RH 2002:42

Åklagaren åtalade A.K. enligt följande gärningsbeskrivningar.

1. Olaga hot: A.K. har vid ett tillfälle under tiden den 23 november - den 11 december 2001 och den 12 december 2001 kl. 10.59 vid telefonsamtal med H.A., Göteborg, framställt hotelser, bl.a. att A.K. avsåg att "slå sönder" och döda H.A. Hoten framkallade allvarlig fruktan hos H.A. för egen säkerhet till person.

2. Grov misshandel och grovt olaga hot: A.K. Z.F. och en tredje person har den 9 februari 2002 omkring kl. 22.40 i Lövgärdets Centrum i Göteborg tillsammans och i samförstånd misshandlat H.A. genom att slå honom till marken medelst ett slag mot näsan med en pistol, sparka honom mot ansikte och kropp samt knivskära honom i ena skinkan då han låg på marken. H.A. tillfogades näsfraktur, smärta, sårskador och blödning. Då gärningsmännen visat synnerlig hänsynslöshet och råhet bör brottet bedömas som grovt. - Såväl omedelbart före misshandeln som då den avslutats har gärningsmännen tillsammans och i samförstånd hotat H.A., inledningsvis genom att A.K. riktat en pistol mot H.A. och uttalat "Nu skall jag döda dig, rör dig inte" och då misshandeln avslutats genom att A.K. yttrat "Ska vi skjuta honom här?" varpå Z.F. svarat "Nej, utan vi tar honom till skogen och gör det där i stället". Uttalandena har framkallat allvarlig fruktan hos H.A. för egen säkerhet till person och brotten anses som grova med hänsyn till vapenhotet och sambandet med den misshandel som förövades mot H.A.

3. Övergrepp i rättssak: Sedan H.A. gjort polisanmälningar mot A.K. för gärningen under punkten 1 samt den 9 februari 2002 om de brott han utsatts för enligt åtalspunkten 2 har A.K. direkt till H.A. och till denne närstående i Göteborg uttalat hotelser om brott mot H.A. om han inte "återtog" sina anmälningar. Sålunda har A.K. och Z.F. den 12 februari 2002 omkring kl. 11.50 i telefonsamtal med H.A. uttalat att om inte H.A. stoppade anmälningarna skulle han dödas, respektive att "Vi har ett stort gäng och det blir ännu värre för dig."

A.K. förnekade gärningarna.

Åklagaren yrkade vidare att A.K. skulle utvisas ur riket. A.K. bestred yrkandet.

Göteborgs tingsrätt (2002-05-21, chefsrådmannen Håkan Körner samt nämndemännen Sigbrit Lindberg, Sten-Arne Bengtsson, Anders Fagerlund och Willy Johansson) dömde A.K. för grov misshandel, olaga hot och övergrepp i rättssak till fängelse i ett år sex månader och förklarade en villkorligt medgiven frihet helt förverkad samt utvisade A.K. ur riket med förbud för honom att inom tio år återvända till riket.

I påföljdsfrågan anförde tingsrätten följande.

A.K., som förekommer under fyra avsnitt i belastningsregistret, är senast dömd

1. den 22 juni 1999 för bl.a. grov misshandel till fängelse tio månader. Han blev villkorligt frigiven den 8 maj 2000 med en prövotid av ett år och en återstående strafftid av tre månader fem dagar.

2. den 27 november 2000 för bl.a. grovt vapenbrott till fängelse ett år. Villkorligt medgiven frihet förklarades helt förverkad. Han blev villkorligt frigiven den 22 september 2001 med en prövotid av ett år och en återstående strafftid av fyra månader och tolv dagar och

3. den 27 februari 2002 för bl.a. narkotikabrott till böter.

