RH 1999:99

H.E. avled den 22 oktober 1991. I bouppteckning efter honom, upprättad den 18 februari 1992, antecknades att ett förseglat testamente mellan H.E. och hans efterlevande maka E.E. upprättats men att detta skulle öppnas först efter bådas bortgång. E.E. avled den 4 april 1994. I bouppteckning efter henne, upprättad den 27 maj 1994, antecknades att den avlidna efterlämnade ett testamente av den 20 april 1991.

E.W-H. yrkade i egenskap av efterarvinge till H.E. att tingsrätten skulle ogiltigförklara testamentet.

M.B, T.B. och U.B. syskonbarn till E.E. bestred bifall till E.W-H:s talan och yrkade att den skulle avvisas.

M.B. och hans medparter gjorde gällande att E.W-H hade försuttit fristen för klandertalan och att hennes rätt till talan därför gått förlorad. Till grund för detta åberopade de följande. Sparbanken Sverige AB hade i uppdrag att utreda boet efter E.E. I uppdraget ingick bl.a. att ombesörja delgivning av testamentet. Banktjänstemannen G.H. sände den 25 april 1994 en vidimerad kopia av testamentet ifråga till E.W-H. I följebrev begärde G.H. arvingarnas skriftliga ställningstagande till testamentet, vilket uttrycktes på följande sätt. "För att kunna genomföra bouppteckningen behövs Ert ställningstagande till upprättat testamente. Därför översändes bestyrkt kopia av testamentet med begäran om antingen Ert godkännande eller erkännande av mottagandet. Ert ställningstagande, daterat, undertecknat och bevittnat återsändes snarast möjligt i medsänt portofritt svarskuvert." Härigenom begärdes endast arvingarnas ställningstagande till testamentet och det finns inget som visar att banken begärt något särskilt erkännande av delgivningen. E.W-H. utkvitterade försändelsen den 26 april 1994 och är således delgiven testamentet denna dag. Klanderfristen löpte därför ut den 26 oktober 1994. Eftersom ansökan om stämning på M.B. och hans medparter inkom först till Göteborgs tingsrätt den 28 oktober 1994 och därefter till Mölndals tingsrätt den 31 oktober 1994 är klandertalan för sent väckt och skall avvisas.

E.W-H. invände följande. Det ankommer på testamentstagare att ombesörja delgivning av testamente. Eftersom M.B. och hans medparter underlåtit detta och då det inte visats att Sparbanken haft uppdrag att delge testamentet, hävdas i första hand att klanderfristen ännu inte börjat löpa. Om det kan anses att Sparbanken haft i uppdrag att delge testamentet och fristen börjat löpa vitsordas att E.W-H. löste ut försändelsen med testamente och följebrev den 26 april 1994. I följebrevet begärs att hon snarast möjligt skall återsända sitt godkännande av testamentet eller erkännande av mottagandet. Med anledning av att hon hade vissa frågor angående testamentet kontaktade hon G.H. per telefon den 27 april 1994. Vid samtalet bestämdes att hon skulle besöka G.H. på banken den 4 maj 1994 för att få svar på sina frågor. E.W-H. frågade vid samtalet om hon skulle erkänna mottagandet och återsända handlingen, vilket G.H. besvarade med att detta kunde anstå till den 4 maj då de ändå skulle träffas. Vid besöket på banken den 4 maj bekräftade E.W-H, genom påskrift på testamentets baksida, att hon "denna dag emottagit bestyrkt kopia av testamentet". Vidare angavs på testamentet att den som endast erkände mottagandet av testamentet kunde klandra detta inom sex månader hos tingsrätten. E.W-H. frågade också G.H. uttryckligen om sista dag för klander var den 4 november 1994, vilket G.H. bekräftade med "just det". Eftersom M.B. och hans medparter, genom Sparbanken, begärt att mottagande av testamentet skulle erkännas särskilt är E.W-H. delgiven testamentet först den 4 maj 1994. Delgivningssättet har bestämts av Sparbanken för M.B:s och hans medparters räkning och de är därför bundna därav. Klanderfristen gick således ut först den 4 november och talan har därför anhängiggjorts i rätt tid. För det fall E.W-H. kan anses korrekt delgiven genom utkvitteringen på posten gör hon gällande att Sparbanken, genom G.H:s uttalande att sista dagen för klandertalan var den 4 november 1994, medgivit förlängning av klanderfristen till nämnda dag.

