RH 1999:29
I ett våldtäktsmål uppgav de tilltalade för sina försvarare att en nämndeman i samband med huvudförhandlingen vid tingsrätten hade gjort vissa uttalanden till dem. Försvararna fortsatte att utföra talan vid tingsrätten med utgångspunkt från uttalandena, som framstod som förmånliga för de tilltalade. Rättegången vid tingsrätten ansågs ha haft sådana brister att tingsrättens dom undanröjdes.
Stockholms tingsrätt dömde den 21 december 1998 T.S. och T.M. för våldtäkt - och T.S. även för övergrepp i rättssak - till fängelse, vardera i två år. Gärningarna riktade sig mot K.S. Samtliga parter överklagade domen, åklagaren och K.S. anslutningsvis. T.S. och T.M. som inte var häktade i målet, hade advokaten A resp. advokaten B som offentlig försvarare och ombud.
T.S. och T.M. yrkade i första hand - och såvitt nu är i fråga - att hovrätten skulle undanröja tingsrättens dom och visa målet åter till tingsrätten. Till stöd härför anförde T.M. genom B, till vilket T.S. genom A anslöt sig, följande. Den aktuella tingsrättsförhandlingen pågick i tre dagar, den 7-9 december 1998. På eftermiddagen den 7 december hade tingsrätten en paus. En av rättens ledamöter, en manlig nämndeman, samtalade då med T.M. och T.S. och sade: "Denna kvinna (K.S.) blåljuger, ni kan vara helt lugna". I en paus på eftermiddagen den 9 december talade samma nämndeman med T.M. och sade: "Håll er lugna, säg ingenting, domaren står och väger men jag är skiljaktig". - Med hänsyn till nämndemannens agerande gjordes gällande att grovt rättegångsfel hade förekommit i målet. Nämndemannens agerande kunde antas ha inverkat på målets utgång, eftersom försvaret på grund av detta återkallat viss vittnesbevisning.
B lämnade senare till hovrätten följande kompletterande uppgifter. Nämndemannens uttalande den 7 december 1998 fick B kännedom om vid ett samtal med T.M. Detta samtal ägde rum antingen den 7 eller den 8 december. Ingenting framkom då om att utomstående personer skulle ha hört nämndemannens uttalande. Enligt försvarets uppfattning hade processen så långt framskridit på ett för försvaret gynnsamt sätt. Efter samråd med T.M. och A beslutade B att återkalla viss vittnesbevisning i målet. Denna bevisning hade att göra med bl.a. målsägandens trovärdighet. Nämndemannens uttalande hade i viss mån påverkat detta beslut och kan antas ha inverkat på målets utgång. Nämndemannens uttalanden den 9 december på eftermiddagen framfördes i slutskedet av rättegången, sannolikt strax före slutpläderingarna i målet. B fick kännedom även om detta genom T.M. och uttalandet "orsakade viss oro". - Först efter det att domen hade meddelats den 21 december 1998 framkom att nämndemannens uttalanden hade åhörts av utomstående personer; det första av J.C. och det andra av henne och P.L.
A lämnade till hovrätten följande kompletterande uppgifter. Han erhöll information om nämndemannens uttalanden genom T.S. och T.M. Första tillfället var sannolikt den 7 eller den 8 december 1998. Det andra var den 9 december 1998, sannolikt i anslutning till lunchuppehållet. Frågan om han som försvarare avstod från bevisning på grund av informationen var inte enkel att besvara. Den första informationen, som gav vid handen att ingen i rätten trodde på målsäganden, föranledde stor förvåning över nämndemannens agerande men inga överväganden. Nämndemannens uttalande under den sista rättegångsdagen föranledde givetvis vissa överväganden. A återkallade emellertid inte någon bevisning.
