt (1998-02-27, tingsnotarien Madeleine Pettersson) biföll käromålet samt förpliktade P.N. att till parkeringsbolaget utge ersättning för inkasso- och rättegångskostnad. Tingsrätten anförde i sina domskäl:

I målet är fråga om parkeringsbolaget i förevarande fall ägt ta ut kontrollavgift.

Enligt 1 § lagen (1984:318) om kontrollavgift vid olovlig parkering äger markägare (eller den som enligt avtal har övertagit samma rätt) enligt förutsättningarna i angiven lag uttaga kontrollavgift, om ett fordon parkerats i strid mot förbud eller villkor som markägaren har beslutat. Av villkoren för den aktuella parkeringen framgår, bl.a. av parkeringsbiljetten, att biljetten skall placeras innanför framrutan, med framsidan fullt läsbar utifrån. I målet är ostridigt att biljetten vid kontrollavgiftens utfärdande låg på golvet och parkeringsbolaget har hävdat att den låg felvänd. Det förhållandet att biljetten vid parkeringsvaktens kontroll legat på golvet måste anses vara en omständighet som legat helt utanför parkeringsbolagets kontroll. Tingsrätten finner därför att gällande parkeringsbestämmelser inte följts.

Enligt 10 § nämnda lag får kontrollavgift inte tas ut om det med hänsyn till omständigheterna i samband med den olovliga parkeringen skulle framstå som uppenbart oskäligt att ta ut avgift. Enligt förarbetena till bestämmelsen bör den omständigheten att någon i efterhand visar upp ett giltigt parkeringstillstånd ibland kunna föranleda eftergift, men att det därvid bör fordras en viss aktivitet från föraren, t.ex. att han företer bevisning om parkeringstillståndet (se prop. 1983/84:104 s. 20). Det betonas även att eftergift endast bör ske restriktivt. Av den åberopade bevisningen kan i efterhand konstateras att erforderlig avgift erlagts och att biljetten härför låg på golvet (identifierad genom biljettnumret på kontrollavgiftstalongen). Eftersom biljetten vid parkeringskontrollen enligt parkeringsbolaget låg felvänd - och tingsrätten finner ej anledning att ifrågasätta denna uppgift - har det dock inte varit möjligt att vid det tillfället avgöra huruvida avgift erlagts eller inte. Av utredningen i övrigt framgår att P.N. inte tagit kontakt med parkeringsbolaget med anledning av den olovliga parkeringen. Det har inte ifrågasatts att betalningspåminnelse och inkassoavgift kommit adressaten tillhanda. Inte heller vid kronofogdemyndighetens handläggning har P.N. anfört något skäl för sitt bestridande eller förebringat någon bevisning. Såvitt framkommit i målet är det först i samband med handläggningen vid tingsrätten som P.N. anfört skälen till bestridandet och således långt efter det att parkeringsbolagets kostnader i målet hunnit uppkomma. Vid angivna förhållande finner tingsrätten att parkeringsbolaget varit berättigat att ta ut och vidhålla sitt krav på kontrollavgift och käromålet skall därför bifallas.

P.N. överklagade domen och yrkade att parkeringsbolagets talan skulle ogillas. Han åberopade samma omständigheter och bevisning som vid tingsrätten med följande tillägg: Han har haft de kontakter med inkassobolaget som ankommer på honom. I tiden före tingsrättens handläggning ringde han till inkassobolaget vid ett flertal tillfällen. När han så småningom fick tag i en handläggare förklarade denne att "det bara var att betala".

Parkeringsbolaget bestred ändring och yrkade att hovrätten - oavsett utgången i övrigt - skulle fastställa tingsrättens dom i kostnadsdelen.

Svea hovrätt (1998-09-22, hovrättslagmannen Arvid Sanmark, hovrättsrådet Christine Möller och hovrättsassessorn Nils-Erik Elfstadius, referent) fastställde tingsrättens domslut samt anförde:

På den i målet aktuella parkeringsbiljetten står att den skall placeras innanför framrutan så att den är fullt läsbar utifrån.

Enligt hovrättens mening är det närmast en självklarhet att biljetten måste vara fullt läsbar utifrån under hela uppställningstiden och inte endast vid parkeringstillfället.

I målet är ostridigt att parkeringsbiljetten låg på golvet. Som tingsrätten konstaterat kan därför P.N. inte anses ha följt gällande parkeringsbestämmelser.

Nästa fråga blir då att avgöra om det under rådande omständigheter skulle framstå som uppenbart oskäligt att ta ut kontrollavgift.

Enligt 10 § lagen (1984:318) om kontrollavgift vid olovlig parkering får kontrollavgift inte tas ut om det med hänsyn till omständigheterna i samband med den olovliga parkeringen skulle framstå som uppenbart oskäligt.

Enligt uttalanden i förarbetena till nämnda bestämmelse bör det krävas mer än att försumligheten är ursäktlig för att markägaren inte skall ha rätt att ta ut kontrollavgift. En avgift bör inte få tas ut om försummelsen berott av någon oförutsebar omständighet av mer än bagatellartad natur. Som exempel anges egen eller en nära anhörigs sjukdom. Också andra situationer som den ansvarige inte kan påverka själv bör vara skäl nog. Däremot bör inte den som glömt att förete parkeringstillstånd utan vidare kunna undgå avgift. I specialmotiveringen till lagbestämmelsen sägs dock att det borde kunna accepteras att uppvisa giltigt parkeringstillstånd i efterhand om tillståndet gäller för en längre tid och om underlåtenheten att på föreskrivet sätt lägga tillståndet väl synligt i fordonet inte upprepas för ofta. (Se prop. 1983/84:104 s. 21 och 70).

Enligt hovrättens mening bygger systemet med parkeringsautomater som efter betalning skriver ut en biljett på den förutsättningen att biljetten anbringas väl synlig i fordonet. Detta är nödvändigt för att möjliggöra en kontroll av att avgiften har betalats i vederbörlig ordning. Det ligger då närmast tillhands att låta den parkerande stå risken för att biljetten rubbas ur sitt läge på grund av omständigheter som den parkerande kan råda över, till exempel att se till att biljetten inte blåser bort när en dörr stängs. Det framstår därför i normalfallet inte som uppenbart oskäligt att ta ut avgift i sådana fall.

På grund av vad som ovan anförts och med beaktande av den restriktivitet som har kommit till uttryck i förarbetena till det aktuella lagrummet anser hovrätten att det inte finns skäl att efterge den kontrollavgift som P.N. ålagts att utge.

Målnummer FT 420/98