RH 1999:86

Åklagaren åtalade C.D. för mord med följande gärningsbeskrivning (åtalspunkt 1): C.D. har den 19 januari 1999 i sin bostad i fastigheten vid X-vägen i Vallentuna uppsåtligen berövat S.R. livet genom att skjuta med en pistol mot S.R:s huvud varvid denne träffats i huvudet av ett skott varigenom sådan skada uppkommit att S.R. avlidit till följd av denna.

Vidare åtalade åklagaren Göran N. för medhjälp till mord, alternativt skyddande av brottsling, grovt brott, och underlåtenhet att avslöja brott, med följande gärningsbeskrivning (åtalspunkt 2): G.W. har främjat C.D:s under åtalspunkt 1 angivna brottsliga gärning genom att han den 16 januari 1999 i sin bostad vid Y-vägen i Solna till C.D. överlämnat en pistol av fabrikat FN Browning, kaliber 6.35 mm, med ett magasin i vilket funnits skarpladdad ammunition. G.W. har härvid haft insikt om att C.D. skulle använda pistolen till att beröva S.R. livet. G.W. har med angiven insikt på kvällen den 18 januari i Vallentuna instruerat C.C. hur hon skulle använda pistolen för att kunna skjuta skarpt med denna, och då tillsett att vapnet varit skarpladdat och skjutklart. G.W. har sedan tidigt på morgonen den 19 januari 1999 - efter att han fått besked om att S.R. skjutits - begett sig till C.D:s bostad och kommit dit då S.D. ännu befunnit sig vid liv. Där har G.W. sedan tagit omhand angiven pistol som använts för att skjuta S.R, hylsor och kula till vapnet, de kläder som C.D. haft på sig då hon avlossat det dödande skottet mot S.R. samt S.R:s mobiltelefon vilken använts för kommunikation mellan C.D. och G.W. efter skottet mot S.R. och för att få G.W. att uppsöka C.D:s bostad på morgonen den 19 januari. Dessa föremål har G.W. sedan den 19 januari 1999 gömt undan på olika platser i Stockholm eller stockholmstrakten. - Alternativt påstås följande: G.W. har på morgonen den 19 januari 1999 kommit till C.D:s bostad med insikt om att S.R. blivit skjuten och erhållit dödliga skador. G.W har kommit till bostaden under det att S.R. fortfarande levt efter att ha träffats av ett skott i huvudet. Oaktat G.W. haft insikt om att S.R. fortfarande varit vid liv - och att således brottet ännu varit å färde - har han underlåtit att genom anmälan till polis eller annorledes anmäla brottet eller eljest avslöja detta. – G.W. har vidare - med insikt om att C.D. skjutit S.R. - undanröjt bevis om C.D:s brott, genom att han på sätt som angivits i första stycket, tagit omhand och undanskaffat det vapen som använts för att beröva S.R. livet samt patronhylsor och kula till vapnet, de kläder C.D. haft på sig vid brottet samt S.R:s mobiltelefon som använts av C.D. efter brottet. Brottet är att anse som grovt då det rör sig om att G.W. undanskaffat vital och avgörande bevisning avseende ett mycket allvarligt brott.

Åklagaren åtalade C.D. och G.W. även för vapenbrott med följande gärningspåstående (åtalspunkt 3): G.W. har uppsåtligen och utan föreskrivet tillstånd under tiden den 1 april 1997 till den 16 januari 1999 i Solna innehaft ett tillståndspliktigt skjutvapen, en automatpistol av fabrikat FN Browning, med okänt tillverkningsnummer, av kaliber 6.35 mm och till vapnet hörande skarp ammunition. – G.W. har den 16 januari 1999 i Solna överlåtit vapnet och ammunitionen till C.D. trots att hon saknat tillstånd därtill. – C.D. har uppsåtligen och utan föreskrivet tillstånd innehaft det angivna vapnet och ammunition till detta under tiden den 16 januari till den 19 januari 1999 i bl.a. annat Vallentuna.

Södra Roslags tingsrätt (1999-04-19, chefsrådmannen Jan Levin samt nämndemännen Sigge Berg, Leif Hartzell och Elisabeth Anulf) dömde C.D. för dråp och vapenbrott till fängelse i sex år och G.W. för skyddande av brottsling, underlåtenhet att avslöja brott och vapenbrott till fängelse i ett år.

I domen anförde tingsrätten inledningsvis bl.a. följande.

C.D. har bestritt ansvar för mord (åtalspunkten 1). Som grunder för bestridandet har hon anfört följande.

a) I samband med kamp om vapnet har både skottet som träffade S.R. och det som gick in i väggen avlossats av våda. Hon har alltså inte haft uppsåt att skjuta S.R, än mindre att döda honom.

b) Om tingsrätten skulle finna att hon avsiktligen har skjutit S.R. bestrider hon ansvar för mord, eftersom hon inte haft uppsåt att döda honom; hon har inte siktat mot S.R:s huvud.

c) Om hon skulle anses övertygad om att uppsåtligen ha skjutit S.R. i huvudet bestrider hon ansvar eftersom hon handlat i nödvärn. Om inte hon skjutit honom, skulle han ha skjutit henne. Med hänsyn härtill har det våld hon använt inte varit uppenbarligen oförsvarligt.

d) Om hon skulle anses ha använt för kraftigt våld - det har varit uppenbart oförsvarligt att skjuta S.R. till döds - bestrider hon ansvar då situationen varit sådan att hon svårligen kunde besinna sig.

e) Om tingsrätten inte skulle finna att det objektivt förelåg en nödvärnssituation bestrider hon ansvar på subjektiv grund; hon har uppfattat det som att S.R. skulle skjuta ihjäl henne om han fått tag i pistolen; bestridandegrunden är således att det förelegat ett s. k. inbillat nödvärn (om hon anses ha använt för kraftigt våld skall hon vara fri från ansvar på grund av putativ nödvärnsexcess, d.v.s. hon kunde svårligen besinna sig).

G.W. har bestritt ansvar avseende såväl huvudyrkandet medhjälp till mord som alternativyrkandena underlåtenhet att avslöja brott och skyddande av brottsling under åtalspunkten 2.

G.W. har formulerat sin inställning och grunderna för bestridandena på följande sätt.

Vad gäller åtalet för medhjälp till mord har han vitsordat att han till C.D. överlämnat vapen och magasin med skarpladdad ammunition. Han har vidare vitsordat att han instruerat henne om vapnets funktion. Han kan inte uttala sig om huruvida vapnet varit skjutklart härefter. De åtgärder som i övrigt anges i gärningsbeskrivningen har han vidtagit men de har inte ens objektivt främjat det påstådda huvudbrottet och saknar därmed relevans för påståendet om medhjälp.

G.W. har preciserat bestridandegrunderna på följande sätt.

a) C.D. har - på av henne redovisade grunder - inte gjort sig skyldig till det av åklagaren hävdade huvudbrottet, varför ansvar för medhjälp ej kan ifrågakomma.

b) För det fall C.D. är förvunnen till ansvar görs det gällande att hon inte haft någon avsikt att utföra brottet vid tidpunkterna för medhjälpsgärningarna, d.v.s. överlämnandet av vapnet och instruktionen angående dess funktion.

c) För det fall C.D. haft en sådan avsikt har G.W. inte haft insikt härom. Han har således saknat uppsåt att främja den gärning som avses med huvudbrottet. Om han hade misstänkt att en sådan avsikt förelåg hade han inte överlämnat vapnet eller instruerat C.D. om dess funktion.

