RH 2002:14
Användandet av annans användarnamn, koder och telefonnummer som man fått tillgång till genom en okänd person via en s.k. chatt på Internet har ansetts medföra straffansvar för bedrägeri.
Åklagaren yrkade vid tingsrätten att E.A. skulle dömas för bedrägeri enligt 9 kap. 1 § andra stycket brottsbalken enligt följande gärningspåstående: E.A. har under tiden den 24 oktober 1999 till och med den 10 mars 2000 från sin bostad i Västerås vid ett stort antal tillfällen genom att olovligen begagna annans användarnamn och kod till olika konton hos UAB, vid uppkoppling mot Internet felaktigt påverkat ett datorprogram att debitera andra personers konton med tillhopa 2 691 kr. Gärningarna har inneburit vinning för E.A. med detta belopp och motsvarande skada för annan.
E.A. vitsordade de faktiska omständigheterna men bestred ansvar, eftersom han inte känt till att han olovligen använt annans användarnamn och kod till olika konton hos UAB och inte heller haft uppsåt att felaktigt påverka ett datorprogram att debitera andra personers konton.
Västmanlands tingsrätt (2001-08-29, tingsfiskalen Erik Wernberg samt nämndemännen Roger Österlund, Kitty Melin och Kerstin Delfalk) ogillade åtalet och anförde följande.
Genom E.A:s egna uppgifter, F.T:s vittnesmål och utredningen i övrigt är det utrett att E.A. vid ett stort antal tillfällen under tiden den 24 oktober 1999 till och med den 10 mars 2000 har begagnat användarnamn och kod till ett Internetkonto. Det är vidare utrett att användandet har lett till att andra personers konton har debiterats med tillhopa 2 691 kr.
Fråga uppkommer därvid om E.A. har insett att han olovligen begagnat annans användarnamn och kod till ett Internetkonto samt att han insett att detta användande innefattade en påverkan av ett dataprogram med följd att andra personers konton kom att debiteras.
Tingsrätten konstaterar att uppsåtsfrågan skall avgöras utifrån E.A:s individuella kunskaper och fattningsförmåga vid respektive uppkoppling samt att det självfallet är omöjligt för åklagaren att föra någon bevisning om vad som egentligen utspelats i E.A:s psyke vid respektive uppkopplingstillfälle. I stället är man hänvisad till att söka andra omständigheter som kan belysa E.A:s viljeinriktning vid respektive ögonblick.
Även om det föreligger omständigheter som kan anses tala för att E.A. hade uppsåt - t.ex. hans dataintresse, att hans familj hade ett Internetabonnemang samt att han fick tillgång till användarnamnen och koderna från en okänd person - finns det annat som talar i motsatt riktning. Det har bland annat framkommit att det florerade rykten om gratis Internetabonnemang, att UAB i annons utlovade gratis Internetabonnemang samt att man de facto kunde surfa helt gratis via Liberty Surf under vissa tidpunkter på dygnet. Vidare har E.A. kontrollerat uppgifterna om det var lagligt och gratis att använda användarnamnen och koderna med personen som erbjöd honom att surfa gratis. Av användarnamnen och koderna framgick inte att de skulle vara knutna till någon speciell person och E.A. har själv berättat att han slutade använda användarnamn och koderna så fort han fick reda på att det var olagligt att använda dem. Vidare bör man beakta att E.A. vid första uppkopplingstillfället ännu inte hade fyllt 16 år och att han vid det sista tillfället endast var 16 år och ett par månader.
Sammantaget tillåter - vid en helhetsbedömning - inte vad som framkommit någon säker slutsats om att E.A. haft erforderligt uppsåt. Det föreligger alltså tvivel om E.A. insåg att han olovligen använde annans användarnamn och koder; i vart fall har han inte insett att användandet skulle medföra att andra personers konton kom att debiteras. Åtalet skall därför ogillas.
Åklagaren överklagade tingsrättens dom och yrkade att E.A. skulle dömas för bedrägeri i enlighet med åtalet och att påföljden skulle bestämmas till dagsböter.
E.A. motsatte sig ändring.
Svea hovrätt (2001-10-17, hovrättråden Per-Anders Broqvist, Robert Schött, referent, och Erik Sundström samt nämndemännen Eva Michal och Kåge Pihl) dömde E.A. för bedrägeri och bestämde med tillämpning av 29 kap. 7 § första stycket brottsbalken påföljden till dagsböter.
I sina domskäl anförde hovrätten följande: Hovrätten finner i målet utrett att E.A. under perioden den 24 oktober 1999 - 10 mars 2000 olovligen har använt annans användarnamn och tillhörande kod hänförligt till åtminstone två konton för Internetabonnemang hos UAB. Han har därvid gjort 173 inloggningar och varit uppkopplad mot Internet under sammanlagt drygt 325 timmar. Genom dessa uppkopplingar har E.A. påverkat datorprogram hos UAB att felaktigt debitera andra personers konton hos bolaget med sammanlagt 2 691 kr inklusive mervärdesskatt. Förfarandet har inneburit vinning för E.A. och skada för annan. Av vad E.A. själv uppgivit framgår att han i vart fall senast i oktober 1999 varit medveten om att en uppkoppling mot Internet är förenad med vissa kostnader för det bolag eller annan som tillhandahåller bl.a. Internettjänsten, innehavaren av abonnemanget eller brukaren av tjänsten. Hovrätten finner det i målet ställt utom rimligt tvivel att E.A. vid varje uppkoppling insett att kostnaderna för hans brukande av Internettjänsten skulle komma att debiteras annan än den okände person som han tillfälligtvis fått kontakt med via en s.k. chatt på Internet och vilken utan motprestation givit honom tillgång till ett tiotal - till del fungerande - användarnamn, koder och telefonnummer. Omständigheterna vid översändandet av uppgifterna är vidare sådana att det måste ha framstått klart för E.A. att den okände personen inte ägde förfoga över de aktuella användarnamnen med tillhörande koder. Åtalet är därför styrkt och brottet skall rubriceras som bedrägeri. Tingsrättens dom skall därmed ändras.
Med hänsyn till E.A:s ungdom och att han tidigare är ostraffad skall påföljden stanna vid ett bötesstraff.