Mölndals tingsrätt (1996-05-10, rådmännen Peter Ingvarsson, Per Österberg och Dan Isaksson) fann att E.W-H:s talan anhängiggjorts i rätt tid och biföll käromålet.

I domskälen anförde tingsrätten bl.a. följande. Det är ostridigt att E.W-H. emottagit en bestyrkt kopia av testamentet samt Sparbankens följebrev den 26 april 1994. Vidare är utrett att M.B. och medparter uppdragit åt Sparbanken att ombesörja boutredningen efter E.E. Det är uppenbart och stöds också av vad M.B. och medparter anfört att delgivning av testamentet ingick i bankens uppdrag. I följebrevet uppmanas E.W-H. att ange sitt ställningstagande till testamentet och antingen godkänna detta eller erkänna mottagandet. På testamentets baksida finns meningarna "Härmed godkänner jag till alla delar omstående testamente" samt "Jag har denna dag emottagit bestyrkt kopia av omstående testamente". Vidare anges att "Den som enbart erkänner mottagandet av testamentet kan inom 6 månader klandra testamentet hos tingsrätten". E.W-H. har genom underskrift, dagtecknad den 4 maj 1994, bekräftat att hon denna dag mottagit en bestyrkt kopia av testamentet. Följebrevets utformning och texten på testamentets baksida ger klart uttryck för att banken, i enlighet med ordalydelsen, begärt att E.W-H. antingen skulle godkänna testamentet eller erkänna mottagandet därav och det finns enligt tingsrättens mening inte utrymme för annan tolkning än den ordagranna. Eftersom banken således begärt att E.W-H, för det fall hon inte ville godkänna testamentet, särskilt skulle erkänna att hon mottagit detta kan hon inte anses delgiven genom utkvitteringen på posten. Utgångspunkt för beräkningen av klanderfristen skall därför vara den 4 maj 1994. Klandertalan har således anhängiggjorts i rätt tid och skall inte avvisas.

M.B. och hans medparter överklagade domen och yrkade att hovrätten skulle undanröja tingsrättens dom och avvisa E.W-H:s talan.

Parterna åberopade samma grunder och bevisning som vid tingsrätten.

Hovrätten för Västra Sverige (1998-12-21, hovrättslagmannen Nils-Olof Berggren och hovrättsassessorn Erik Wendel) upphävde tingsrättens dom och avvisade E.W-H:s talan. I domskälen anförde hovrätten följande.

Om en arvinge vill göra gällande att ett testamente är ogiltigt enligt 13 kap.ärvdabalken skall han enligt 14 kap. 5 § samma balk väcka klandertalan inom sex månader efter det han erhöll del av testamentet. Ett skriftligt testamente skall enligt 14 kap. 4 § första stycket ärvdabalken delges arvinge genom överlämnande av testamentshandlingen i bestyrkt avskrift. Det är testamentstagare som skall verkställa delgivningen. Delgivning behöver dock enligt 14 kap. 4 § första stycket inte ske med en arvinge som har godkänt testamentet. Genom godkännandet anses arvingen ha avstått sin rätt att föra talan om ogiltighetsgrunderna enligt 13 kap.; testamentet vinner således omedelbart laga kraft mot den som har godkänt det.

Bortsett från de nu redovisade bestämmelserna saknas det föreskrifter för hur själva delgivningen skall gå till för att klanderfristen skall börja löpa. Det har inte heller gjorts några uttalanden i detta avseende i förarbetena till ärvdabalken. Ledning får i stället sökas i delgivningslagen (1970:428), som i tillämpliga delar gäller också när någon på grund av föreskrift i författning skall ombesörja delgivning (22 § andra stycket). Delgivning har skett genom att den som söks för delgivning själv har mottagit handlingen, oavsett på vilket sätt den kommit honom till handa (19 § första stycket delgivningslagen).

