G.S. överklagade tingsrättens dom och yrkade också att hovrätten skulle bevilja honom rättshjälp i målet vad gällde ersättning för ombudets arbete utöver 65 timmar och framtida tidsspillan och eventuella utlägg. Hans yrkande om rättshjälp innefattade också en begäran att hans ombud skulle förordnas till biträde enligt rättshjälpslagen.

Som grund för yrkandet anförde G.S. följande. Han har haft rättsskydd i målet upp till en kostnad av 75 000 kr. Denna summa har passerats eftersom hans ombud lagt ned mer än 65 timmars arbete och 7 timmars tidsspillan i målet. Då rättsskyddet inte längre täcker tvisten bör rättshjälp kunna beviljas, i vart fall upp till den nivå som rättshjälp skulle ha kunnat beviljas i målet. Att rättsskyddsförsäkringen skall användas i första hand bör inte försätta en enskild försäkringstagare i ett sämre processekonomiskt läge. Ur rättssäkerhetssynpunkt måste det vara angeläget att parter med rättsskydd och parter med rättshjälp är jämbördiga i processen. Målet rör en mycket infekterad vårdnadstvist i vilken socialförvaltningen tvångsomhändertagit parternas dotter och placerat henne hos G.S. i avvaktan på domstolens vårdnadsbeslut. Det finns således även ett samhällsintresse att målet kan slutföras i hovrätten samt att tingsrättens vårdnadsbeslut kvarstår.

Svea hovrätt (1999-08-30, hovrättråden Per-Anders Broqvist och Robert Schött, referent, samt hovrättsassessorn Johan Sangborn) avslog G.S:s yrkande om rättshjälp och anförde följande.

Av 9 § första stycket rättshjälpslagen framgår att rättshjälp inte får beviljas, om den rättssökande har en rättsskyddsförsäkring eller något liknande rättsskydd som omfattar angelägenheten.

Av propositionen till 1996 års rättshjälpslag framgår att en utgångspunkt för den nya lagen var att rättshjälpen skulle göras subsidiär i förhållande till rättsskyddet. En förutsättning för att införa denna ordning var därvid att förmånerna i de båda systemen skulle vara likvärdiga. Skillnaderna mellan de båda systemen skulle minska genom att bl.a. förmånen av rättshjälp begränsades så att ersättning bara kan ges för en viss biträdesinsats. I propositionen angavs att de vanligaste rättsskyddsförsäkringarna täcker kostnader upp till ett visst belopp, vanligen 75 000-100 000 kr. (Se prop. 1996/97:9 s. 95 f.)

I 15 § rättshjälpslagen föreskrivs således som huvudregel att förmånen av rättshjälpsbiträde omfattar ersättning för arbete i högst 100 timmar. Enligt 34 § andra stycket rättshjälpslagen finns dock en möjlighet för rätten att besluta att rättshjälpen skall fortsätta och rätten har därvid att bestämma det ytterligare antal timmar som förmånen av rättshjälpsbiträde därefter får omfatta. I propositionen uttalades att denna s.k. ventil bara är tänkt att användas i ett fåtal undantagsfall och att en utvidgad rättshjälp främst torde bli aktuell i ärenden som inte omfattas av rättsskyddsförsäkringarna. Vidare anförde regeringen att det mot denna bakgrund inte behövde införas någon möjlighet att få rättshjälp för den som har rättsskyddsförsäkring men utnyttjat denna upp till försäkringens maximibelopp (se prop. 1996/97:9 s. 146).

Enligt 9 § andra stycket rättshjälpslagen skall rättshjälp inte heller beviljas om den rättssökande inte har något rättsskydd men med hänsyn till sitt försäkringsskydd i övrigt eller sina ekonomiska och personliga förhållanden borde ha haft ett sådant skydd. I propositionen framhölls dock att för det fall en person har en mindre omfattande rättsskyddsförsäkring detta i regel inte bör gå ut över den rättssökande och att rättshjälp i de flesta sådana fall bör beviljas. (Se prop. 1996/97:9 s. 209.)

Hovrätten gör följande bedömning.

Av G.S:s rättshjälpsansökan framgår att han har en rättsskyddsförsäkring som omfattar den i målet aktuella angelägenheten. Försäkringsskyddet får anses ha normal omfattning. Vid sådant förhållande får enligt 9 § rättshjälpslagen rättshjälp inte beviljas honom i målet, trots att han utnyttjat rättsskyddsförsäkringen upp till dess maximala belopp. Hovrätten avslår därför G.S:s rättshjälpsansökan.