Angående påståendet om att det på grund av en nämndemans agerande i samband med huvudförhandlingen vid tingsrätten skulle ha förekommit ett grovt rättegångsfel där anförde ordföranden vid förhandlingen - rådmannen Göran Svedberg - bl.a. följande. Nämndemannen i fråga hade för Svedberg förklarat att han inte gjort sådana uttalanden som påståtts. Varken Svedberg eller de två andra nämndemännen i rätten kände före T.M:s och T.S. överklaganden till eller hade hört talas om att nämndemannen skulle ha uttalat sig på det sätt som hade påståtts. Enligt Svedbergs uppfattning gick rättegången till på normalt sätt. Av protokollet från huvudförhandlingen framgick att försvararna under denna återkallade viss vittnesbevisning som de tidigare hade åberopat.
Åklagaren och målsägandebiträdet bereddes tillfälle att yttra sig över påståendet om rättegångsfel och yrkandet om återförvisning. Åklagaren anförde därvid, till vilket målsägandebiträdet anslöt sig, bl.a. följande. Den 8 december 1998, alltså dagen före det sista påstådda uttalandet från nämndemannen, återkallades tre av de vittnen som hade åberopats från försvarets sida. Två av dessa vittnesförhör hade inget med målsägandens trovärdighet att göra. Med hänsyn härtill och till att det framstod som osannolikt att två brottmålsadvokater skulle ha påverkats av eventuella uttalanden från en nämndeman under en paus samt med hänsyn till att det inte hade påståtts att nämndemannens agerande påverkat domstolens överläggningar ansåg åklagaren att det inte begåtts något rättegångsfel som gjorde att målet skulle återförvisas till tingsrätten.
Svea hovrätt (1999-03-23, hovrättsråden Göran Rosenberg och Karl Bergkvist, referent, samt tf. hovrättsassessorn Charlotta Riberdahl) undanröjde tingsrättens dom och visade målet åter till tingsrätten. Hovrätten uttalade därvid att frågan om B resp. A kunde kvarstå som offentliga försvarare och ombud - med hänsyn till vad som hade framkommit om deras agerande i målet vid tingsrätten - inte borde prövas i hovrätten utan av tingsrätten vid dess fortsatta behandling av målet. I sin motivering för avgörande anförde hovrätten följande.
Det är inte möjligt att utifrån den befintliga utredningen dra någon säker slutsats om huruvida den aktuella nämndemannen i samband med tingsrättens huvudförhandling hade kontakt med de två tilltalade och uttalade sig på det sätt som har påståtts. Det framstår inte heller som möjligt att inom ramen för hovrättens beredning av målet få full klarhet i denna fråga. Klarlagt får emellertid anses vara att B och A fäste sådant avseende vid vad resp. huvudman berättade om uttalanden av nämndemannen att de som försvarare agerade med utgångspunkt från att uttalandena hade gjorts och återkallade viss bevisning.
Enligt hovrättens mening borde B och A, när de nu fäste avseende vid vad resp. huvudman hade berättat, omedelbart ha uppmärksammat tingsrättens ordförande på situationen. Det gjorde de inte. I stället valde de var för sig - det kan inte förstås på något annat sätt - att, eftersom nämndemannens uttalanden framstod som förmånliga för huvudmannen, fortsättningsvis utföra talan åt denne med utgångspunkt från uttalandena. Ett sådant förhållningssätt hos den som är offentlig försvarare är naturligtvis helt oacceptabelt. Det kränker såväl grundläggande som övergripande principer för brottmålsförfarandet.
Det anförda leder hovrätten till ställningstagandet att en dom som har tillkommit under dessa omständigheter inte bör bli föremål för överprövning och inte heller bör stå kvar. Vad som ger grund för detta ställningstagande är dels påståendet i sig om nämndemannens uttalanden - vilka inte är förda i bevis men som försvararna uppenbarligen tog fasta på vid tingsrätten och även har lagt till grund för sina överklaganden av tingsrättens dom - och dels försvararnas förhållningssätt i målet vid tingsrätten efter det att de hade tagit del av uppgifterna om uttalandena. Hovrätten anser att tingsrättens dom härigenom har tillkommit under omständigheter som inrymmer såväl sådan sannolikhet för att brister i ett visst avseende föreligger i rättegången vid tingsrätten som faktiska brister i ett annat avseende att domen, eftersom det är fråga om brister av mycket allvarlig karaktär, bör undanröjas.