Mottagandet av en handling tillmäts dock under vissa omständigheter inte någon betydelse. Detta är t.ex. fallet om formkraven för delgivning inte är uppfyllda. Av NJA 1980 s. 630 framgår sålunda att kravet på att delgivning enligt 14 kap. 4 § första stycket ärvdabalken skall avse en bestyrkt avskrift inte är uppfyllt om överlämnandet avser en obestyrkt fotokopia. Även i andra fall har mottagandet frånkänts betydelse som delgivning. Så har uttalats t.ex. att det skulle vara förenat med risk för rättsförlust att i strid med då gällande bestämmelser i utsökningslagen om delgivning för beräkning av besvärstid att sådan tid räknades från det att den tappande parten mottagit ett beslut om avhysning som skickats honom såsom en serviceåtgärd. Vidare har ett översändande av en tredskodom som inte skett för delgivning, även om den enskilde därigenom fått kännedom om innehållet i domen, inte medfört att återvinningsfristen i 44 kap. 9 § rättegångsbalken börjat löpa (se NJA 1979 s. 481 och NJA 1981 s. 988).

Det är ostridigt att E.W-H. kvitterat ut kallelse till bouppteckningsförrättningen jämte testamentet den 26 april 1994 liksom att hon vid besöket på banken den 4 maj 1994 genom sin underskrift på baksidan av det numera klandrade testamentet erkände mottagandet därav.

Utgångspunkten är att rättsmedelsfrister bör tillämpas formellt och inte omfattas av parternas disposition. Vilken dag E.W-H. i det nu aktuella fallet har uppgett som delgivningsdag är därför inte avgörande vid bestämmandet av utgångspunkten för klanderfristen.

Översändandet av handlingarna till E.W-H. har skett i syfte bl.a. att delgivningen av testamentet skulle äga rum. Utgången i de förut angivna rättsfallen NJA 1979 s. 481 och 1981 s. 988 kan därför inte anföras till stöd för uppfattningen att hon inte därigenom har delgetts testamentet på sätt som avses i 14 kap. 4 § ärvdabalken. Det har inte heller i övrigt framkommit någon omständighet som ger anledning till en annan bedömning.

Med hänsyn till det anförda har klanderfristen börjat löpa den 26 april 1994, dvs. den dag då E.W-H. kvitterat ut testamentet. Hennes talan har således väckts för sent och skall avvisas.

Hovrättsrådet Pär Zelano och hovrättsassessorn Katarina Påhlsson, referent, var skiljaktiga och anförde följande. Som majoriteten funnit kan översändandet av handlingarna till E.W-H. anses ha skett i syfte att bl.a. delge testamentet. Ett krav för att en delgivning skall godtas måste dock vara att detta syfte på ett rimligt sätt framgår för mottagaren (jämför rättsfallen NJA 1979 s. 481 och NJA 1981 s. 988). Redan det förhållandet att en försändelse skall kvitteras ut innebär i de flesta fall att det måste stå klart för mottagaren att det är fråga om en delgivning av den utkvitterade försändelsen (jfr 19 § första stycket delgivningslagen).

I föreliggande fall innehöll försändelsen emellertid förutom testamentet även en annan handling, kallelsen till bouppteckningsförrättningen, som skulle kunna vara den handling som delgivningen avsåg. Dessutom begärdes det i såväl kallelsen som på testamentets baksida ett särskilt mottagningserkännande beträffande testamentet. Detta innebär att det inte framgick att det var fråga om en delgivning av testamentet. I stället har det varit fullt rimligt att betrakta översändandet av testamentet som en åtgärd som var fristående från kallelsen. Det förhållandet att rättsmedelsfrister inte omfattas av parternas disposition utesluter inte att delgivningssättet kan påverka själva utgångspunkten för klanderfristen. E.W-H. kan följaktligen inte anses delgiven testamentet genom utkvitteringen på posten.

Således skall utgångspunkten för beräkningen av klanderfristen vara den dag då E.W-H. formellt erkände mottagandet av testamentet, dvs. den 4 maj 1994. E.W-H. har alltså enligt vår mening väckt talan i rätt tid, varför vi fastställer tingsrättens domslut i huvudsaken. Överröstade i detta är vi i övrigt ense med majoriteten.

Målnummer T 360/96