De nya gärningarna är begångna under prövotiden för den villkorligt medgivna friheten. Gärningarna har ett straffvärde på fängelse två år. På grund härav och gärningarnas art finner tingsrätten att det föreligger en presumtion för att välja fängelse som påföljd. Frivårdsmyndigheten har i yttrande till tingsrätten inte lämnat något förslag i påföljdsfrågan. Tingsrätten har på frivårdsmyndighetens förslag inhämtat ett läkarintyg enligt 7 § personutredningslagen. Vad som därvid framkommit utgör inte tillräckliga skäl för att frångå fängelse som påföljd. A.K. skall sålunda dömas till påföljden fängelse med utgångspunkt i gärningarnas straffvärde. Därjämte skall den villkorligt medgivna friheten förverkas. På grund av det men han lider på grund av tingsrättens beslut om utvisning skall fängelsestraffet dock nedsättas till fängelse ett år sex månader.

I utvisningsfrågan anförde tingsrätten följande.

Av yttranden från Migrationsverket den 14 april 2002 framgår i huvudsak följande. A.K. kom till Sverige den 5 november 1995 och har den 18 mars 1996 beviljats permanent uppehållstillstånd. Han är medborgare i Irak och är av kurdisk etnicitet. Enligt verket föreligger det inte enligt 8 kap.1, 2 eller 4 §§utlänningslagen något hinder för utvisning av honom till den s.k. autonoma zonen i norra Irak.

Enligt 4 kap. 10 § andra stycket utlänningslagen får en utlänning som hade vistats i Sverige med permanent uppehållstillstånd sedan minst fyra år när åtal väcktes eller som då var bosatt i Sverige sedan minst fem år, utvisas endast om det finns synnerliga skäl. Denna undantagsregel gäller för A.K.

De brott som A.K. har begått får anses så allvarliga att dessa utgör skäl för utvisning. Fråga är då om den omständigheten att han vistas i Sverige med permanent uppehållstillstånd sedan 1996 utgör tillräckligt skäl häremot. Vid denna bedömning beaktar tingsrätten A.K:s tidigare brottslighet. Han är dömd två gånger för grova brott av våldskaraktär. De nya brotten utgör en fortsättning av samma typ av brottslighet. Brottsligheten har varit systematisk och av särskilt farlig art med hänsyn till att flera personer i gäng medverkat vid brotten. Han har inte knutit an till det svenska samhället genom att skaffa sig utbildning eller arbete. Den enda anknytning han har till Sverige är genom sin släkt och flickvän. Vid en samlad bedömning finner tingsrätten att det finns synnerliga skäl för utvisning.

A.K. har åberopat att han skulle riskera dödsstraff om han utvisades. Det kan med hänsyn till vad Migrationsverket anfört inte föreligga någon risk för bestraffning av A.K. om han återvänder till den s.k. autonoma zonen i norra Irak. Påståendet om att A.K. riskerar dödsstraff i Kurdistan kan därför lämnas utan avseende.

Det men som A.K. lider till följd av utvisningen har tingsrätten beaktat vid straffmätningen.

A.K. överklagade domen och yrkade, såvitt nu är i fråga, att beslutet om utvisning skulle upphävas, i andra hand att utvisningen skulle ytterligare tidsbegränsas.

Åklagaren bestred ändring.

Hovrätten för Västra Sverige (2002-07-17, hovrättslagmannen Barbro Thorblad, hovrättsrådet Anne-Marie Krantz Westerberg, referent, adjungerade ledamoten Peter Gillberg samt nämndemännen Gudrun Bäckman och Ingrid Bullarbo) ändrade endast på det sätt tingsrättens dom att utvisningstiden begränsades till fem år.

I skälen för utvisning anförde hovrätten följande.

A.K. har vid upprepade tillfällen återfallit i allvarlig våldsbrottslighet av systematisk och organiserad karaktär. Genom utredningen av hans personliga förhållanden har framkommit att han inte skaffat sig vare sig utbildning eller arbete och därför delvis saknar förankring i det svenska samhället, även om han väl behärskar svenska språket. Hans anknytning till Sverige är därför, som tingsrätten framhållit, inte särdeles stark. Å andra sidan saknar han enligt egen uppgift numera helt anknytning till sitt forna hemland.