Vad beträffar alternativyrkandet avseende underlåtenhet att avslöja brott har Göran W vitsordat de faktiska omständigheterna. Han har således i vart fall vid ankomsten till C.D:s bostad kommit till insikt om att S.R. blivit skjuten och erhållit dödliga skador samt att han fortfarande företedde livstecken. Han har vidare vitsordat att han inte vidtagit åtgärder för brottets avslöjande och att det aktuella lagrummet kan tillämpas på den situation som förevarit.

G.W. har preciserat bestridandegrunderna på följande sätt.

a) Mot bakgrund av C.D:s redovisade inställning görs det gällande att det inte förelegat något brott som vid straffansvar skulle anmälas eller på annat sätt avslöjas.

b) Om C.D. gjort sig skyldig till brott har G.W. saknat vetskap om detta vid tiden för hans underlåtenhet att vidta åtgärder.

c) Under alla förhållanden är G.W:s handlande straffritt på den grunden att vidtagande av åtgärder skulle ha varit verkningslöst, d.v.s. effekten av brottet hade inte förhindrats om G.W. agerat på ett annorlunda sätt.

Avseende alternativyrkandet skyddande av brottsling har G.W. vitsordat de faktiska omständigheterna, d.v.s. att han handlat på angivet sätt med insikt om att C.D. skjutit S.R.

G.W. har preciserat bestridandegrunderna på följande sätt.

a) Mot bakgrund av C.D:s redovisade inställning till åtalet har något brott att dölja inte förekommit.

b) Om C.D. gjort sig skyldig till brott har G.W. saknat kännedom härom då åtgärderna vidtogs.

För det fall G.W. skulle anses förvunnen till ansvar för nu angivet brott görs det gällande att brottet vid en samlad bedömning inte bör bedömas som grovt.

Såväl C.D. som G.W. har erkänt vapenbrott (åtalspunkten 3) bestående i innehav respektive innehav och överlåtelse.

- - - - -

I domen redovisade tingsrätten följande bakgrund beträffande de tilltalades personer.

C.D. är uppväxt under goda förhållanden. Hon utbildade sig tidigt till frisörska och drev under flera år en egen verksamhet inom yrket. Hon har tidigare varit gift och har i äktenskapet en dotter som nu är 20 år gammal. Vid tiden för gripandet arbetade C.D. som vårdare vid ett gruppboende för förståndshandikappade i Roslags Näsby. Hon bodde i en egen lägenhet på X-vägen i Vallentuna. C.D. har sedan länge haft ett intresse för schamanism och naturreligioner, vilket vidgade sig till att omfatta mytologier, ockultism och astrologi. Hon blev engagerad i s.k. New Age-filosofier och ägnar numera sin fritid åt healing och chakra och hon sägs vara väl förtrogen med stenars, kristallers och mineralers betydelse. - I början av 1990-talet var C.D. engagerad inom kriminalvården, bl.a. som vårdare på kriminalvårdsanstalten Täby. Där kom hon i kontakt med S.R. Denne var en man med jugoslaviskt ursprung som antagit det svenskklingande efternamnet R. S.R. var en gravt kriminellt belastad person. Han hade dömts för mord till ett långt fängelsestraff. Han hade senare också dömts för grova narkotikabrott, för vilka han avtjänade fängelsestraff vid tiden för sin död. Då S.R. år 1993 frigavs efter ett straffavtjänande bjöd han C.D. att följa med på en resa till Maldiverna. Ett förhållande inleddes härmed mellan de två. S.R. bodde hos C.D. under de permissioner han hade under det senaste straffavtjänandet. Permissionerna blev alltmer frekventa under senare delen av år 1998. C.D. blev utsatt för fysiskt våld och psykiska trakasserier av olika slag från S.R:s sida under hela den tid deras förhållande pågick.

G.W. har växt upp under goda förhållanden. Efter gymnasiet studerade han under sju år på Tekniska Högskolan men avbröt härefter studierna. Han började arbeta som försäljare och sedan med mäklarverksamhet i egen regi. Hans mäklarfirma försattes i konkurs i början på 1990-talet. Han arbetar sedan dess som busschaufför vid SL. G.W. har två barn i ett tidigare äktenskap. Han gifte om sig men är änkling sedan början på 1990-talet. Han bor i en egen lägenhet på Y-vägen i Solna. Även G.W. har ett starkt intresse för healing. Han lärde känna C.D. för ungefär ett år sedan i sådana sammanhang. De har bl.a. deltagit i samma slagrutekurser. Enligt G.W. har de träffats sammanlagt 5 - 7 gånger. I december 1998 gjorde de en Ålandskryssning tillsammans.

- - - - -

Tingsrätten redovisade följande domskäl.

Ansvar

Åtalspunkten 1

Utgångspunkter

Genom den av åklagaren åberopade utredningen, bl.a. protokoll över rättsmedicinsk obduktion av SR, kriminalteknisk undersökning och utlåtande avseende påträffade vapendelar, har följande blivit klarlagt i målet. Obduktionen har visat att S.R:s döda kropp företett dels en kort tid före döden uppkommen skottskada i huvudet med ingångsöppning i vänstra tinningen, riktning snett framåt höger och några grader nedåt, där en finkalibrig projektil trängt genom huvudsvålen, vänstra tinningbenet, hjärnans vänstra och högra pannlob samt återfunnits på högra pannlobens utsida, dels av skottskadan orsakad förstörelse av hjärnvävnad och blodutgjutning i de mjuka hjärnhinnornas maskrum och i hjärnkammarsystemet, dels fyra kort tid före döden uppkomna, ytliga krosskador i bakhuvudet varav tre endast omfattat huvudsvålen och en även omfattat nackbenets yttre lamell med losstagning och inpressning av en liten benflisa, men utan åtföljande blodutgjutning under skallbenet eller hjärnskada. Av obducentens utlåtande framgår att S.R. avlidit i sviterna av skottskadan i huvudet. I ett kompletterande utlåtande har obducenten uttalat bl.a. att S.R:s huvudskador inte varit oförenliga med livets fortbestånd, att han möjligen kunnat överleva skadorna därest adekvata vårdåtgärder hade satts in i tid och att vårdåtgärdernas värde avseende förloppet rimligen varit högre ju tidigare S.R. kommit under vård. - Av ett utlåtande från SKL, avseende undersökning av påträffade patronhylsor, kulor samt stomme och mantel till pistol, kan man dra slutsatsen att den dödande kulan avlossats med den pistol - - - som G.W. den 16 januari 1999 överlämnade till C.D. Av SKL:s utlåtande framgår vidare att det skott som orsakat ingångshålet i offrets huvud utgjorts av ett närskott - Det är vidare klarlagt att det varit C.D. som hållit i pistolen då det dödande skottet brann av.

