RH 2001:72

Åklagaren åtalade D.J. för tillgrepp av fortskaffningsmedel med påstående att han den 9 juni 2001 vid Parkgatatan 1 i Örnsköldsvik olovligen berett sig tillträde till en personbil, tillhörig hans fars sambo, och därefter olovligen tagit och brukat bilen under färd från Örnsköldsvik till Umeå. D.J. åtalades vidare för olovlig körning med påstående att han vid nämnda tillfälle och den 30 juni 2001 på Hamngatan i Mariestad fört personbil utan att vara berättigad till det genom innehav av körkort. Körningarna var enligt åklagaren att anse som grova brott då D.J. tidigare lagförts för olovlig körning. - D.J. var vid tiden för de åtalade gärningarna nyss fyllda 17 år.

D.J. erkände gärningarna.

Örnsköldsviks tingsrätt (2001-07-25, hovrättsassessorn Anna Gullesjö samt nämndemännen Kjell Lundqvist, Ingrid Bodin och Lars-Åke Norman) dömde D.J. för tillgrepp av fortskaffningsmedel och olovlig körning enligt åtalet samt meddelade honom påföljdseftergift med följande motivering.

Beträffande D.J:s personliga förhållanden har framkommit att han bor tillsammans med sin mor och har regelbunden kontakt med sin far. Han är föremål för omfattande stödinsatser av olika slag till följd av en CP- skada och en utvecklingsstörning. Utvecklingsstörningen leder bl.a. till problem med impulskontrollen.

Vid förhandlingen har D.J:s far berättat att båda föräldrarna gör så mycket de kan för att förhindra att D.J. kör bil. Fadern har t.ex. bilnycklarna i säkerhetsskåp och bär alltid nyckeln till det på sig. Om han måste ha bilnyckeln med sig, bär han den i ett bälte runt midjan.

Mot bakgrund av D.J:s tidigare brottslighet är omständigheterna sådana att ett bötesstraff måste övervägas. Med hänsyn till D.J:s personliga förhållanden och övriga omständigheter finner emellertid tingsrätten att förhållandena är så speciella att det finns förutsättningar att efterge påföljd.

Åklagaren överklagade domen med yrkande att hovrätten skulle döma D.J. för brotten till villkorlig dom och dagsböter eller - med tillämpning av 29 kap. 7 § brottsbalken - till enbart dagsböter.

D.J. bestred ändring.

Hovrätten för Nedre Norrland (2001-10-03, hovrättslagmannen Håkan Lavén, hovrättsråden Gösta Grefberg, referent, och Anders Lind samt nämndemännen Björn Karlsson och Berit Horned) ändrade överklagade domen på det sättet att hovrätten dömde D.J. till påföljd för brotten och - med tillämpning av 29 kap. 3 § första stycket 3 p och andra stycket brottsbalken - bestämde påföljden till 40 dagsböter å 30 kr.

Hovrätten anförde i sina domskäl följande.

D.J. har i enlighet med tingsrättens dom gjort sig skyldig till tillgrepp av fortskaffningsmedel och, vid två tillfällen, olovlig körning som är att anse som grovt brott.

Omständigheterna vid brotten är speciella. Vid tillfället den 9 juni 2001 lyckades D.J. komma över nycklarna till en bil som tillhörde hans fars sambo, varpå han körde till sin mor i Umeå och lämnade ifrån sig nycklarna till henne. Körningen den 30 juni 2001 ägde rum på en längre sträcka i västra Sverige och stoppades av polis i Mariestad på moderns initiativ sedan hon fått telefonkontakt med sonen.

