RH 1999:17

Åklagaren yrkade vid Ludvika tingsrätt ansvar å D.D. för

1. Hot mot tjänsteman under följande ansvarspåstående. D.D. har 1998-04-30, sedan han vägrats tillträde till Grand Hotell i Ludvika av ordningsvakterna J.N. och A.L. förgripit sig med hot om våld mot dessa i deras myndighetsutövning genom att uttala att "Stureplanshistorien eller Stureplansmorden skulle upprepas om han inte blev insläppt".

2. Grov misshandel under följande gärningspåstående. D.D. har 1998-05-10 på Köpmangatan i Ludvika misshandlat R.N. genom att knuffa omkull denne och därefter slå och sparka den liggande R.N. i huvudet. Av misshandeln har förutom smärta bl.a. blodvite och sårskada i huvudet uppkommit. Brottet bedöms som grovt, då gärningsmannen visat särskild hänsynslöshet och råhet.

3. Övergrepp i rättssak under följande gärningspåstående. D.D. har omkring 1998-05-17 på Carlavägen i Ludvika förgripit sig med hot om våld mot M.L. för att hindra henne att hos polisen i Ludvika lämna uppgifter om sina iakttagelser i samband med den grova misshandeln under åtalspunkt 2. Hotet har bestått i att D.D. uttalat "går du till polisen, så skall du få se vem den riktige D. är".

4. Grov misshandel under följande gärningspåstående. D.D. har 1998-08-22 på Fredsgatan i Ludvika i sällskap och samförstånd med kamrater misshandlat A.A. genom att slå ner A.A. och därefter slå och sparka honom i huvudet och på kroppen. Av misshandeln har förutom smärta bl.a. blånader och ytliga sårskador i ansiktet och på halsen uppkommit samt hudavskrapningar på bröstben, höger underben samt vänster knä uppkommit. Brottet bedöms som grovt, då flera deltagit i misshandeln och gärningsmännen visat särskild hänsynslöshet och råhet.

5. Olaga hot alt. anstiftan därtill under följande gärningspåstående. D.D. har 1997-06-29 vid Ara-Jet bensinstation vid Grängesbergsvägen i Ludvika i sällskap och samförstånd med en kamrat hotat P.S. och R.H. till livet genom att rikta en pistol mot dem och uppmana dem att lämna platsen. Hotet har varit ägnat att hos de hotade framkalla allvarlig fruktan för den personliga säkerheten.

Alternativt har D.D. anstiftat brottet genom att uppmana en kamrat att verkställa ovannämnda hot.

Åklagaren yrkade att D.D. under förutsättning att han fälldes till ansvar för grov misshandel, skulle utvisas på tio år.

D.D. förnekade samtliga gärningar samt bestred yrkandet om utvisning.

Ludvika tingsrätt (1998-12-11, rådmannen Ronny Eriksson, häradsdomaren Ann-Greta Dellsäter samt nämndemännen Nils Andersson och Roger Jansson) dömde D.D. för hot mot tjänsteman, ej ringa brott, grov misshandel i två fall, övergrepp i rättssak och olaga hot till fängelse två år samt utvisade D.D. ur riket med förbud att inom tio år återvända hit.

I påföljdsfrågan anförde tingsrätten följande.

D.D. är 24 år och förekommer inte i det svenska kriminalregistret.

D.D. har, utom annat, befunnits skyldig till två fall av grov misshandel. För grov misshandel är stadgat fängelse i lägst ett och högst tio år. Även de övriga brott som D.D. befunnits övertygad om är allvarliga s.k. artbrott. Straffvärdet för den samlade brottsligheten är mycket högt. Annan påföljd än fängelse kan inte komma ifråga.

Vid straffmätningen beaktar tingsrätten, i mildrande riktning, det men som D.D. förorsakas genom utgången i utvisningsfrågan nedan. Straffets längd kan ändå inte sättas under två år.

I utvisningsfrågan anförde tingsrätten följande.

Det är klarlagt att D.D. inreste i Sverige 1992 tillsammans med huvuddelen av sin familj.

På grund av D.D:s upprepade våldsbrottslighet av allvarligt slag och gärningarnas beskaffenhet, särskilt de i åtalspunkterna 2, 4 och 5, och övriga omständigheter kan det antas att han kommer att göra sig skyldig till fortsatt brottslighet här i landet. Med hänsyn till den skada och kränkning som brotten har inneburit för enskilda intressen, måste brotten anses så allvarliga att D.D. inte bör få stanna kvar i Sverige. D.D. har visserligen sina föräldrar och syskon, utom ett, i Sverige men utredningen tyder inte på att han i något påtagligt avseende har rotat sig i Sverige. Han har, oaktat den tid om ca sex år som han uppehållit sig i riket, inget barn här och han är inte gift eller sambo eller har fästmö utan bor ensam och saknar arbete. Hans anknytning till det svenska samhället kan inte - oavsett hans vistelsetid här - bedömas vara särdeles stark och får det, i beaktande av den upprepade och allvarliga vårdsbrottslighet som han har låtit sig komma till last, anses föreligga synnerliga skäl enligt 4 kap. 10 § 2 st utlänningslagen (1989:529).