C.D:s eventuella motiv

Ett ställningstagande till åklagarens gärningspåstående kräver enligt tingsrätten att domstolen inledningsvis prövar frågan om C.D. haft något egentligt motiv att ta livet av S.R. C.D. har utförligt berättat om hur hennes förhållande med S.R. tett sig och om den behandling hon utsattes för av honom. Tingsrätten har inte funnit anledning att betvivla riktigheten av de uppgifter C.D. lämnat om sin situation i förhållandet med S.R. Hon har berättat på ett detaljerat, nyanserat och övertygande sätt. Tingsrätten har inte fått intryck av att hon velat överdriva för att vinna egna fördelar. Vad hon berättat vinner också stöd av vad bland andra H.H. P-Å.N. och H.H. omvittnat. Den bild tingsrätten fått är att S.R. under lång tid - även då han varit frihetsberövad - helt styrt C.D:s liv och att han genom sitt sätt att agera tvingat henne till nära nog fullständig underkastelse och kraftigt beskurit hennes personliga frihet. C.D. har utsatts för upprepad fysisk misshandel av allvarligt slag av S.R. själv och av honom anlitade personer. Hon blev utsatt för misshandel kort innan S.R:s död. Hon har också utsatts för svår psykisk misshandel genom olika slag av allvarliga hot, riktade mot henne själv och indirekt mot hennes dotter. Hon har av S.R. tvingats att blandas in i hans kriminella handlande, t.ex. genom att skaffa vapen åt honom. Det är ingen tvekan om att C.D:s personliga integritet i det närmaste kommit att utplånas genom S.R:s agerande. Man kan förstå att C.D. haft den uppfattningen att en polisanmälan mot S.R. inte skulle gagna henne. Det är högst sannolikt att hennes situation därigenom skulle ha förvärrats, inte minst mot bakgrund av den hotbild som fanns beträffande hennes dotter. Det är inte förvånande att C.D. under dessa omständigheter haft en stark önskan att komma ifrån S.R. något som hon också förmedlat till sin omgivning. Genom vad H.H. berättat om hennes sammanträffande med C.D. på eftermiddagen den 18 januari 1999, då hon visade H.H. paketet med pistolen, har framkommit att C.D. då befann sig i ett förtvivlat tillstånd och att hon då fällde yttranden som tydde på att hon var beredd att döda S.R. Denna typ av uttalanden hade hon också gjort då hon natten till den 17 januari frågade P-Å.N. om denne kunde visa henne hur pistolen fungerade. - Mot bakgrund av de omständigheter som redovisats finner tingsrätten det vara ställt utom tvivel att C.D. då hon kom hem på kvällen den 18 januari 1999 hade, inte endast ett välgrundat motiv utan också en vilja att ta livet av S.R.

Avsikt, nödvärn eller vådaskott

Beträffande C.D:s inställning i målet hänvisas till de grunder för hennes bestridande som redovisats under rubriken De tilltalades inställning.

När det gäller prövningen av frågan om C.D. haft för avsikt att döda S.R. anser tingsrätten det vara viktigt att man inte tar i beaktande endast de omständigheter som förelegat vid tidpunkten för själva avlossandet av skotten utan även vad som förekommit dessförinnan och, inte minst, därefter. Tingsrätten har nyss redovisat under vilka pressade förhållanden C.D. levde. Tingsrätten har funnit att C.D. haft motiv att döda S.R. och en vilja att genomföra detta. S.R. var en gravt kriminellt belastad person. Han levde i en kriminell värld där våldsutövande närmast hör till vardagen. Han var van att hantera vapen. Han var vältränad och stark. Han var vaksam på sin omgivning och han var vid tiden för sin död hotad av andra kriminella element. Uppenbarligen var han också mycket misstänksam till sin natur.

Det är klarlagt att C.D. natten innan S.R. skulle komma hem till henne på permission tog emot pistolen av G.W. Samma natt ville hon försöka få kunskap om pistolens funktion genom att fråga P-Å.N. (vittne, god vän till C.D.) om han kunde hjälpa henne. Detta gjorde hon sedan hon fått intryck av att S.R. redan kommit hem till henne på natten. Hon har sedan förvarat pistolen dold i olika omslag i sin handväska. Hon har visat H.H. (vittne samt väninna och arbetskamrat till C.D.) att hon hade pistolen och till henne fällt yttranden om att hon skulle kunna döda S.R. Hon har den 18 januari träffat G.W. och bett denne instruera henne om pistolens användning, vilket han också gjort. C.D. har alltså, då hon kom hem på kvällen den 18 januari, varit fullt införstådd med hur hon skulle använda pistolen för att skjuta med. C.D. har berättat att S.R. kom över pistolen när hon gjorde ett besök på toaletten och att han sedan tog hand om pistolen. Även om C.D:s berättelse i detta avseende inte framstår som särskilt sannolik med tanke på hur noga hon dittills hade varit med att gömma pistolen och väskan, kan hennes uppgifter inte lämnas utan avseende eftersom det inte finns några andra omständigheter som vederlägger dessa. C.D. har framhållit att hon var angelägen att S.R. skulle somna innan hon själv gick och lade sig. Enligt vad hon uppgivit blev det inte så utan hon skulle ha somnat vid S.R:s sida, varvid S.R. legat närmast väggen. Han skulle då ha haft pistolen liggande intill sig nedanför huvudkudden. C.D. har berättat att hon vaknade på natten/morgonen, att det då var så gott som mörkt i rummet, att hon satt upp i sängen och lyssnade för att utröna om S.R. var vaken eller ej. Hon har sagt att S.R. låg och tittade på henne. Det förefaller inte särskilt troligt att C.D. skulle ha kunnat se detta med tanke på belysningsförhållandena i rummet. Hon har vidare uppgivit att båda sträckt sig efter pistolen men att hon hann före. C.D. har inte kunnat lämna någon annan förklaring till detta skeende än att hon trodde att S.R. skulle skjuta henne. Någon ordväxling mellan de båda har inte förekommit. Inte heller har det, enligt vad som framgått av rekonstruktionen, förekommit några tecken på strid. Tingsrätten håller det för högst osannolikt att S.R. vaksam och misstänksam som han var, om han varit vaken, skulle ha låtit sig överrumplas på det sätt som C.D. tycks vilja göra gällande. Tingsrätten anser inte att C.D:s berättelse om händelseförloppet är trovärdig. Av den företagna rekonstruktionen, i vilken C.D. medverkade, framgår att S.R. i skjutögonblicket låg raklång på rygg med huvudet vridet något åt höger mot sovrumsväggen. Det har framgått att den dödande kulan gått in i huvudet snett bakifrån och att det varit fråga om ett närskott. Det tyder på att skottet avlossats då S.R. legat på det sätt rekonstruktionen utvisar. Detta, sammantaget med tingsrättens uppfattning om att S.R. säkert inte skulle ha låtit sig överrumplas på det sätt C.D. uppgivit, talar med styrka för att S.R. inte varit vaken då det dödande skottet avlossades. Det är utrett att C.D. vid skjuttillfället tömt pistolens magasin och att tre skott med säkerhet avlossats. Pistolen var halvautomatisk, vilket betyder att C.D. måste trycka in avtryckaren varje gång ett skott avlossades. Att alla skott skulle ha avlossats av våda anser tingsrätten vara så osannolikt att påståendet härom kan lämnas utan avseende. Mot bakgrund av vad som nyss anförts om det osannolika i C.D:s version av händelseförloppet, finner tingsrätten inte heller att skotten har avlossats i någon form av nödvärnssituation. Sammanfattningsvis finner tingsrätten det vara ställt utom rimligt tvivel att C.D. avlossat skotten med ett direkt uppsåt att döda S.R. och att ett av skotten fått den avsedda effekten. - Tingsrättens uppfattning om att det varit fråga om ett avsiktligt dödande förstärks av vad som kommit fram om det efterföljande händelseförloppet. Det naturliga handlandet från C.D:s sida, om det varit fråga om vådaskott eller om hon handlat i en nödvärnssituation, borde självklart ha varit att genast tillkalla ambulans och polis. I stället har den döende S.R. lämnats åt sitt öde. Det har framkommit att C.D. visade stark oro för att S.R. ännu levde. Det förekom diskussioner mellan de i lägenheten närvarande om att man inte skulle tillkalla ambulans innan man var säker på om S.R. verkligen var död. Detta tyder på att inte minst C.D. hade en stark önskan att S.R. verkligen skulle dö. Tingsrätten finner också att C.D:s handlande efter skjutningen inte särskilt väl stämmer in på det handlingssätt man kan förvänta sig av en person som skjutit en annan av våda eller i nödvärn. C.D. har berättat att hon gick in i sovrummet och låtsades ringa efter ambulans för att ge intryck av att hon kallade på hjälp. Hon har också berättat hur hon stängde in sig i sovrummet med den döde S.R, tände ljus, bad en bön och gav honom healing. Vidare är C.D:s försök att skaffa sig alibi och se till att göra sig av med kläder, vilka kunnat vara besudlade med krutstänk och andra spår, omständigheter som förstärker den sammanfattande bedömningen att C.D. skjutit S.R. med ett direkt uppsåt att döda honom.

