RH 2000:17
När en hundägare var ute och rastade sin hund blev hunden så svårt biten av tre andra hundar att den därefter avled. Ägaren till den avlidna hunden har tillerkänts ersättning för psykisk chock/psykiskt lidande då det ansetts föreligga adekvat kausalitet mellan dennes psykiska besvär och den oaktsamhet som den som hade de tre andra hundarna om hand visat genom att låta dem löpa lösa utan att ha tillräcklig kontroll över dem.
När B.M. var ute och rastade sin hund blev hunden så svårt biten av tre andra hundar, vilka löpte utan tillsyn, att den därefter avled.
B.M. yrkade skadestånd av L.N. som låtit de tre hundarna löpa utan tillsyn, med bl.a. 20 000 kr för psykiskt lidande.
L.N. bestred yrkandet.
Göteborgs tingsrätt (1998-10-19, rådmannen Anna Lantz) ogillade yrkandet.
I domskälen anförde tingsrätten följande. Vad gäller yrkandet avseende psykiskt lidande konstaterar tingsrätten följande. Skäl att ifrågasätta att B.M:s förlust inneburit sorg och saknad föreligger inge. Skada av detta slag utgör emellertid så kallad tredjemansskada för vilken ersättning inte utgår enligt svensk rätt. Yrkandet skall därför lämnas utan bifall.
B.M. överklagade domen och yrkade bifall till sin talan.
L.N. bestred ändring.
Hovrätten för Västra Sverige (1999-11-08, tf. hovrättslagmannen Ann- Christine Persson samt hovrättsråden Pär Zelano och Anders Hagsgård, referent) förpliktade L.N. att utge skadestånd till B.M. med 8 000 kr.
I domskälen anförde hovrätten följande.
B.M. har till stöd för sin talan åberopat 1 kap. 3 § och 5 kap. 1 §skadeståndslagen. Den förstnämnda bestämmelsen tar emellertid sikte på den integritetskränkning som någon har utsatts för genom ett brott mot dennes personliga frihet, frid eller ära. Bestämmelsen kan därför inte bli tillämplig i detta mål. Frågan är därför om B.M. drabbats av sådan personskada för vilken skadeståndet skall bestämmas med stöd av 5 kap. 1 § skadeståndslagen.
Genom utredningen i målet anser hovrätten det visat att B.M. till följd av hundens död och omständigheterna då hunden tillfogades de skador som ledde till döden, tillfogats sådana medicinskt påvisbara psykiska besvär som är att hänföra till personskada.
För att rätt till skadestånd skall föreligga krävs dock - enligt en grundsats inom skadeståndsrätten - att det föreligger adekvat kausalitet mellan en handling och en inträffad skada. Genom kravet på adekvat kausalitet förhindras att alltför oväntade och avlägsna skadeverkningar ersätts.
De hundar som attackerade B.M:s hund när de var under L.N:s tillsyn var av raserna rottweiler och dobermann. Hundar av dessa raser är stora och kraftiga. De används inte sällan som vakthundar och när de kommer i lag med varandra kan de hetsa upp varandra. När sådana hundar kommer lösa får det anses ligga i farans riktning att de kan attackera andra, och då särskilt mindre, hundar och skada dessa, t.o.m. allvarligt. Det kan i sammanhanget anmärkas att när sådana hundar attackerar en annan hund det kan vara förenat med betydande fara för den attackerade hundens handhavare att ingripa för att freda sin hund. När en hund, på det sätt som skett i förevarande fall, först blir svårt skadad i ägarens åsyn utan att denne förmår förhindra angreppet och sen avlider, får psykiska besvär hos hundens ägare anses vara en typisk och näraliggande skadeföljd. Mot denna bakgrund finner hovrätten att det föreligger adekvat kausalitet mellan den oaktsamhet som L.N. visat genom att låta de hundar som han hade ansvar för löpa lösa utan att ha tillräcklig kontroll över dem och de psykiska besvär som B.M. erhållit. På grund härav och då B.M:s besvär inte är att betrakta som en s.k. tredjemansskada skall L.N. förpliktas utge skadestånd till B.M. för besvären.
Genom B.M:s egna uppgifter och övrig utredning finner hovrätten visat att B.M:s psykiska lidande varit betydande. Den av henne begärda ersättningen är mot bakgrund härav inte orimlig. Emellertid bör, vid bestämmande av skadeståndets storlek, beaktas att B.M:s psykiska besvär synes ha blivit mer omfattande än vad som får anses normalt på grund av hennes i andra avseenden redan utsatta och pressade situation. L.N. bör därför inte åläggas att utge hela det av B.M. yrkade beloppet. Hans ersättningsskyldighet kan skäligen bestämmas till 8 000 kr.