RH 1999:130

Rätt till ersättningsgaranti enligt 17 kap. 7 a § äktenskapsbalken förutsätter att det föreligger någon form av snedfördelning av makarnas egendomsförhållanden. Endast en av makarna kan mot den bakgrunden anses uppfylla kraven för att komma i åtnjutande av ersättningsgaranti.

Västerviks tingsrätt meddelade den 28 oktober 1998 deldom på äktenskapsskillnad i mål mellan L.H. och M.J. Till bodelningsförrättare vid bodelningen mellan parterna förordnande tingsrätten den 4 maj 1999 advokaten Anders Schirenbeck. Vidare beviljade tingsrätten den 17 juni 1999 M.J. ersättningsgaranti till bodelningsförrättare enligt 17 kap. 7 a § äktenskapsbalken. Även L.H. ansökte därefter vid Västerviks tingsrätt om ersättningsgaranti till bodelningsförrättare.

Västerviks tingsrätt (1999-07-07, lagmannen Nils-Erik Andersson) lämnade L.H:s ansökan utan bifall och anförde: Av förarbetena till bestämmelsen i 17 kap. 7 a § äktenskapsbalken om ersättningsgaranti till bodelningsförrättare framgår att ansökan om att ersättning skall betalas av allmänna medel kan göras endast av någon av makarna (prop. 1996/97:9 s. 229). I paragrafens andra stycke stadgas att utbetalt belopp enligt garantin skall tillgodoräknas den make som har utverkat garantin. Vidare är syftet med bestämmelsen om ersättningsgaranti framförallt att motverka en snedfördelning mellan makarna. Mot bakgrund av det anförda anser tingsrätten att den aktuella bestämmelsen skall tillämpas på så sätt att endast en av makarna kan beviljas ersättningsgaranti till bodelningsförrättare. På grund härav och då M.J. redan har beviljats sådan garanti kan L.H:s nu gjorda ansökan inte bifallas. (Jfr Hovrättens för Nedre Norrlands beslut den 27 maj 1999 i mål ÖÄ 124-99. (Anm. se numera RH 1999:91.)

L.H. överklagade tingsrättens beslut och yrkade bifall till sin vid tingsrätten gjorda ansökan.

Domstolsverket (DV) bestred ändring.

Göta hovrätt (1999-12-21, hovrättsråden Göran Olsson, Johan Stenberg och Ulf Johansson, referent) lämnade överklagandet utan bifall med följande motivering.

Om det är skäligt med hänsyn till en makes ekonomiska och personliga förhållanden samt omständigheterna i övrigt kan domstol enligt 17 kap. 7 a § andra stycket äktenskapsbalken på ansökan av maken besluta att ersättning till bodelningsförrättare för högst fem timmars arbete skall betalas av allmänna medel på de villkor som anges i andra stycket.

Syftet med bestämmelsen är framför allt att komma tillrätta med de fall där det föreligger en snedfördelning av makarnas förmögenhetsförhållanden på så sätt att ena maken har egendom men inte den andra. I sådana fall skall den missgynnade maken med hjälp av ersättningsgarantin kunna få till stånd bodelning trots att maken inte har möjlighet att betala förskott till bodelningsförrättaren. Det framgår av förarbetena att det är tänkt att garantin endast skall tillämpas i undantagsfall. Har båda makarna tillgångar kan de själva betala bodelningsförrättaren, och saknar båda tillgångar behövs ingen bodelning (se prop. 1996/97:9 s. 132). Fråga är således inte om en allmän förmån för makar som lever under små omständigheter med begränsade tillgångar. I specialmotiveringen (a. prop. s. 229) anges att med "omständligheterna i övrigt" i lagtexten avses framförallt att det föreligger någon form av snedfördelning mellan makarna. På samma sida i specialmotiveringen anges att bara en av makarna kan ansöka om bodelningsgaranti.

Ansöker båda makarna samtidigt om bodelningsgaranti kan det i enlighet med det ovan anförda inte förhålla sig så att båda kan få sin ansökan beviljad utan bara en kan uppfylla kraven. Domstolen får i sedvanlig ordning pröva om någon av makarna uppfyller de i lagen uppställda kraven, och i så fall vilken av makarna. Ansöker bara en av makarna har domstolen naturligtvis också att pröva om förutsättningarna enligt lagen är uppfyllda.

Detsamma måste gälla även i det fall att en make ansöker efter det att den andra har beviljats garantin. Det kan ju förhålla sig så att den första ansökan har beviljats på ofullständigt eller felaktigt underlag. Lagtexten uppställer i sig inget absolut hinder mot att båda makarna beviljas garantin (jfr Teleman, Bodelning, tredje upplagan, 1998, s. 316). Det kan mot den bakgrunden inte komma i fråga att avvisa eller ogilla en makes ansökan om ersättningsgaranti enbart med hänvisning till att den andra maken redan erhållit sådan.

Av L.H:s ansökan till tingsrätten och hennes överklagandeskrift framgår att hon har små inkomster, att makarna tillsammans äger två fastigheter samt att den egendom hon kan förväntas bli tillskiftad vid bodelningen torde komma att understiga ett nettovärde om 100 000 kr. Däremot görs det inte gällande att det föreligger en sådan snedfördelning mellan makarna som är förutsättningen för att ansökan skall beviljas. Överklagandet skall därför lämnas utan bifall.

Målnummer Ö 881/99