Med hänsyn till karaktären av de brott A.K. gjort sig skyldig till och till de snara återfallen i likartad kriminalitet får det i och för sig anses föreligga synnerliga skäl för utvisning. Hovrätten vill härvid också framhålla att det, till skillnad från vad som var fallet i Europadomstolens avgörande den 11 juli 2002 i målet A. mot Danmark, 56811/00, inte föreligger några hinder för de olika medlemmar i A.K:s familj som befinner sig i Sverige att besöka honom i Kurdistan och att de såväl genom språk som tidigare vistelse har anknytning dit. Förhållandet till flickvännen, som uppenbarligen uppkommit efter det att tid A.K. blivit involverad i kriminell verksamhet, kan inte anses vara av sådan art att det kan inverka på utvisningsfrågan. Frågan blir då om det föreligger ett sådant verkställighetshinder som enligt 4 kap. 12 § skall beaktas vid prövningen av frågan om utvisning.

Högsta domstolen har tidigare funnit, se NJA 1997 s.525, att det fanns hinder mot verkställighet av utvisning till Irak. Det var i det målet fråga om en irakisk medborgare som bl.a. gjort gällande att han varit verksam för en kommunistisk tidning och undandragit sig militärtjänst. I ett i målet avgivet yttrande uttalade Statens invandrarverk att det mot bakgrund av de irakiska myndigheternas oberäkneliga agerande gentemot landets medborgare fanns skälig anledning att tro att vederbörande skulle riskera kroppsstraff eller annan förnedrande behandling om han återsändes.

I nu förevarande fall är det emellertid fråga om en irakier med kurdisk etnicitet, som enligt yttrande från Migrationsverket kan påräkna skydd i den s.k. autonoma zonen i norra Irak. A.K. har framhållit att han visserligen är kurd men att han inte kommer från den autonoma zonen och att han inte kan räkna med beskydd där. Han har därtill gjort gällande att det inte kan begäras att han skall söka skydd i en annan del av hemlandet än i den ort han kommer från. Hovrätten finner inte anledning att ifrågasätta Migrationsverkets påstående att kurder från A.K:s hemstad i många fall flyttat till och tagits emot i den autonoma zonen. Det måste också anses allmänt vedertaget, bl.a. genom UNHCR:s syn på frågan, att kurder i den autonoma zonen åtnjuter skydd mot förföljelse från den irakiska regimen. Hovrätten erinrar också om att om en person som kan påräkna ett effektivt skydd i någon del av hemlandet och således har ett s.k. internt flyktalternativ inte anses riskera förföljelse (jfr Wikrén-Sandesjö, Utlänningslagen, 6 uppl., s. 141). Hovrätten finner därför att det inte föreligger sådana hinder mot verkställighet av ett utvisningsbeslut som anges i 8 kap1-4 §§utlänningslagen (1989:529).

Migrationsverket har också angett att det för närvarande kan antas föreligga praktiska hinder för verkställighet. Även sådana hinder skall beaktas i utvisningsfrågan. Det är emellertid känt att det är möjligt för kurder att själva ta sig till den autonoma zonen. Så har t.ex. en annan i målet tilltalad än A.K. under huvudförhandlingen berättat att han gjort en månadslång semesterresa till Kurdistan vid årsskiftet 2001-2002. Det är också känt att möjligheterna att verkställa utvisningar i viss mån har förändrats under senare tid. Hovrätten finner att den omständigheten att A.K. kan antas motsätta sig verkställighet och inte frivilligt medverka till att utvisningen kan genomföras inte kan få påverka utvisningsfrågan. Hovrätten finner vidare att det med hänsyn till den tid A.K. skall avtjäna fängelsestraff inte är osannolikt att möjligheterna att verkställa en utvisning har förändrats väsentligt till dess den frågan blir aktuell. Hovrätten finner därför att inte heller de praktiska hindren för verkställighet hindrar att beslut fattas om utvisning. Tiden för utvisning bör dock begränsas till fem år.

Målnummer B 2715-02