RH 1999:11

Åklagaren yrkade vid tingsrätten ansvar å A.A. för förberedelse till grovt bedrägeri med följande gärningspåstående.

A.A. har i Göteborg, med uppsåt att utföra eller främja brott - grovt bedrägeri - tagit befattning med tre manipulerade mobiltelefoner. Sålunda förvarade han den 10 februari 1998 en falskprogrammerad Nokia- telefon i samband med att han på Ericssons serviceverkstad på Exportgatan skulle hämta två Ericsson-telefoner som han inlämnat för reparation den 23 januari 1998. Han avsåg att använda de två manipulerade telefonerna för fortsatt brottslig verksamhet. Åtminstone den ena telefonen hade falskprogrammerats till andra abonnenters telefonnummer. - Brottsligheten är grov då den begås med falskprogrammerade telefoner, varit tekniskt förslagen, kunnat avse betydande värden och omfattande obehörig telefontrafik samt inneburit systematiskt utnyttjande av andra abonnenters skyddslösa ställning.

A.A. förnekade gärningen.

Till utveckling av åtalen anförde åklagaren bl.a. följande. Bedrägerierna tillgår så att annan abonnents telefonnummer obehörigen inprogrammeras i telefonerna varefter innehavare och brukare av den manipulerade apparaten kan vilseleda Telia eller annan telefontjänstleverantör att, till skada för dessa och/eller enskilda behöriga abonnenter och till vinning för den manipulerade telefonens innehavare och/eller brukare, på annans bekostnad tillhandahålla telefontjänster där enskilda brott är synnerligen svåra att knyta till enskilda gärningsmän.

Närmare hörd över åtalet uppgav A.A. följande: Han köpte två Ericssontelefoner på Bellevue Marknad för 1 000 kr styck. Tanken med köpet var att han skulle sälja telefonerna vidare och tjäna ca 1 000 kr på försäljningen. Det visade sig emellertid att telefonerna var trasiga och han kunde därför inte sälja dem vidare utan lämnade in dem för reparation hos Ericssons serviceverkstad. Kostnadsförslaget för att reparera telefonerna var 2 700 kr per telefon vilket han accepterade och lät reparera dem. Han visste inte att telefonerna var manipulerade. I samband med att han skulle hämta telefonerna blev han ombedd av en kamrat att ta med dennes trasiga Nokiatelefon för att lämna in dem till reparation. Nokiatelefonen blev kvarglömd i bilen när han skulle hämta telefonerna hos Ericssons. Han har besökt Komrep vid ett tillfälle tillsammans med en kamrat som skulle hämta en telefon. Han har själv aldrig lämnat in telefoner för reparation hos Komrep.

På åklagarens begäran hölls vittnesförhör med polisinspektören K.W. och teleingenjören T.M. samt med L.D. och R.H. innehavare av Komrep AB.

Göteborgs tingsrätt (1998-03-19, rådmannen Staffan Rydholm samt nämndemännen Stig Petterson, Inger Yregård och Arne Norman) ogillade åtalet.

I domskälen anförde tingsrätten.

Genom utredningen i målet finner tingsrätten ställt utom varje rimligt tvivel att A.A. lämnat in telefonerna för reparation och att han känt till att åtminstone en av dessa varit manipulerad på så sätt att användandet av telefonen inneburit ett vilseledande för telefontjänstleverantören och/eller enskild behörig abonnent till vinning för användaren av den manipulerade telefonen.

Åklagaren har påstått att A.A:s befattning med en manipulerad mobiltelefon är att betrakta som förberedelse till brott, närmare bestämt grovt bedrägeri.

Tingsrätten gör följande överväganden.

Enligt 23 kap. 2 § första stycket brottsbalken föreligger förberedelse till brott - såvitt nu är av intresse - om någon, med uppsåt att utföra eller främja brott anskaffar, förfärdigar, lämnar, mottar, förvarar, fortskaffar eller tar annan dylik beskattning med gift, sprängämne, vapen, dyrk, förfalskningsverktyg eller annat sådant hjälpmedel. Vad som är aktuellt i målet är att någon tar befattning med ett föremål som är ägnat att användas som hjälpmedel vid brottslig verksamhet.

Förberedelsebrottet är till skillnad mot försöksbrottet närmast konstruerat som en självständig brottstyp med egen brottsbeskrivning. Förberedelseansvaret är avsett att omfatta sådana företeelser på planeringsstadiet som med hänsyn till risken för tillkomst av brott är samhällsfarlig till sin natur. Det finns alltså inget krav på att de skall utgöra ett led i en konkret brottsplan. Det skall emellertid vid förberedelsegärningen föreligga en konkret fara för brottets fullbordan och att den faran inte är ringa. Det skall vidare vara fråga om förberedelser till ett uppsåtligt brott.