Rubriceringen

Den som berövar annan livet skall dömas för mord, om inte brottet med hänsyn till omständigheterna som föranlett gärningen eller eljest är att anse som mindre grovt.

Tingsrätten har, som tidigare redovisats, funnit att C.D. med uppsåt att beröva S.R. livet avlossat flera skott mot honom varav ett varit dödande. Gärningen har föregåtts av planläggning och överväganden. Tingsrätten anser att det kan hållas för visst att C.D. innehaft pistolen med avsikten att döda S.R. Hon har bett om och fått instruktion om vapnets funktion. Omständigheterna talar starkt för att S.R. skjutits i sömnen. Vad nu sagts talar för att gärningen borde rubriceras som mord.

Fråga är då om omständigheterna som föranlett gärningen gör att brottet kan bedömas som mindre grovt. Tingsrätten har tidigare redovisat under vilka svåra omständigheter C.D. levt i förhållandet med S.R. Dessa kan sammanfattas i att hon under en lång tid levt under en mycket stark psykisk och social press med en våldsam och hotfull man som misshandlat henne och som har uttryckt ständiga hot om våld och repressalier, vilket utan tvekan medfört ett stort lidande för hennes del.

I förarbetena till 3 kap.1 och 2 §§brottsbalken diskuterades frågan om avgränsningen mellan mord och dråp. Dåvarande departementschefen uttalade bl.a. att avgörande för gränsdragningen bör vara om brottet med hänsyn till samtliga föreliggande omständigheter framstår som grovt eller inte. Ett uppsåtligt dödande är enligt departementschefen i och för sig ett så allvarligt brott att bestämmelsen om den svårare graden, mord, synes upptas som huvudstadgande. Däremot ansågs det vara lämpligt att ange, att det bl.a. är de omständigheter vilka föranlett gärningen som kan ge fog för en sådan lindrigare bedömning att dråp skall anses föreligga. Departementschefen hänvisade till strafflagskommitténs motiv där det uttalades bl.a. att det kan vara anledning att hänföra gärningen till den lindrigare graden exempelvis när någon som utsatts för svår fysisk eller psykisk misshandel bringar sin plågoande om livet, även om det sker efter övervägande ( NJA II 1962 s. 95).

Tingsrätten anser att innebörden i de uttalanden som gjorts i förarbetena till de aktuella bestämmelserna väl kan överföras på de förhållanden som föreligger i detta mål. C.D:s gärning har föregåtts av långvarig fysisk och psykisk misshandel mot henne från S.R:s sida. Mot bakgrund härav finner tingsrätten att C.D:s gärning bör rubriceras som dråp.

Åtalspunkten 2

Bedömningen av åtalet mot G.W. skall, inte minst, ses mot bakgrund av tingsrättens bedömning av åtalet mot C.D. Utgångspunkten är alltså att C.D. döms för uppsåtligt dödande av S.R.

G.W. har vitsordat samtliga de omständigheter åklagaren har angivit till stöd för huvudyrkandet respektive alternativyrkandena. G.W. har emellertid förnekat brott på de grunder som tidigare redovisats.

Det kan hållas för visst att C.D. sedan hon fått pistolen av G.W. innehaft den med avsikt att hon skulle använda den för att ta livet av S.R. För att G.W. skall kunna fällas till ansvar för medhjälp till C.D:s brott krävs att åklagaren kan styrka att G.W. haft uppsåt, i vart fall ett eventuellt sådant, att medverka till genomförandet av det. Utåt sett ter sig omständigheterna onekligen besvärande för G.W. Genom utredningen har det blivit klarlagt att G.W. varit mycket fäst vid C.D. Han har haft kännedom om den svåra situation hon befann sig i och han har sagt sig ha känt vanmakt på hennes vägnar. Han har erbjudit henne pistolen och även instruerat henne om dess användning. Han har efter skjutningen omedelbart kommit till C.D:s hjälp. Han har underlåtit att tillkalla polis eller ambulans då han kom till lägenheten. Han har senare bistått C.D. med att försöka skapa ett alibi för henne och han har slutligen undanskaffat och förstört viktigt bevismaterial. Samtliga dessa omständigheter pekar i riktning mot att han vid överlämnandet av pistolen haft insikt om, eller i vart fall misstänkt, vad C.D. skulle använda pistolen till. Å andra sidan kan det inte uteslutas att G.W. då han överlämnade pistolen och då han instruerade henne om dess användning, endast hade för avsikt att förse C.D. med ett medel att skydda sig om hon skulle bli angripen. Detta är vad han själv uppgivit och hans uppgifter härvidlag är inte vederlagda. Tingsrätten finner därför att åklagarens påstående om ett direkt uppsåt att medverka till C.D:s brott inte är styrkt. Tingsrätten anser inte heller att det med full visshet kan sägas att G.W. skulle ha överlämnat vapnet och lämnat instruktion om det även om han misstänkt att C.D. hade för avsikt att döda S.R. med det. Åtalet för medhjälp till mord skall därför ogillas.