Rörande D.J:s personliga förhållanden har förebringats utredning i form av bl.a. ett yttrande till tingsrätten från Individ- och familjeomsorgen i Örnsköldsviks kommun samt förhör i hovrätten med D.J. och hans mor L.H., som är specialpedagog till yrket. Härigenom har, liksom vid tingsrätten, framkommit att D.J. har en CP-skada och lider av en utvecklingsstörning, som bl.a. leder till problem med impulskontrollen. Med anledning av D.J:s handikapp har han och hans familj erhållit stödinsatser av skilda slag. Han har bistånd till kontaktperson enligt LSS och har tidigare haft bistånd till kontaktfamilj enligt samma lag. Han har också en personlig assistent som stöd i skolan. D.J:s föräldrar har beskrivit honom som en social och välanpassad tonåring som ibland får dessa impulser att köra bil som han inte kan styra över. När impulserna har lagt sig är han väl medveten om att det är fel att köra bil då han inte har körkort. Han fungerar sedan väl fram till nästa impulstillfälle. D.J. har tidigare dömts av Örnsköldsviks tingsrätt den 29 november 2000 för olovlig körning, grovt brott, i två fall och då meddelats påföljdseftergift. I övrigt har han lagförts för olovlig körning genom ett strafföreläggande, godkänt den 18 maj 2000, samt erhållit åtalsunderlåtelse den 11 september 2000 för tillgrepp av fortskaffningsmedel och den 11 januari 2001 för stölder. L.H. har berättat att föräldrarna på alla upptänkliga sätt försökt hindra sonen från bilkörning.

Tingsrätten har meddelat D.J. påföljdseftergift. Som förutsättning härför anges i 29 kap. 6 § brottsbalken att det med hänsyn till någon sådan omständighet som avses i 5 § i samma kapitel är uppenbart oskäligt att döma till påföljd. Sistnämnda lagrum innehåller i första stycket en uppräkning under åtta punkter av omständigheter som är hänförliga till gärningsmannens person eller vad som inträffat efter brottet och som verkar i mildrande riktning vid straffmätningen. Punkterna 1-7 gäller andra situationer än den nu aktuella. Den allmänt hållna punkten 8 tar sikte på fall som är mindre vanliga och ej kan specificeras men som i princip skall vara likvärdiga med eller lika tungt vägande som de i punkterna 1-7 nämnda omständigheterna. (Se Ulf Berg m.fl., Brottsbalken, En kommentar, januari 2001, s. 29:41 ff.)

Den nuvarande bestämmelsen om påföljdseftergift tillkom genom en lagändring som trädde i kraft den 1 januari 1989 och är liksom sin föregångare restriktivt utformad. I refererad påföljdspraxis har påföljdseftergift lämnats i några fall, bl.a. två som knyter an till 29 kap. 5 § 8 p brottsbalken (RH 1991:41 och 1993:18). Det rör sig om särpräglade omständigheter som knappast kan jämställas med de nu aktuella.

Vad som framkommit om D.J.:s personliga förhållanden är enligt hovrättens uppfattning omständigheter som bör beaktas inom ramen för den strafflindringsregel som finns upptagen i 29 kap. 3 § 3 p brottsbalken. I den bestämmelsen anges att domstolen vid bedömande av straffvärdet av ett brott såsom förmildrande omständigheter skall beakta om den tilltalades handlande stått i samband med hans uppenbart bristande utveckling, erfarenhet eller omdömesförmåga. Det kan däremot knappast antas ha varit lagstiftarens mening att personliga förhållanden av det slag som kännetecknar D.J. även skall kunna tillämpas som en grund för att meddela påföljdseftergift enligt 29 kap. 6 § brottsbalken. Denna bestämmelse hänvisar som nyss nämnts till den uppräkning av omständigheter som anges i 29 kap. 5 § 1-8 men inte till reglerna i 29 kap. 3 § brottsbalken. Av betydelse vid bedömningen av om påföljdseftergift skall meddelas är också att D.J.:s brott ingår i ett upprepat beteende med olovliga bilkörningar som det huvudsakliga inslaget.

Hovrätten anser alltså att påföljd skall bestämmas för de brott D.J. gjort sig skyldig till och att det vid påföljdsbestämningen som en förmildrande omständighet bör beaktas att D.J:s handlande haft samband med hans oförmåga att bemästra sina impulser. Bestämmelsen i 29 kap. 7 § brottsbalken, som tillåter ett allmänt hänsynstagande till att D.J. vid gärningstillfällena var nyss fyllda 17 år, får i en sådan situation ingen självständig betydelse (jfr brottsbalkskommentaren s. 29:31 f och där angivna rättsfall angående konkurrensen mellan de berörda bestämmelserna). Med hänsyn till det anförda och då villkorlig dom, som utgör ett alternativ till fängelse, inte kan komma i fråga, skall D.J. med tillämpning av 29 kap. 3 § andra stycket brottsbalken ådömas dagsböter, som utgör ett lindrigare straff än vad som är föreskrivet för brotten.

Målnummer B 320-01