Tingsrätten har funnit att A.A. innehaft i varje fall en telefon med full vetskap om att den varit manipulerad vilket fått till följd att användaren av telefonen genom samtalskoppling debiterat andra abonnenter samtalstid till skada för dem och till vinning för användare av den manipulerade telefonen.

Ett föremål som skall falla in under förberedelsebestämmelsen skall utåt sett te sig som ett lämpligt brottsverktyg. En mobiltelefon kan knappast ses som ett brottsverktyg. Skillnad måste också göras mellan vad som utgör hjälpmedel för brott och själva brottsobjektet. När ett brott bestått i att ett föremål - som i förevarande fall en mobiltelefon - hanteras på visst sätt, kan föremålet inte samtidigt anses som ett hjälpmedel för brottet. Det är dessutom så att ett föremål, exempelvis en telefon, som måhända kan användas som hjälpmedel vid brott men som också har ett legalt användningsområde, vilket åklagaren inte ifrågasatt att den manipulerade telefonen har, inte kan anses utgöra "annat sådant hjälpmedel" som avses i 23 kap. 2 § första stycket brottsbalken.

Vad nu sagts leder sammantaget till att A.A:s befattning med den manipulerade mobiltelefonen inte kan grunda ansvar för förberedelse till grovt bedrägeri. Åtalet skall således ogillas.

Åklagaren överklagade domen och yrkade att åtalet skulle bifallas.

A.A. bestred ändring.

I hovrätten hördes A.A. på nytt. Förnyade vittnesförhör ägde rum med de personer som hörts i tingsrätten. Dessutom hölls vittnesförhör med K.M. anställd hos Telia.

Hovrätten för Västra Sverige (1998-10-20, hovrättslagmannen Hans Frennered, hovrättsrådet Bengt von Reis, tf. hovrättsassessorn Anna- Karin Jansson, referent, samt nämndemännen Birgit Hallgren och Gudrun Bäckman) dömde A.A. för förberedelse till grovt bedrägeri enligt 9 kap.3 och 11 §§ samt 23 kap. 2 §brottsbalken.

I domskälen anförde hovrätten bl.a. följande.

Av utredningen framgår att äldre mobiltelefoner av i målet aktuellt slag (avsedda för det s.k. NMT 450-systemet) numera ofta används för illegal telefonering. Denna går till så att telefonerna manipuleras (programmeras) på ett sådant sätt att det från dem går att ringa samtal med användande av telefonnummer som tillhör andra - legala - abonnenter, vilka alltså debiteras avgifterna för de samtal som har ringts från de falskprogrammerade telefonerna. Verksamheten är omfattande och rör mycket stora belopp.

A.A. har i hovrätten vidhållit att han i januari 1998 köpte de två Ericsson-telefonerna på en marknad i Göteborg i avsikt att sälja dem vidare, men att han - då det visade sig att de inte fungerade - lämnade in dem till Komrep för reparation. Enligt A.A. tillhörde Nokia- telefonen, som påträffades i en bil i samband med att A.A. skulle hämta de två Ericsson-telefonerna hos Komrep efter reparationen, en kamrat till honom och han hade inte tidigare befattat sig med den telefonen. A.A. har hävdat att han inte kände till att telefonerna var manipulerade. - " - " -

Sammantaget finner hovrätten att omständigheterna är sådana att A.A:s påstående att han inte kände till att telefonerna var manipulerade kan lämnas utan avseende. Enligt hovrättens mening kan det tvärtom hållas för visst att A.A. var väl medveten om detta och att avsikten med att reparera telefonerna var just att göra dem användbara för illegal telefonering på det sätt åklagaren har påstått.

Nästa fråga att besvara är om telefonerna kan anses utgöra sådana hjälpmedel som avses i bestämmelsen om ansvar för förberedelse till brott i 23 kap. 2 § första stycket brottsbalken. Bestämmelsen innefattar bl.a. krav på viss befattning med "gift, sprängämne, vapen, dyrk, förfalskningsverktyg eller annat sådant hjälpmedel". De hjälpmedel som åsyftas är till sin art sådana att de måste vara särskilt ägnade att användas i brottslig verksamhet. I målet är utrett att nu aktuella telefoner varit manipulerade så att det från dem går att ringa samtal med användande av telefonnummer som tillhör andra abonnenter. Med beaktande därav och av vad som framkommit om A.A:s avsikt med innehavet av telefonerna får de anses vara sådana hjälpmedel för brott som avses i 23 kap. 2 § första stycket brottsbalken.

A.A. har, medveten om att telefonerna varit manipulerade, tagit sådan befattning med dem som avses i 23 kap. 2 § första stycket brottsbalken. Med hänsyn till den förslagenhet och särskilda tekniska kunskap som manipuleringen av telefonerna har krävt och då brottsligheten kunnat komma att omfatta betydande värden finner hovrätten att A.A:s befattning med telefonerna är att bedöma som förberedelse till grovt bedrägeri. Faran för brottets fullbordan kan inte anses ha varit ringa.

Målnummer B 354/98