Vad sedan gäller alternativyrkandet underlåtenhet att avslöja brott finner tingsrätten det vara uppenbart att G.W. ganska snart efter det att han kommit till lägenheten på X-vägen tidigt på morgonen den 19 januari 1999 måste fått klart för sig att S.R. blivit skjuten och att det varit C.D. som hållit i vapnet. G.W. måste också ha insett att ett brott begåtts. Han har berättat att han hörde en rossling från S.R. då han anlände till lägenheten och att detta tydde på att denne fortfarande levde. Av obducentens kompletterande utlåtande framgår att S.R:s huvudskador inte var oförenliga med livets fortbestånd och att han möjligen kunnat överleva skadorna om adekvata vårdåtgärder hade satts in i tid. Man kan alltså konstatera att effekten av C.D:s handlande ännu inte inträffat då G.W. kom till lägenheten. C.D:s brott var alltså alltjämt "å färde" men hade fortskridit så långt att straff kunde följa på det, vilket är en förutsättning för att den av åklagaren åberopade bestämmelsen skall var tillämplig. Så som situationen tedde sig vid tidpunkten för G.W:s ankomst till lägenheten hade det, enligt tingsrätten, ålegat honom att genast tillkalla polis och/eller ambulans för att avslöja det inträffade. Hade så skett är det inte uteslutet att S.R:s liv stått att rädda. Genom sin brist på handlande i nämnt hänseende har G.W. gjort sig skyldig till underlåtenhet att avslöja brott.

Vad slutligen beträffar alternativyrkandet skyddande av brottsling kan G.W:s invändning om att det inte funnits något brott att dölja lämnas utan avseende med tanke på den bedömning tingsrätten gjort beträffande åtalet mot C.D. under åtalspunkten 1. Tingsrätten finner även att G.W:s invändning om att han saknat kännedom om C.D:s brottsliga gärning då han lämnade lägenheten med de föremål han tagit om hand kan lämnas utan avseende. Då G.W. lämnade lägenheten hade han vistats där i ungefär tre timmar. Enligt tingsrätten är det uppenbart, inte minst mot bakgrund av hans eget agerande i lägenheten, att han då måste haft klart för sig vidden av vad som inträffat, att ett allvarligt brott hade blivit begånget. Genom att ta hand om de aktuella föremålen och förfara med dem på sätt han gjort har G.W. undanhållit vital och avgörande bevisning. G.W. skall dömas för skyddande av brottsling. Brottet är grovt på av åklagaren angivna skäl.

- - - - -

Påföljd

C.D.

C.D. har i målet genomgått rättspsykiatrisk undersökning. I utlåtandet över denna sägs att C.D. inte har begått den misstänkta gärningen under påverkan av en allvarlig psykisk störning, att hon inte lider av en allvarlig psykisk störning och att det därmed inte finns medicinska förutsättningar att överlämna henne till rättspsykiatrisk vård enligt 31 kap. 3 § brottsbalken. Det saknas alltså skäl att särbehandla C.D. i påföljdshänseende.

Påföljden för dråp är fängelse, lägst sex högst tio år. Någon annan påföljd än fängelse kan enligt tingsrätten inte komma ifråga. Tingsrätten finner inte att det finns några förutsättningar att, med stöd av bestämmelserna i 29 kap. 3 § brottsbalken, bestämma fängelsestraffets längd till under minimum. Däremot finner tingsrätten att påföljden för den sammantagna brottsligheten kan bestämmas till fängelse sex år.

G.W.

Den brottslighet för vilken G.W. döms är av allvarligt slag. Det gäller särskilt undanskaffandet av vital och avgörande bevisning. Någon annan påföljd än fängelse kan därför inte komma ifråga. Påföljden för skyddande av brottsling, grovt brott, är fängelse, lägst sex månader högst fyra år. Tingsrätten finner att straffvärdet av den sammantagna brottsligheten är sådant att påföljden bör bestämmas till fängelse ett år.

Åklagaren överklagade tingsrättens dom och yrkade att hovrätten skulle döma C.D. för mord och G.W. till ett längre fängelsestraff inte understigande två år. C.D. överklagade domen och yrkade frikännande från ansvar för dråp. G.W. yrkade bl.a. att hovrätten skulle ogilla åtalet för skyddande av brottsling och underlåtenhet att avslöja brott samt, i andra hand, sätta ned fängelsestraffets längd. Parterna bestred varandras ändringsyrkande.

Svea hovrätt (1999-07-07, hovrättslagmannen Ann-Christine Zackrisson, hovrättsrådet Göran Rosenberg, hovrättsassessorn Charlotta Riberdahl, referent, samt nämndemännen Gisa Kerschinsky och Rolf Blom) fastställde tingsrättens domslut beträffande C.D. och ändrade tingsrättens domslut beträffande G.W. på så sätt att åtalet för underlåtenhet att avslöja brott (åtalspunkt 2) ogillades.

I hovrätten upplyste åklagaren att S.R. skulle ha frigetts villkorligt år 2000 från det fängelsestraff som han avtjänade.

Utredningen i hovrätten var väsentligen densamma som vid tingsrätten. I hovrätten lämnade C.D. och G.W. följande berättelser, som delvis upptar ändringar, tillägg och förtydliganden till de berättelser som de lämnat tidigare.

