RH 2001:57
Dagsbot har - trots att den tilltalade senare ändrat sina uppgifter om inkomsten - bestämts med ledning av uppgifter som han lämnat vid tiden för brottet och med beaktande av att han förmått deponera bötesbeloppet.
Åklagaren åtalade R.W. för grovt rattfylleri och uppgav i samband därmed att R.W. den 27 april 1999 hade deponerat 27 300 kr.
Varbergs tingsrätt (2000-11-21, rådmannen Anders Ranmar samt nämndemännen Rose-Marie Bengtsson, Börje Kottorp och Renée Sylvan) dömde R.W. för grovt rattfylleri till villkorlig dom och 100 dagsböter å 270 kr.
Såvitt avsåg dagsbotens storlek uttalade tingsrätten följande.
Vid tiden för gärningen hade R.W. enligt egen uppgift goda inkomster och han förmådde också att deponera det av åklagaren angivna beloppet. Tingsrätten finner därför, även om R.W. enligt icke vederlagda uppgifter numera saknar inkomst, att dagsbotens belopp skall bestämmas efter förhållandena då R.W. deponerade det angivna beloppet.
R.W. överklagade domen och yrkade att hovrätten skulle ändra dagsbotens storlek till 30 kr. Han anförde att dagsbotens storlek måste bestämmas efter de ekonomiska förhållanden han levde under vid tiden för tingsrättens dom samt att han redan vid tidpunkten för brottet var arbetslös och saknade inkomst. De pengar som han deponerade hade han lånat av en anförvant.
Åklagaren bestred ändring.
Hovrätten avgjorde målet utan huvudförhandling.
Hovrätten för Västra Sverige (2001-09-12, hovrättslagmannen Kjell Björnberg, hovrättsrådet Kent Jönsson och hovrättsassessorn Susanna Berntsson, referent) fastställde tingsrättens dom i den del den hade överklagats.
I domskälen anförde hovrätten följande.
Grunderna för att beräkna dagsbotens storlek anges endast i allmänna drag i lagen. Ytterst ankommer det på domstolarna att, mot bakgrund av de allmänna uttalanden som gjorts i samband med lagstiftningen på området, bedöma hur systemet skall tillämpas. En tanke bakom dagsbotssystemet när det genomfördes var att dagsboten skulle bestämmas till ett penningbelopp som den tilltalade kan avstå från, räknat för dag, utan att han lider nöd eller brister i sin försörjningsskyldighet.
R.W. har den 27 april 1999, enligt personblad och polisförhör, uppgett att han var köpman, fullt frisk och arbetsför med en årsinkomst om 400 000 skr, att han hade en förmögenhet om 100 000 kr samt att han var försörjningspliktig mot tre barn. Han kunde, trots att han har ett annat modersmål än svenska, även förmedla uppgifter om sin nuvarande adress och födelseort. Under efterföljande polisförhör har han lämnat uppgifter om färdväg och hur färden avlöpt samt orsaken till färden. Slutligen har han samma dag, frivilligt, deponerat ett belopp om 27 300 kr. Han har också utfärdat fullmakt för annan att på hans vägnar erkänna brottet och godkänna strafföreläggande under förutsättning att det upptar högst det bötesstraff och den särskilda rättsverkan som anges i fullmakten. Av denna handling, som R.W. undertecknat, framgår tydligt att beloppet avsåg 100 dagsböter å 270 kr samt ett belopp om 300 kr till brottsofferfonden. R.W. har senare, under handläggningen i tingsrätten, ingett ett intyg som visar att han under edlig förpliktelse i enlighet med den tyska civilprocessordningen angivit att han helt saknar tillgångar och över huvud inte har någon inkomst.
Enligt hovrättens mening finns ingen anledning ifrågasätta vad som nedtecknats i förundersökningen avseende R.W:s dåvarande förhållanden. Det intyg som R.W. senare gett in utvisar visserligen att han ett år och fyra månader efter gärningstillfället saknat såväl tillgångar som inkomst. Med hänsyn till att R.W., vid tiden för brottet, frivilligt deponerat en summa om 27 300 kr, finner hovrätten dock att han vid denna tid kunnat utbetala nämnda summa utan att lida nöd och utan att brista i sin försörjningsskyldighet. Då han redan avstått från pengarna, före den tidpunkt han visat att han saknat tillgångar och före domens datum, är det tidpunkten för avståendet som skall ligga till grund för dagsbotens beräknande. Att han enligt egen uppgift lånat pengarna för att betala boten ändrar inte denna bedömning. Skäl till ändring av tingsrättens dom föreligger därför ej.