RH 2000:10
Åklagaren lade ned åtal på grund av bristande bevisning. Målsäganden tillfrågades under huvudförhandlingen vid tingsrätten om han ville överta åtalet och gav till rätten beskedet att han inte ville det. Beskedet ansågs ha utgjort en sådan processhandling som hade kunnat återtas så länge tingsrätten inte skilt sig från målet.
Vid Hedemora tingsrätts huvudförhandling den 30 december 1999 i ett brottmål inställde sig inte M.J. som hade delgetts kallelse att höras som målsägande. Även tre vittnen, varav två var delgivna kallelse, uteblev från förhandlingen. Åklagaren beslutade därvid att lägga ned åtalet mot I.W. bl.a. såvitt avsåg grov vårdslöshet i trafik och smitning, grovt brott, på den grunden att tillräckliga skäl att hon var skyldig till brotten inte förelåg.
Tingsrättens ordförande tillfrågade M.J. under en paus i huvudförhandlingen, per telefon om denne önskade överta åtalet mot I.W. i nu nämnda delar. M.J. uppgav därvid att han inte önskade det och bekräftade sin inställning för ordföranden vid ytterligare telefonsamtal samma dag. Efter det att huvudförhandlingen och domsöverläggningen hade avslutats men innan domen meddelats kontaktade M.J. tingsrättens ordförande per telefon vid två tillfällen och förklarade att han ville överta åtalet mot I.W.
Hedemora tingsrätt (2000-01-07, tingsfiskalen Petter Granqvist samt nämndemännen Jan Burell, Lena Stoltz och Ingvar Åkesson) uttalade i sin dom i målet att M.J. genom telefonsamtalen den 30 december 1999 med ordföranden fick anses ha slutligt utfäst sig att avstå från sin processuella rättighet att överta åtalet i fråga och att det förhållandet att M.J. sedan huvudförhandling och överläggning avslutats hade ändrat sin åsikt inte kunde innebära att han därigenom skulle kunna återta sin utfästelse. Tingsrätten fann att M.J. enligt 20 kap.9 och 12 §§rättegångsbalken (RB) inte längre kunde tillåtas att överta åtalet och att hans rättighet således var förfallen. I enlighet med I.W:s yrkande meddelade tingsrätten därför frikännande dom i de aktuella delarna.
I.W. som ådömdes ansvar i andra delar av målet, överklagade tingsrättens dom. M.J. överklagade domen anslutningsvis och anförde bl.a. att tingsrätten förfarit felaktigt som inte tillåtit honom att överta åtalet. I.W. yrkade att M.J:s överklagande skulle avvisas och gjorde gällande att M.J. inte haft rätt att anslutningsvis överklaga tingsrättens dom. I andra hand yrkade hon att överklagandet skulle avvisas alternativt ogillas på den grunden att M.J. genom bindande handling vid tingsrätten avstått från att överta åtalet.
Svea hovrätt (2000-02-24, hovrättslagmannen Ann-Christine Zachrisson, hovrättsrådet Göran Rosenberg, referent, och tf. hovrättsassessorn Göran Söderström) undanröjde, med stöd av 51 kap. 28 och 29 §§ RB, tingsrättens dom i nu aktuella delar och visade målet i dessa delar åter till tingsrätten för fortsatt behandling.
I beslutet anförde hovrätten följande:
Om allmänt åtal läggs ned på den grunden att tillräckliga skäl att den misstänkte har gjort sig skyldig till brott inte föreligger, har målsäganden enligt 20 kap. 9 § andra stycket RB rätt att överta åtalet; övertar han inte åtalet har han inte rätt att därefter väcka åtal för brottet. Av bestämmelsen följer också att målsäganden, för att få överta åtalet, har att - inom den tid som domstolen skall bestämma - anmäla att han övertar åtalet. Enligt förarbetena till bestämmelsen (se NJA II 1943 s. 268) behöver dock någon tidsfrist inte bestämmas, om frågan uppkommer under huvudförhandlingen och målsäganden är närvarande. Detsamma torde gälla om målsäganden kontaktas per telefon under förhandlingen.
Enligt 20 kap. 12 § RB får en målsägande, som genom förlikning eller annars har utfäst sig att inte ange brottet eller tala därå eller återkallat angivelse eller nedlagt åtal, därefter inte ange brottet eller tala därå.
Enligt fast praxis (se t.ex. NJA 1974 s. 386) har en part rätt att, i samma instans som återkallelsen av talan är gjord, återta återkallelsen innan domstolen skilt sig från målet. Även de flesta andra processhandlingar kan på liknande sätt återtas i samma instans som de är företagna. Däremot kan en processuell utfästelse t.ex. enligt 20 kap. 12 § RB normalt inte återtas (se bl.a. Larsson, Studier rörande partshandlingar, 1970, s. 51 f. samt Ekelöf och Boman, Rättegång I, 7 uppl., s. 29).
En utfästelse i den mening som avses i 20 kap. 12 § RB torde normalt rikta sig till den misstänkte och den kan göras såväl under rättegången som före denna (se Larsson a.a., s. 44 ff.). Den situation som regleras i 20 kap. 9 § RB kan dock uppstå endast sedan allmänt åtal väckts. Målsägandens besked hos rätten att han inte övertar åtalet riktar sig i första hand till rätten även om det bör kunna utformas på sådant sätt att det utgör även en utfästelse gentemot den misstänkte.
I äldre praxis (se NJA 1938 s. 153) har en målsägandes uttryckliga besked att han inte jämte åklagaren förde ansvarstalan i målet ansetts inte utgöra hinder för målsäganden att sedermera överklaga domen. Vidare ansågs i rättsfallet NJA 1970 s. 344 en skriftlig utfästelse att inte väcka åtal riktad till annan än den misstänkte inte utgöra en sådan utfästelse som avses i 20 kap 12 § RB.
Mot den angivna bakgrunden anser hovrätten i förevarande fall att de besked som M.J. lämnade till ordföranden vid tingsrätten den 30 december 1999 inte utgjorde en sådan utfästelse att inte föra talan angående brottet som avses i 20 kap. 12 § RB. Beskedet får enligt hovrättens mening i stället anses ha utgjort en sådan processhandling som har kunnat återtas så länge domstolen inte skilt sig från målet.
Genom att inte tillåta M.J. att återta sitt besked trots att tingsrätten då inte hade skilt sig från målet i den nu aktuella delen har tingsrätten, enligt hovrättens mening, förfarit felaktigt. Rättegångsfelet, som är att anse som grovt, kan antas ha påverkat målets utgång i denna del, och det kan inte utan väsentlig olägenhet avhjälpas här. Partiell återförvisning bör därför ske (jfr Welamson, Rättegång VI, 3 uppl., s. 126 f.).