RH 1999:95
Ordalydelsen av 107 § fordonskungörelsen har ansetts tillåta straffansvar för ägare av fordon vid oaktsamhet i förhållande till hindret för fordonets brukande.
Åklagaren yrkade vid tingsrätten att CE. skulle dömas för förseelse mot 107 § 2 fordonskungörelsen (1972:595) med följande gärningspåstående: C.E. har som ägare av släpvagnen MMS 220 den 29 maj 1998 uppsåtligen eller av oaktsamhet underlåtit att göra vad som ankommit på honom för att fordonet brukades av annan på länsväg 288 inom Östhammars kommun trots att körförbud gällt för fordonet.
C.E. erkände gärningen men bestred ansvar för brott eftersom han inte hade känt till att släpvagnen var belagd med körförbud. Närmare hörd över åtalet uppgav C.E. i huvudsak följande. Släpet var av årsmodell 1987. Fram till och med år 1997 skulle släpet besiktas vartannat år. Han ombesörjde besiktning av släpet i september 1996 och trodde att det skulle besiktas nästa gång under våren 1998. Han utgick från att han skulle få information om när besiktning skulle ske. Han lånade ut släpet till en kompis vilket han inte skulle ha gjort om han hade känt till att släpet var belagt med körförbud.
Uppsala tingsrätt (1999-03-15, tingsnotarien Christel Steffner samt nämndemännen Birgitta Lång, Ebba Sörbom och Elisabet Kroon) ogillade åtalet och anförde följande.
I målet är, genom C.E: s uppgifter och utredningen i övrigt, utrett att släpvagnen MMS 220 den 29 maj 1998 var belagd med körförbud, att C.E. var ägare till släpet och att C.E. denna dag lånade ut släpet till en vän i vetskap om att det skulle brukas av denne.
I 107 § 2 fordonskungörelsen stadgas straffansvar för ägare till fordon belagt med körförbud "om han uppsåtligen eller av oaktsamhet har underlåtit att göra vad som har ankommit på honom för att hindra att fordonet brukades". 107 § fordonskungörelsen fick sin nuvarande lydelse genom SFS 1996:801. Enligt 1 kap. 2 § brottsbalken samt övergångsbestämmelserna till detta lagrum skall uppsåt krävas för straffansvar även på specialstraffrättens område när en straffbestämmelse trätt i kraft eller ändrats efter utgången av juni månad 1994, om inte annat stadgas i bestämmelsen beträffande det subjektiva rekvisitet. Vilket subjektivt rekvisit som krävs i förhållande till hindret för fordonets brukande, t.ex. att fordonet är belagt med körförbud, framgår inte av ordalydelsen i 107 § fordonskungörelsen. Tingsrätten anser därför att det för straffansvar krävs att ägaren har uppsåt till att det föreligger ett sådant hinder. Tingsrätten finner ingen anledning att ifrågasätta C.E: s uppgifter om att han saknat kännedom om, och därmed uppsåt till, att släpvagnen vid det aktuella tillfället var belagt med körförbud. Åtalet skall därför ogillas.
Åklagaren överklagade tingsrättens dom och yrkade att C.E. skulle dömas för förseelse mot fordonskungörelsen till penningböter. Åklagaren justerade i hovrätten gärningspåståendet och påstod att C.E. ej uppsåtligen men väl av oaktsamhet underlåtit att göra vad som ankommit på honom för att hindra att fordonet brukades av annan. Åklagaren gjorde därvid gällande att ordalydelsen i 107 § fordonskungörelsen med vedertagna tolkningsmetoder borde tillåta straffansvar för ägare vid oaktsamhet i förhållande till hindret för fordonets brukande.
C.E. vidhöll vad han tidigare hade anfört vid tingsrätten.
Svea hovrätt (1999-09-23, hovrättråden Per-Anders Broqvist och Robert Schött, referent, samt hovrättsassessorn Johan Sangborn) dömde C.E. för förseelse mot fordonskungörelsen.
I sina domskäl anförde hovrätten följande: Fråga i målet är först om straffansvar enligt 107 § fordonskungörelsen kan följa också för den ägare av ett fordon som av oaktsamhet bryter mot i paragrafen intagna straffbestämmelser. Av 1 kap. 2 § brottsbalken framgår att en gärning - om inte något annat är föreskrivet - skall anses som ett brott endast om den begås med uppsåt. Det krävs sålunda att det uttryckligen av straffbestämmelsen skall framgå att det är tillräckligt med att gärningen begås av oaktsamhet för att ett straffansvar skall kunna följa i något annat fall än då uppsåt föreligger i förhållande till gärningen.
Redan vid en språklig tolkning av 107 § 2 fordonskungörelsen framgår att ägaren till ett släpfordon som brukas i strid mot körförbud döms till penningböter, om han uppsåtligen eller av oaktsamhet har underlåtit att göra vad som ankommit på honom för att hindra fordonets brukande.
Vad därefter avser den aktuella gärningen är utrett att släpvagnen brukats på sätt åklagaren gjort gällande. Då C.E. borde ha haft kännedom om att släpvagnen var belagd med körförbud har han agerat oaktsamt, eftersom han underlåtit att göra vad som ankommit på honom för att hindra att släpfordonet brukades. Mot denna bakgrund skall åtalet bifallas och C.E. dömas för förseelse mot fordonskungörelsen i enlighet med åklagarens justerade gärningspåstående.