RH 2000:13
Straffmätning i mål om brott mot lagen (1988:15) om förbud mot vissa radar- och laserinstrument.
Halmstads tingsrätt (1999-09-15, tingsfiskalen Maria Ohlsson samt nämndemännen Jan Ekberg, Stina Gustavsson och Eric Gustavsson) dömde S.N. till 50 dagsböter för att han innehaft och använt en laserstörare.
Såvitt avser påföljden anförde tingsrätten i domskälen: Gärningen förskyller böter. Vid straffmätningen finner tingsrätten böra beaktas att brottet direkt avser att hindra polisen i dess trafiksäkerhetsarbete. Penningböter är därför inte en tillräckligt ingripande påföljd.
S.N. överklagade domen och yrkade att bötesstraffet skulle sättas ned.
Åklagaren bestred ändring.
Hovrätten för Västra Sverige (2000-01-24, hovrättslagmannen Staffan Levén, hovrättsrådet Gunilla Smith och rådmannen Ann-Carin Glimstedt, referent) bestämde, med ändring av tingsrättens dom, påföljden till penningböter 1 200 kr.
I domskälen anförde hovrätten.
Den 1 april 1988 trädde lagen om förbud mot radarvarnare i kraft. År 1994 utvidgades tillämpningen av denna lag till att omfatta även s.k. laservarnare. Normalpåföljden för fall av okomplicerade brott mot dessa förbud synes vara penningböter (se bl.a. Sterzel, Studier rörande påföljdspraxis, avsnitt 15-6).
Sedan en lagändring den 1 januari 1999 omfattar lagen även s.k. laserstörare. Förarbetena till ändringen (prop. 1997/98:124 sid. 64) ger inte stöd för att bedöma brott mot förbudet mot laserstörare som allvarligare än brott mot förbudet mot radar- eller laservarnare. Ej heller synes någon generell skärpning av påföljden för brott mot lagen ha åsyftats.
Mot bakgrund härav och då det aktuella brottet får anses vara av okomplicerad natur finner hovrätten att påföljden bör bestämmas till penningböter. Med hänsyn till att syftet med innehav av laserstörare är att undgå påföljd för hastighetsöverträdelse bör den ordningsbot som vid tidpunkten för brottet normalt gällde vid allvarligare hastighetsöverträdelser därvid tjäna som vägledning.