RH 1999:123
Innehavaren av en företagsinteckning väckte talan mot en förvärvare av den intecknade rörelsen och yrkade bl.a. att förvärvaren skulle utge i första hand ett visst belopp och i andra hand den aktuella egendomen och åberopade som grund den s.k. förföljelserätten i 2 kap. 3 § lagen (1984:649) om företagshypotek. Hypotekshavaren har ansetts sakna talerätt med avseende på denna fullgörelsetalan då det inte ens påståtts att förvärvaren är den förpliktade parten i det fordringsförhållande till vilket fullgörelsen är knuten. Rättegångshinder har därför förelegat och tingsrättens dom har undanröjts och talan har avvisats.
Huddinge tingsrätt (1997-07-28, rådmannen Hans Nyström) biföll Konditori Pallas AB:s (Pallas) yrkande på det sättet att tingsrätten förpliktade H.K. att ur den företagsintecknade egendom som H.K. förvärvat från Lundins Konditori AB (Lundin) och som fanns i behåll när verkställighet ägde rum jämte surrogat, i den mån egendomen inte togs i anspråk av Nordbanken i dess egenskap av förstahandsborgenär, utge ett belopp om 410 000 kr jämte viss ränta.
Sedan båda parter överklagat domen undanröjde Svea hovrätt (1999-04-13, hovrättslagmannen Lars-Göran Åsbring, hovrättsrådet Kristina Boutz, referent, och hovrättsassessorn Lena Klintefall) tingsrättens dom på grund av domvilla och avvisade Pallas talan.
I sina skäl anförde hovrätten följande.
I hovrätten har fråga uppkommit om Pallas talan utgör en begäran om en rättsföljd som parterna i målet inte kan förfoga över, dvs. om rättegångshinder föreligger och om tingsrättens dom av denna anledning skall undanröjas på grund av domvilla.
Pallas har yrkat att H.K. i sin egenskap av förvärvare från Lundins av den företagsintecknade egendomen, skall förpliktas att utge i första hand ett visst belopp till Pallas och i andra hand egendomen till fullgörande av Lundins förpliktelse gentemot Pallas. I målet har således Pallas riktat en fullgörelsetalan mot H.K. vilken talan grundar sig på den s.k. förföljelserätten enligt 2 kap. 3 § lagen (1984:649) om företagshypotek (FHL). Som grund för sin talan har Pallas åberopat att den överlåtna egendomen ingick i det företagshypotek i vilket bolaget hade säkerhet för en fordran mot Lundins.
Förföljelserätten enligt FHL innebär inte att den som kan göra gällande förföljelserätt i viss egendom erhåller en fordran mot förvärvaren personligen. Bestämmelsen innebär däremot att den som åberopar förföljelserätten skall betraktas som borgenär med förmånsrätt såsom hypotekshavare gentemot förvärvaren (se Walin, Om företagshypotek, s. 105). Förmånsrätten utvinns antingen genom utmätning eller i ett konkursförfarande (2 kap. 5 § FHL). Förföljelserätten verkar som om förvärvaren har ställt den förvärvade egendomen som säkerhet för överlåtarens skuld till hypotekshavaren.
Den grund som Pallas åberopat till stöd för sitt fullgörelseyrkande innefattar inte ens ett påstående om att H.K. är den förpliktade parten i det fordringsförhållande till vilket fullgörelsen är knuten. Pallas saknar således talerätt i förhållande till H.K. med avseende på den yrkade rättsföljden, varför det förelegat ett sådant rättegångshinder för bolagets talan som tingsrätten haft att beakta självmant. Tingsrättens dom skall därför, enligt 50 kap. 26 § rättegångsbalken, undanröjas då domvilla som avses i 59 kap. 1 § första stycket 1 samma balk har förekommit vid tingsrätten.
På grund av 17 kap. 3 § rättegångsbalken, jämförd med 13 kap. 3 § samma balk, föreligger hinder mot att, utan att särskilt yrkande framställts om det, pröva Pallas talan som en fastställelsetalan (se Westberg, Domstol officialprövning, s. 494 f). Enligt hovrättens mening borde tingsrätten visserligen ha berett Pallas tillfälle att på samma grund som fullgörelse yrkats framställa ett yrkande om fastställelse av betalning ur egendomen. Förföljelserätten enligt FHL är emellertid begränsad på så sätt att den endast kan göras gällande mot den som förvärvat egendomen från den ursprunglige hypoteksgäldenären och gäller således inte mot senare förvärvare. Det är ostridigt i målet att den överlåtna egendomen inte finns i behåll hos H.K. Detta innebär att den eventuella säkerhetsrätt i egendomen som Pallas innehaft inte längre kan utvinnas hos H.K. Vid sådant förhållande saknas anledning att återförvisa målet till tingsrätten för fortsatt handläggning. Pallas talan skall därför avvisas.