RH 2000:87

Åklagaren åtalade S.E. för mordbrand enligt följande gärningsbeskrivning: S.E. har den 10 mars 2000 anlagt brand i en villa i Kristinehamn genom att inne i villan hälla ut bensin på golvet och därefter slänga in en brinnande tändsticka. Branden har medfört omfattande förstörelse av annans egendom, varvid skador för ca 500 000 kr uppkommit.

S.E. erkände gärningen men hävdade att han inte var vid sina sinnens fulla bruk utan handlade på grund av en tvångsimpuls som han inte kunde bemästra. Han uppgav vidare följande: Någon gång i slutet av februari lovade han att ta hand om faderns hus torsdag--lördag den 9--11 mars. Anledningen till att han åtog sig detta var att han redan då bestämde sig för att han natten mellan den 10 och 11 mars skulle bränna ner faderns hus där han själv växt upp. Han mådde psykiskt dåligt och var i en tvångssituation som han inte kunde hantera. Den 1 mars ringde han veterinären och bokade tid till 10 mars för att avliva de katter som han visste fanns i huset han skulle bränna ner. Om det inte hade funnits en tid den dagen hos veterinären hade han tagit det som ett tecken och avbrutit planerna. Han förberedde också helgen genom att boka en hyrbil. Han hämtade hyrbilen den 9 mars och installerade sig i huset. Den 10 mars tog han med sig katterna, en spade och en bensindunk och åkte först till veterinären som avlivade katterna och sedan begravde han katterna. Därefter åkte han till huset och kontrollerade bland annat att det inte fanns något explosivt inne i huset. På eftermiddagen sade han adjö till huset och åkte därifrån för att invänta kvällen. Han fyllde bensin i dunken och satt ensam i bilen i flera timmar. Omkring kl 22.00 parkerade han bilen i skogen ett kort stycke från huset. Han gick dit och hällde ut bensin i flera rum och slängde in en tändsticka så att det började brinna. Sedan sprang han därifrån och försäkrade sig om att ingen hade sett honom eller förföljde honom när han körde därifrån. Han parkerade ånyo på en enslig plats och under natten ringde han modern och berättade vad han gjort och sade till henne att han skulle ange sig själv. När han kom till polisstationen i Kristinehamn omkring kl 03-04.00 var det ingen som öppnade. Han fortsatte då till Karlstad där han inväntade morgonen. Omkring kl 10.30 gick han in på polisstationen och berättade vad han gjort.

Kristinehamns tingsrätt (2000-05-15, tf. lagmannen Gunnar Larsson samt nämndemännen Brita Eklund, Randi Jensen och Bertil Augustsson) dömde S.E. för mordbrand och förordnade att han skulle överlämnas till rättspsykiatrisk vård med särskild utskrivningsprövning.

I påföljdsfrågan anförde tingsrätten följande: S.E. förekommer inte i belastningsregistret. I målet har företagits läkarintyg enligt 7 § personutredningslagen och rättspsykiatrisk undersökning. Slutsatserna i den rättspsykiatriska bedömningen är att S.E. har begått den åtalade gärningen under påverkan av en allvarlig psykisk störning, att han vid tiden för undersökningen lider av en allvarlig psykisk störning, att han till följd av sitt psykiska tillstånd och personliga förhållande i övrigt har behov av rättspsykiatrisk vård som är förenad med frihetsberövande och annat tvång och att det därmed finns medicinska förutsättningar att överlämna honom till rättspsykiatrisk vård enligt 31 kap. 3 § brottsbalken. Av utredningen framgår vidare bland annat att risken för återfall i allvarlig brottslighet måste bedömas som ringa samt att som eventuellt förslag till påföljd angivits rättspsykiatrisk vård utan särskild utskrivningsprövning.

Av utredningen rörande S.E:s person har framkommit att det föreligger skäl att straffrättsligt särbehandla honom och att han skall överlämnas till rättspsykiatrisk vård.

S.E. har under påverkan av en allvarlig psykisk störning gjort sig skyldig till allvarlig brottslighet. Minimistraffet för mordbrand är fängelse två år. Risken för återfall i allvarlig brottslighet har i det rättspsykiatriska utlåtandet inte uteslutits men bedömts som ringa. Med hänsyn till de uppgifter som framkommit rörande S.E:s person och brottets straffvärde anser tingsrätten att det får anses föreligga sådan risk för återfall i brott av allvarlig art att vården skall vara förenad med särskild utskrivningsprövning.

S.E. överklagade domen och yrkade att han skulle överlämnas till rättspsykiatrisk vård utan utskrivningsprövning.

Åklagaren bestred ändring.

Hovrätten för Västra Sverige (2000-06-19, hovrättslagmannen Hans Frennered, hovrättsrådet Eva Ahlquist, hovrättsassessorn Christer Ranch, referent, samt nämndemännen Brittmari Bergstrand och Birgitta Norling Nilsson) upphävde förordnandet om särskild utskrivningsprövning och förordnade med stöd av 31 kap. 3 § första stycket brottsbalken att S.E. skulle överlämnas till rättspsykiatrisk vård.

Hovrätten fann i likhet med tingsrätten att förutsättningar förelåg för att överlämna S.E. till rättspsykiatrisk vård och anförde vidare.

Enligt 31 kap. 3 § andra stycket brottsbalken får rätten besluta att särskild utskrivningsprövning enligt lagen om rättspsykiatrisk vård skall äga rum vid vården, om brottet begåtts under påverkan av en allvarlig psykisk störning och det till följd av den psykiska störningen finns risk för att den dömde återfaller i brottslighet som är av allvarligt slag. Bestämmelsen förutsätter således att den dömde led av en allvarlig psykisk störning vid gärningstillfället samt att det förelåg ett orsakssamband mellan störningen och brottet. Vidare innebär bestämmelsen att rätten - oavsett hur allvarligt det nu aktuella brottet varit - utifrån den psykiska störningen skall göra en prognos för risken att den dömde återfaller i allvarlig brottslighet. Vid en sådan prognos måste enligt hovrättens mening inte bara en medicinsk bedömning ske; samtliga omständigheter måste beaktas, såsom exempelvis frågan om mot vem brottet riktar sig, vilka bevekelsegrunder gärningsmannen under inflytandet av den allvarliga psykiska störningen kan ha haft för sitt handlande m.m. Däremot torde det nu aktuella brottets straffvärde i sig inte ha någon framträdande betydelse för prövningen av behovet av särskild utskrivningsprövning. Den allvarliga brottslighet som gärningsmannen skall befaras kunna återfalla i kan vara såväl brott mot annans liv och hälsa som allvarliga förmögenhetsbrott, grova skadegörelsebrott och allmänfarliga brott.

Lika med tingsrätten finner hovrätten att S.E. vid gärningstillfället led av en allvarlig psykisk störning och att det fanns ett orsakssamband mellan störningen och gärningen. Emellertid ger utredningen i målet vid handen att föremålet för gärningen var just den byggnad - det hem - som gärningen riktade sig mot. Det finns inte skäl att anta att S.E. - som tidigare inte är dömd för brott - skall begå allvarliga brott mot faderns person eller mot dennes nya bostad. Det undersökningsteam som utfört den rättspsykiatriska undersökningen har uttalat som sin uppfattning att risken för återfall i allvarlig brottslighet måste bedömas som ringa.

Vid en samlad bedömning av vad som framkommit i målet finner hovrätten att det inte till följd av S.E:s psykiska störning finns risk för att han återfaller i brottslighet, som är av allvarligt slag. Förutsättningar saknas då för att besluta om särskild utskrivningsprövning.

Målnummer B 2803-00