RH 1999:30
6 kap. 15 b § föräldrabalken har ansetts tillämplig vid prövning av om en vårdnadshavare är skyldig att skjutsa sonen till den andra föräldern vid umgänge. När avståndet mellan bostadsort och umgängesort har underskridit tio mil har vårdnadshavaren inte ansetts skyldig att bidra till kostnaderna genom att svara för resorna.
I ett mål angående vårdnad om barn m.m. tillerkändes L.L. interimistiskt vårdnaden om en nioårig dotter och umgängesrätt med en elvaårig son, L. som fadern L.L. interimistiskt tillerkänts vårdnaden om. Med hänvisning till att barnen borde få träffas varannan helg men att hämtning och skjutsning av barnen dittills inte hade fungerat tillfredsställande, yrkade L.L. att L.L. skulle förpliktas att vid umgängestillfällena skjutsa L. till henne, medan hon skulle skjutsa hem sonen vid umgängets slut. L.L. bestred yrkandet och anförde att han svarade för hämtning och lämning av dottern varför det var rättvist om modern hämtade och lämnade L.
Linköpings tingsrätt (1999-01-19, rådmannen Gunnar Hillman) biföll L.L:s yrkande och anförde: För att möjliggöra umgängesrätten vid veckosluten skall L.L. skjutsa Linus till L.L:s bostad på fredagarna, medan L.L. skall skjutsa tillbaka L. till L.L:s bostad på söndagarna.
L.L. överklagade tingsrättens beslut och yrkade att hovrätten skulle upphäva tingsrättens förordnande. Han anförde i huvudsak att det av bestämmelsen i 6 kap. 15 b § föräldrabalken inte kan utläsas någon skyldighet att skjutsa ett barn till den andra föräldern.
L.L. bestred ändring och anförde bl.a. att tingsrättens beslut är ett beslut enligt 6 kap. 15 § föräldrabalken och att beslutet, liksom Högsta domstolens avgörande NJA 1990 s. 219, avser ett förordnande om var hennes umgänge med sonen skall börja, nämligen vid hennes bostad. Hon hänvisade även till problem som förekommit vid L.L:s umgänge med dottern.
Göta hovrätt (1999-02-17, hovrättslagmannen Alf Åkesson samt hovrättsråden Toni Radke och Mats Lundeholm, referent) upphävde tingsrättens beslut i överklagad del och anförde:
Tingsrättens föreskrift att L.L. skall skjutsa sonen till L.L. får anses innebära ett beslut om fördelning mellan föräldrarna av kostnader och andra olägenheter i samband med umgängesresorna. Beslutet får därmed jämställas med ett beslut enligt 6 kap. 15 b § föräldrabalken och frågan om L.L. skall svara för de angivna umgängesresorna bör prövas utifrån villkoren i denna bestämmelse.
Som framgår av bestämmelsen skall den förälder som barnet bor hos bidra till reskostnaderna efter vad som är skäligt med hänsyn till föräldrarnas ekonomiska förmåga och omständigheterna i övrigt. I förarbetena har uttalats bl.a. att den förälder som barnet skall umgås med har det primära ansvaret för kostnaderna men att den andra föräldern skall ta del i kostnaderna i den mån hans ekonomiska förmåga så tillåter (prop. 1997/98:7 s. 72). Något ekonomiskt hinder för L.L. att bidra till reskostnaderna på det sätt som tingsrätten har beslutat synes inte göras gällande i målet.
För att en domstol skall förordna om en fördelning av reskostnader bör, enligt departementschefens uttalanden i samband med bestämmelsens tillkomst, krävas att det är frågan om kostnader av någon betydenhet. Som en riktpunkt nämns att avståndet mellan bostadsorten och umgängesorten bör överstiga tio mil (a. prop. s. 118). Hovrätten ansluter sig till denna bedömning och har alltså som en allmän utgångspunkt att en fördelning av reskostnader i allmänhet blir aktuell endast om kostnaderna är av någon betydenhet och avståndet mellan orterna överstiger tio mil. I förevarande mål har inte framkommit något som motiverar en avvikelse från dessa utgångspunkter för prövningen. Eftersom avståndet mellan bostadsorten och umgängesorten här synes vara några mil kortare än tio mil bör L.L. inte åläggas skyldighet att bidra till L.L:s kostnader för sonens umgängesresor.
Hovrätten ändrar tingsrättens beslut på så sätt att hovrätten befriar L.L. från skyldigheten att skjutsa sonen vid umgängestillfällena.