C.D: Hon träffade S.R. år 1992 i samband med att hon jobbade på Täbyanstalten. Årsskiftet 1992/93 åkte hon med S.R. som vän till Maldiverna. Först ett halvår efter att de återvänt från Maldiverna inleddes ett egentligt förhållande mellan henne och S.R. I början av förhållandet hade S.R. en egen lägenhet i Liljeholmen som han hyrde i andra hand. Han bodde då ömsom hemma hos henne och ömsom i Liljeholmen. Hon blev avskedad från sin anställning vid Täbyanstalten på grund av att hon ansågs vara en säkerhetsrisk. S.R. dömdes på nytt år 1994 för narkotikabrott till fängelse i fyra år och han fick även fyra år av tidigare villkorligt medgiven frihet förverkad. Han greps i Norrköping efter det att hon angivit honom för polisen. Han hade då varit fri i knappt ett år. Han satt sedan på Österåkeranstalten med restriktioner. Hösten 1998 började S.R. få regelbundna permissioner. - När S.R. satt på Kumlaanstalten blev hon av polisen erbjuden identitetsbyte. Hon avstod dock från erbjudandet, eftersom det innebar att hennes dotter inte skulle kunna ha kontakt med släkten. – G.W. överlämnade pistolen till henne i köket efter att han hämtat den i sovrummet. Eftersom det fanns andra personer i lägenheten, diskuterade de inte hur vapnet fungerade. När hon lämnade G.W:s lägenhet med pistolen visste hon inte om den var laddad eller inte och hon visste inte heller hur den fungerade. P-Å.N. sade till henne i bilen, när han skjutsade hem henne efter festen hos G.W. att han inte visste hur man gjorde med vapen. Att hon blev instruerad den 18 januari 1999 om vapnets funktion var en ren tillfällighet. G.W. visade henne då en mantelrörelse, varefter hon också försökte göra en mantelrörelse. Hon gjorde dock inte rätt enligt G.W. Det hela tog endast fem minuter. Hon vet inte om vapnet var skjutklart när hon lade det i videokassettomslaget. Hon visste dock att det då fanns fyra kulor i vapnet. - När S.R. tog över pistolen sade han att det inte var något bra vapen och att han ville tala om det för G.W. Hon förklarade att det inte var lämpligt, och hon hoppades att hon kunde ringa G.W. först. S.R. gick till sängs omkring midnatt. Han hade vapnet med sig in i sängkammaren. S.R. kom upp och bad henne om en tjänst, varvid hon erbjöd honom healing. Hon utförde healing på S.R. i arbetsrummet. Själva healingen tog ett par timmar. När S.R. lade sig andra gången var klockan omkring tre på morgonen. Hon tillfredsställde S.R. oralt och hoppades att han skulle somna. Hon hade fortfarande inte ätit, varför hon kokade sig ett ägg. Vidare tände hon salvia. S.R. steg upp igen och blev då arg. Han hade pistolen i handen. Han tvingade henne att gå och lägga sig. Hon lade sig bredvid S.R. S.R. låg, som alltid, innerst mot väggen. När hon lade sig visste hon inte var vapnet fanns. Vanligen brukade S.R. lägga vapen under kudden. Hon var inte särskilt orolig över att S.R. hade ett vapen i sängen, eftersom han i början av deras förhållande brukade sova med handeldvapen i sängen. Han hade dock inte haft något vapen sedan år 1994. Hon uppfattade inte situation som farligare än den brukade vara. Hon slumrade till. Hon vaknade omkring klockan fem på morgonen. Det kändes obehagligt och hon försökte känna om S.R. var vaken. Hon satte sig upp och kände att han tittade på henne. Hon satt i sängen med ena benet under sig och det andra rakt fram. Det var inte kolsvart i sovrummet; persiennerna var nedvinklade men släppte igenom ljus från gatlyktorna och i köket var lampan ovanför diskbänken tänd. Hon vände sig om och mötte S.R:s blick. Hon kände att han skulle skjuta henne. Hon trodde att S.R. hade "genomskådat" henne på grund av att han hade fått reda på att hon hade skvallrat på honom och på grund av att hon skaffat pistolen. S.R. låg på sidan, på sin högra arm. Hon uppfattade det som om de bägge rörde sig samtidigt mot vapnet, S.R. med sin vänstra hand och hon med sin högra hand. Vapnet låg precis innanför S.R. vid hans haka. När hon lagt sig hade pistolen inte legat där. Hon sträckte sig över honom och rörde vid hans vänstra hand. Det gick omedelbart av ett skott när hon fick tag i pistolen - hon hann inte ens dra åt sig handen. Hon blev jätterädd. Hon reste sig och drog sig bakåt mot strömbrytaren. När nästa skott gick av var hon i rörelse. Hon tror att det tredje gick av då hon tände lampan. Det blev "dimmigt" i rummet av krutröken. Det var mycket blod i sängen och hon var rädd för att ta i S.R. - När hennes föräldrar kom till lägenheten, någon gång mellan kl. 5.30 och kl. 5.45, bad hon modern att gå in och titta efter om S.R. var död. Hon hade emellertid uppfattningen att S.R. avlidit genast. Hennes mor gick in i sovrummet och konstaterade att S.R. var död. Efter att modern förklarat att S.R. var död gjorde C.D. ett s.k. karmaavslut över S.R:s döda kropp. Hon tyckte att S.R. tittade på henne varför hon tog kudden under S.R:s huvud och lade den över hans ansikte. Huvudet låg då i en konstig vinkel och hon försökte i stället få dit en rullkudde. I samband med detta kan S.R. ha förflyttats i sidled. Karmaavslutet gjordes genom att hon ställde sig i sängen med ett ben på vardera sidan om S.R:s knän, varvid hon gjorde en "energiboll" som placerades på S.R:s kropp. Hon tror på reinkarnation och gjorde detta för att säkerställa att S.R. inte skulle återvända t.ex. som barn till hennes dotter. Åtgärden skulle förhindra reinkarnation. En förutsättning för karmaavslutet är att personen det utförs på är död. När hon var klar med karmaavslutet hade G.W anlänt till lägenheten. Hon vet inte hur länge föräldrarna befann sig i lägenheten eller när G.W. kom dit. Den rossling som hon och G.W. hörde från S.R. lät som ett skorrande ljud. De gick båda två in till S.R. varefter G.W. lyfte upp S.R:s ena arm och släppte den. De konstaterade att S.R. var död. Hans färg hade också börjat skifta till gulaktig. Trots att hon förnuftsmässigt visste att S.R. var död långt tidigare kunde hon inte riktigt tro på det förrän ambulanspersonalen med en maskin hade konstaterat att så var fallet. När föräldrarna lämnade lägenheten tog de med en soppåse och en påse med smycken. I soppåsen låg bl.a. ett par plasthandskar som hon hade tagit fram för att G.W. skulle använda dem. Att hon inte från början berättade hur det hela hade gått till berodde på att det var G.W:s pistol och att hon inte ville att han skulle råka illa ut. - Om S.R. inte hade gått i hennes handväska, hade händelsen aldrig inträffat.

G.W: Han hade under sin bekantskap med C.D. fått kännedom om hennes och S.R:s förhållande. C.D. hade visserligen inte berättat så mycket, men hon hade bl. a. talat om för honom att S.R. förvarade både en pistol och ett hagelgevär i bostaden. Han hade också sett skador på C.D. - När han överlämnade pistolen till C.D. hade han inte närmare tänkt över hur den skulle kunna komma till användning. Han ansåg också att det var C.D:s sak hur hon använde den. Han är inte övertygad om att C.D. behärskade vapnets funktion då han lämnade henne på måndagskvällen. - Han lämnade bussen när han fick avlösning vid Karolinska sjukhuset kl. 6.04 den 19 januari 1999. Han anlände till C.D:s lägenhet vid 7-tiden. Han har ett svagt minne av att han såg ett par plasthandskar på en bänk någonstans när han kom dit, men han tror inte att de diskuterade vad dessa skulle användas till. Under hela tiden som han och C.D. befann sig i lägenheten tillsammans diskuterade de aldrig vad som hade inträffat. Han förutsatte dock att hon hade använt pistolen i självförsvar och har ett svagt minne att han hört C.D. säga att de slogs om pistolen. Direkt då han anlände till lägenheten hörde han en rossling från S.R. Den lät som någonting mellan en snarkning och ett djupt andetag och varade endast i några sekunder. Han gick in i sovrummet och kontrollerade om S.R. var död. Han kontrollerade hjärtat och pulsen och såg inga livstecken. På C.D:s begäran var han inne och kontrollerade kanske vid fem olika tillfällen om S.R. verkligen var död. Att han aldrig tillkallade någon hjälp beror på att S.R. var död redan då han kom till lägenheten. De åtgärder som han vidtog med pistolen gjorde han i sitt eget intresse. Han filade bort bl.a. tillverkningsnumret för att pistolen inte skulle kunna spåras till honom.

H.H: Hon känner till att C.D. hade hotats och misshandlats av S.R. Hon känner också till att C.D. tidigare hade tvingats att hämta vapen åt S.R. Hon vet inte om C.D. när de träffades på eftermiddagen den 18 januari 1999, sade att C.D. eller S.R. skulle komma att råka illa ut eller om C.D. uttryckte att hon skulle kunna döda S.R. Det är möjligt att detta endast var hennes egna slutsatser och att C.D. aldrig sade så. Hon minns emellertid att hon och C.D. kom överens om att hon skulle ringa C.D. på tisdagen den 19 januari 1999 när S.R. skulle ha återvänt till anstalten efter permissionen.