Statens Invandrarverk har i yttrande förklarat: Av för Statens Invandrarverk tillgängliga handlingar rörande D.D. och vad som i övrigt är känt om förhållandena i D.D:s hemland bedömer verket att några hinder enligt 8 kap.1, 2 och 4 §§utlänningslagen mot verkställighet av ett eventuellt utvisningsbeslut till Jugoslavien inte föreligger. Tingsrätten har inte anledning att göra annan bedömning än den som Statens Invandrarverk gjort.

På anförda skäl bör D.D. utvisas ur riket med förbud att återvända till Sverige under viss tid.

En sammanvägning mellan D.D:s anknytning till Sverige och den återfallsrisk och samhällsfarlighet som kan anses föreligga, leder till slutsatsen att den tid för vilken D.D. skall förbjudas att återvända till Sverige bör sättas till tio år, såsom åklagaren yrkat.

D.D. överklagade domen och yrkade att hovrätten skulle ogilla åtalet. I vart fall yrkade han att hovrätten skulle sätta ned fängelsestraffet och upphäva utvisningsbeslutet

Åklagaren bestred ändring.

Svea hovrätt (1999-02-12, hovrättsråden Lars Hesser, Marianne Adolfsson, referent, tf. hovrättsassessorn Elin Blank samt nämndemännen Solveig Larsson och Åsa Björklund) gjorde samma bedömning av ansvarsfrågorna som tingsrätten men ändrade på det sätt tingsrättens dom, såvitt nu är i fråga, att förordnandet om utvisning upphävdes och straffet bestämdes till fängelse två år fyra månader.

I påföljds- och utvisningsfrågorna anförde hovrätten i sina skäl följande.

De brott som D.D. har gjort sig skyldig till är av sådan art och har ett så högt straffvärde att annan påföljd än fängelse inte kan komma i fråga.

Av 4 kap. 7 § utlänningslagen följer att en utlänning får utvisas ur Sverige om han döms till fängelse. Utlänningen får dock utvisas endast om det på grund av gärningens beskaffenhet och övriga omständigheter kan antas att han kommer att göra sig skyldig till fortsatt brottslighet här i landet (andra stycket 1) eller brottet med hänsyn till den skada, fara eller kränkning som det har inneburit för enskilda eller allmänna intressen är så allvarligt att han inte bör få stanna kvar (andra stycket 2).

Som tingsrätten funnit är den brottslighet D.D. gjort sig skyldig till sådan att utvisning kan komma i fråga enligt nu angivna bestämmelser i utlänningslagen.

Vid prövningen av utvisningsfrågan skall domstolen enligt 10 § samma kapitel väga in utlänningens anknytning till det svenska samhället. Därvid skall domstolen särskilt beakta utlänningens levnadsomständigheter och familjeförhållanden samt hur länge utlänningen vistats i Sverige. En utlänning som har vistats i Sverige med permanent uppehållstillstånd sedan minst fyra år när åtal väcks eller som då varit bosatt i Sverige sedan minst fem år, får utvisas endast om det finns synnerliga skäl.

D.D. har vistats i Sverige sedan sommaren 1992. Han är inte tidigare straffad. Han har om sig och sin vistelse i Sverige uppgivit bl.a. följande. Han har gått på kurser och behärskar någorlunda det svenska språket. Han har förutom språkkurser följt kurser som ordnats av arbetsförmedlingen och därtill haft praktikplatser. Han har därigenom aldrig gått sysslolös utan har fullgjort vad som ålagts honom. För närvarande utbildar han sig i Avesta med sikte på att kunna försörja sig som chaufför. - Hans föräldrar och alla hans syskon utom en bror bor i Sverige. Med brodern i f.d. Jugoslavien har han inte någon kontakt.

Hovrätten finner att D.D:s anknytning till Sverige måste anses vara så stark att det vid en samlad bedömning inte kan anses föreligga synnerliga skäl att utvisa honom ur landet.

Vid fastställandet av det fängelsestraff som ådömts D.D. har tingsrätten tagit hänsyn till det men som skulle åsamkas honom genom utvisningen. Upphävandet av utvisningen bör därför föranleda en viss skärpning av fängelsestraffet.

Målnummer B 2827/98