Som tillkommande vittne i hovrätten hördes överläkaren K.O. Hon uppgav följande: Den direkta dödsorsaken för personer med en sådan skottskada som orsakade S.R:s död kan vara blodförlust, skada i hjärnvävnaden eller svullnad i hjärnan. Oftast är den direkta dödsorsaken svullnad i hjärnan. Det går inte att med säkerhet säga vad som var den direkta dödsorsaken i S.R:s fall. Det vanliga är att man avlider av skottskadan, men det är inte heller helt ovanligt att man överlever. Det finns exempel på såväl personer som har överlevt med vård som personer som överlevt utan vård. Om adekvata vårdåtgärder hade satts in i tid, hade S.R. antagligen överlevt skottskadan. Att han hade en vätskeutgjutning i lungorna tyder på att det tog viss tid innan han fick hjärtsvikt. Han överlevde med säkerhet i flera minuter efter skottet. Det kan också ha varit timmar till döden. Ljud som skulle kunna beskrivas som rosslingar kan komma även från en död person. Kriteriet för att döden skall ha inträffat är att hjärnans alla funktioner är totalt och oåterkalleligt utsläckta. Hjärtverksamheten kan fortsätta i timmar efter döden.

Hovrättens domskäl

Skuld och brottsrubricering

Åtalet mot C.D. för mord (åtalspunkt 1)

C.D. har åberopat samma grunder för sitt bestridande som vid tingsrätten. Hon har således vidgått att hon avlossat tre pistolskott mot S.R. men bestritt ansvar med påstående, i första hand, att hon har avlossat skotten i våda och, i andra hand, att hon inte haft uppsåt att döda S.R. eftersom hon inte siktat mot S.R:s huvud. Hon har vidare, för det fall att hon skulle anses ha gjort sig skyldig till den åtalade gärningen, gjort gällande att hon skall vara fri från ansvar på grund av att hon handlat i nödvärn eller att s.k. nödvärnsexcess förelegat från hennes sida. Hon har i sista hand bestritt ansvar på den grunden att hon har uppfattat situationen sådan att S.R. skulle skjuta ihjäl henne, om han hade fått tag i pistolen, varför hon handlat i inbillat (s.k. putativt) nödvärn.

Hovrättens utgångspunkter för bedömningen av åtalet är desamma som tingsrättens. Av utredningen drar hovrätten således samma slutsatser som tingsrätten om bl.a. vilka skador som S.R. hade tillfogats och vad som orsakat hans död. K.O:s uppgifter här ger inte anledning att göra någon annan bedömning i denna del. Vidare anser hovrätten att det är klarlagt att C.D. höll i den aktuella pistolen då det närskott brann av som orsakade S.R:s död. Det är emellertid bara C.D:s uppgifter som finns om händelseförloppet och dessa skall därför - i den mån de inte vederläggs av åklagaren eller framstår som så osannolika att de kan lämnas utan avseende - läggas till grund för hovrättens fortsatta bedömning av åtalet.

Den fråga som härefter uppkommer är huruvida C.D. har uppsåtligen berövat S.R. livet genom att avlossa närskottet. Av betydelse för denna bedömning är till en början om C.D. hade motiv att döda S.R. De uppgifter som C.D. har lämnat om hur S.R. under lång tid hade utsatt henne för våld, hot och kränkande behandling saknas det enligt hovrättens mening anledning att ifrågasätta. Uppgifterna ger vid handen att C.D. upplevde S.R. som en plågoande. Det råder därför inte något tvivel om att C.D. hade motiv att döda S.R.

Att C.D. hade motiv att döda S.R. innebär naturligtvis inte utan vidare att det också kan sägas att hon har planerat att döda honom. Hovrätten anser att det visserligen är utrett att hon i olika sammanhang i nära anslutning till det tillfälle då S.R. avled uttalade en vilja att beröva honom livet. Omständigheten i sig att C.D. fick tillgång till skjutvapnet kort tid före det tillfälle då det kom i funktion mot S.R. talar naturligtvis för att hon också planerade att använda det för att beröva S.R. livet. Detsamma gäller det förhållandet att G.W. kvällen innan S.R. blev skjuten instruerade C.D. om hur pistolen fungerade.

Enligt hovrättens mening har emellertid C.D:s uppgifter om omständigheterna när hon tog emot pistolen inte vederlagts. Vidare talar det förhållandet att hon visade pistolen för P-Å.N. liksom händelseförloppet efter det att S.R. sköts, mot att C.D. hade planerat att beröva S.R. livet vid det tillfälle då han avled. Hovrätten anser därför att det inte är utrett att någon sådan planering har förelegat från C.D:s sida.

Den fråga som härefter uppkommer är huruvida C.D. även om någon egentlig planering att döda S.R. inte förelegat från hennes sida, har haft uppsåt i övrigt att döda S.R. vid det tillfälle då han blev skjuten. Att C.D. skulle ha kommit åt pistolens avtryckare genom ofrivilliga kroppsrörelser eller att det på något annat sätt skulle ha varit fråga om vådaskott anser hovrätten - i linje med tingsrättens bedömning - vara uteslutet med hänsyn till att utredningen visar att flera skott har brunnit av. Hovrätten anser sålunda att det står klart att C.D. medvetet har avlossat flera skott med en pistol - ett livsfarligt vapen - mot S.R. och att ett närskott träffat denne i huvudet, vilket har medfört en skada som lett till S.R:s död. Dessa omständigheter i sig är enligt hovrättens mening sådana att det kan hållas för visst att C.D. i gärningsögonblicket har haft avsikt att döda S.R.

När det gäller C.D:s invändning om att hon har handlat i nödvärn gör hovrätten följande bedömning. C.D:s berättelse ger vid handen att S.R. visserligen blev misstänksam då han fann pistolen men att dennes beteende mot C.D. under kvällen och natten före gärningstillfället inte var mera hotfullt än vid andra tillfällen. Till bilden hör också C.D:s egna uppgifter om att hon - rimligen som något av en huvudperson - under natten under avsevärd tid genomförde en healing med S.R. och att hon slutligen gick och lade sig för att sova vid S.R:s sida. Vidare talar den tekniska utredningen för att S.R. låg helt stilla då det dödande skottet avlossades. Hovrätten anser därför att nödvärnsinvändningen framstår som obefogad.

Av betydelse i ansvarsfrågan är emellertid även huruvida C.D. - som hon har gjort gällande - uppfattat att hon befann sig i en nödvärnssituation vid tillfället. Hennes berättelse innebär att hon mötte S.R:s blick, att han gjorde en handrörelse mot pistolen och att hon uppfattade att han skulle skjuta henne, om han fick tag i pistolen. Mot bakgrund av vad hovrätten har funnit vara utrett kan C.D:s berättelse såvitt gäller uppgifterna att hon uppfattade att hon mötte S.R:s blick och såg en handrörelse från denne mot pistolen visserligen starkt ifrågasättas. Berättelsen i denna del har emellertid inte vederlagts. C.D:s uppgift att hon uppfattade att S.R. skulle skjuta henne, om han fick tag i pistolen, måste emellertid ses mot bakgrund av bedömningen i det föregående av om det har förelegat en verklig nödvärnssituation och av hur C.D. själv beskrivit hennes och S.R:s inbördes relation. Omständigheterna var enligt hovrättens mening sådana att det är helt osannolikt att C.D. fick uppfattningen att S.R. stod i begrepp att döda henne. Hovrätten lämnar därför C.D:s invändning att hon har handlat i inbillat nödvärn utan avseende.

Hovrättens prövning innebär således att hovrätten anser att det är styrkt att C.D. uppsåtligen har berövat S.R. livet genom att avlossa närskottet och att hon har straffansvar för gärningen. Åtalet skall därför bifallas.

C.D. har alltså gjort sig skyldig till uppsåtligt dödande av S.R. Vid den samlade bedömningen av om gärningen skall rubriceras som mord eller dråp fäster hovrätten avseende vid att det inte är utrett att C.D. har planerat gärningen men att denna - som tingsrätten har funnit - föregåtts av långvarig fysisk och psykisk misshandel av henne från S.R:s sida. Hovrätten gör därför samma ställningstagande som tingsrätten att gärningen skall bedömas som dråp.

Tingsrättens domslut skall alltså stå fast i denna del.

Åtalet mot G.W. för underlåtenhet att avslöja brott och skyddande av brottsling (åtalspunkt 2)

Underlåtenhet att avslöja brott

När det gäller åtalet för underlåtenhet att avslöja brott har G.W. i allt väsentligt åberopat samma grunder för sitt bestridande som vid tingsrätten. G.W. har således vidgått de faktiska omständigheterna men bestritt ansvar, i första hand, med påstående att det inte förelegat något brott som vid straffansvar skulle anmälas eller på något annat sätt avslöjas. För det fall hovrätten skulle finna att C.D. gjort sig skyldig till brott har han bestritt ansvar med påstående att han inte insett att ett brott hade begåtts vid tidpunkten för hans underlåtenhet. G.W. har vidare gjort gällande att effekten av C.D:s brott redan hade inträtt då G.W. kom till lägenheten, varför han inte kan ådömas ansvar. G.W. har slutligen invänt att hans underlåtenhet under alla förhållanden är straffri, eftersom det skulle ha varit verkningslöst att vidta åtgärder.

I 23 kap. 6 § brottsbalken föreskrivs straff för den som underlåter att, om det kan ske utan fara för honom själv eller någon av hans närmaste, i tid anmäla eller på något annat sätt avslöja brott som är å färde.

Underlåtenhet att avslöja brott är straffbelagd endast när det har särskilt föreskrivits. Sådan kriminalisering har skett vid ett fåtal grova brott, bl.a. mord och dråp. För straffansvar krävs att det aktuella brottet inte är fullbordat - avslutat - när den aktuella personen får kännedom om detta. Det kan vara fallet då gärningsmannen har gjort vad som ankommit på honom för att brottet skall komma till stånd men effekten ännu inte inträffat. När effekten av brottet har inträtt kan emellertid straffansvar enligt den nu aktuella regleringen inte komma i fråga.

Såsom tingsrätten har funnit är det utrett att G.W. när han kom till lägenheten på X-vägen måste ha fått klart för sig att S.R. hade blivit skjuten. Det saknas anledning att ifrågasätta G.W:s och C.D:s uppgifter om att S.R. i anslutning till att G.W. anlände till lägenheten, gav ifrån sig ett läte liknande en rossling eller snarkning och att ljudet varade endast en kort stund. Detsamma gäller G.W:s uppgifter om att han kort därefter kontrollerade om S.R. var död och därvid inte kände eller hörde några hjärtljud från S.R.

Av de rättsmedicinska utlåtandena framgår bl.a. att S.R. avled i sviterna av skottskadan i huvudet och att hjärnskadans omfattning är förenlig med att han kan ha levt viss tid - möjligen flera timmar - efter skottet. K.O. har här förklarat att S.R. med säkerhet överlevde i flera minuter efter skottet men att det också kan ha varit fråga om flera timmar till dess att döden inträdde. O. har vidare uppgett att ljud som kan beskrivas som rosslingar kan komma även från en död person.

Hovrätten anser mot bakgrund av det anförda att det inte går att utesluta att S.R. var död då G.W. kom till lägenheten. Åtalet för underlåtenhet att avslöja brott skall därför ogillas.

Tingsrättens dom skall ändras i enlighet härmed.

Skyddande av brottsling

Vad gäller frågan om ansvar för skyddande av brottsling har G.W. i huvudsak åberopat samma grunder för sitt bestridande som vid tingsrätten. G.W. har vidgått de faktiska omständigheterna men bestritt ansvar, i första hand, med påstående att det inte funnits något brott att dölja. I andra hand, för det fall hovrätten skulle finna att C.D. har gjort sig skyldig till brott, har G.W. gjort gällande att han inte insett att hon hade gjort sig skyldig till det när han vidtog åtgärderna. Han har vidare gjort gällande att han har undanskaffat pistolen för att dölja sin egen inblandning.

Enligt 17 kap. 11 § brottsbalken döms för skyddande av brottsling, om någon döljer den som har förövat brott, hjälper honom att undkomma, undanröjer bevis om brottet eller på något dylikt sätt motverkar att brottet uppdagas eller beivras. En förutsättning för straffansvar är att handlandet sker efter det att brott har förövats.

Prövningen här av åtalet mot C.D. för mord ger inte anledning att göra någon annan bedömning av åtalet mot G.W. i den nu aktuella delen än den som tingsrätten har gjort. Det förhållandet att G.W:s syfte med åtgärderna må ha varit att dölja egen brottslighet medför enligt hovrättens mening således inte att denne är fri från ansvar för skyddande av brottsling.

Tingsrättens dom skall alltså stå fast i denna del.

- - - - -

Påföljd

C.D.

C.D. skall dömas för bl.a. dråp. Någon annan påföljd än fängelse kommer inte i fråga.

Tveklöst har C.D. levt under stark psykisk press i sitt förhållande med S.R. Detta bör påverka straffmätningen påtagligt i sänkande riktning. De omständigheter som föreligger är emellertid inte så mildrande att det finns skäl att sätta fängelsestraffets längd under straffskalan för dråp. Detta gäller särskilt mot bakgrund av det sätt på vilket gärningen genomfördes och de åtgärder som C.D. vidtog efter det att S.R. hade skjutits. Det saknas därför utrymme att sätta ned fängelsestraffets längd i förhållande till vad tingsrätten har bestämt.

Tingsrättens dom skall alltså stå fast även i denna del.

G.W.

G.W. skall dömas för bl.a. skyddande av brottsling, grovt brott, som har ett minimistraff på sex månader. Brottet har ett mycket högt straffvärde. G.W. har på ett förslaget sätt undanröjt vital bevisning, bl.a. har pistolen som användes vid brottet inte kunnat återfinnas till alla delar. Det har således varit fråga om att skydda någon som begått ett mycket grovt brott, och undanröjandet har avsett bevis som erfarenhetsmässigt har stor betydelse vid utredningen av brott där en person bragts om livet. G.W:s åtgärder har också påtagligt försvårat den aktuella brottsutredningen. Hovrättens bedömning i skulddelen ger därför inte anledning att frångå tingsrättens straffmätning.

Tingsrättens dom skall alltså stå fast i denna del.

Målnummer B 3481/99