RH 2002:54

Åklagaren åtalade H.M. och A.Q. för medhjälp till brott mot utlänningslagen enligt 10 kap. 5 § 2 st. samma lag med följande gärningsbeskrivning: H.M. och A.Q. har den 25 juli 2002 i personbil ankommit till riket via Lernacken i Malmö. De har därvid som passagerare medtagit de irakiska medborgarna O. och I. vilka båda anlitat en människosmugglingsorganisation för att ta sig från hemlandet och vidare norrut till Sverige. H.M. och A.Q. har vid angivet tillfälle tillsammans och i samråd hjälpt O. och I. att ta sig till riket utan att dessa haft pass eller de tillstånd som krävs för inresa och har H.M. och A.Q. därvid insett eller i allt fall haft skälig anledning anta att resan för O. och I. anordnats i vinstsyfte av angiven organisation.

H.M. och A.Q. vitsordade de faktiska omständigheterna men bestred ansvar på den grunden att de varken insett eller haft skälig anledning att anta att resan anordnats i vinstsyfte av en människosmugglingsorganisation.

Det skall här anmärkas att O. och I. - enligt egna av åklagaren godtagna uppgifter - erlagt betalning för att bli transporterade från Irak till Sverige, att de blivit avsläppta på en rastplats i Danmark och att H.M och A.Q. tagit med dem som passagerare från rastplatsen till Sverige.

Malmö tingsrätt (2002-08-20, rådmannen Nils Gerleman samt nämndemännen Inga Elbrektsson och Thea Thunberg) dömde H.M. och A.Q. båda för medhjälp till brott mot utlänningslagen till fängelse två månader.

Nämndemannen Ulf Linderoth var skiljaktig och bestämde påföljden till fängelse tre månader.

I domskälen anförde tingsrätten bl.a. följande. I målet är utrett - och ostridigt - att passagerarna anlitat personer som mot betalning åtagit sig att föra dem till Sverige trots att de saknade pass eller annat tillstånd för inresan. Det är också utrett att de tilltalade hjälpt dem att resa till Sverige från rastplatsen i Danmark. För att de tilltalades förfarande skall vara straffbart såsom medhjälp till brott mot utlänningslagen fordras att de insett eller i vart fall haft skälig anledning att anta att resan var av det nämnda slaget. De tilltalade har lämnat inbördes delvis oförenliga uppgifter om hur det såg ut på rastplatsen och om vad som förekom där. De har vidare ändrat sina uppgifter till tulltjänstemannen om resans mål. Det framstå slutligen som mindre troligt att de tilltalade och passagerarna, som är landsmän, inte skulle ha samtalt mer ingående med varandra om ändamålet med själva resan än vad de tilltalade velat tillstå. De tilltalades uppgift att passagerarna gett intryck av att ha något slags anknytning till Malmö är inte trovärdig, eftersom nämnda stad var obekant för passagerarna. Tingsrätten anser mot bakgrund av det anförda att de tilltalades egna uppgifter om vad de känt till eller förstått rörande de i målet relevanta omständigheterna kan lämnas utan avseende. De faktiska omständigheterna - ett par okända män utan bagage ber i Danmark att få skjuts till en icke närmare preciserad svensk stad - har däremot utgjort skälig anledning för de tilltalade att anta att passagerarna var föremål för flyktingsmuggling. Värt att notera i detta sammanhang är för övrigt att de tilltalade själva varit flyktingar till Tyskland och att tillvägagångssättet vid flyktingsmuggling därför inte kan ha varit helt okänt för dem. De tilltalade skall på grund av det anförda fällas till ansvar för medhjälp till brott mot utlänningslagen.

A.Q. överklagade domen och yrkade att hovrätten skulle ogilla åtalet eller i vart fall lindra straffet. Åklagaren bestred ändring.

Hovrätten över Skåne och Blekinge (2002-10-29, hovrättsråden Roberth Nordh och Sten Pålsson, referent, hovrättsassessorn Ylva Lönneus samt nämndemännen Sven-Åke Johansson och Anders Wilhelmsson) ogillade åtalet.

Hovrätten uttalade i domskälen följande.

Att O. och I. den 25 juli 2002 under rådande förhållanden kommit att råka samman med landsmännen H.M. och A.Q. kan naturligtvis, inte minst med hänsyn till att den senare, enligt vad han berättat, själv en gång blivit mot betalning insmugglad i Europa, tyckas vara ett bra osannolikt sammanträffande. Den berättelse som nämnda fyra personer i stort sett samstämmigt avgett om sitt i huvudsak av tillfälligheter betingade möte i Danmark är emellertid inte sådan att den kan lämnas utan avseende. På grund härav, och eftersom varken denna berättelse eller H.M:s och A.Q:s samstämmiga uppgifter om det syfte de för egen del haft med sin resa till Sverige vederlagts av åklagaren, har hovrätten att i den delen lägga uppgifterna till grund för sin bedömning. Hovrätten skall följaktligen utgå från att den resa, som mot betalning, uppenbarligen inom ramen för en organiserad verksamhet för att främja utlänningars olovliga förflyttning till Sverige och andra västeuropeiska länder, anordnats för O. och I. varit avslutad, när H.M. och A.Q. sammanträffat med dem. Den vidare resan till Sverige måste då bedömas för sig.

Redan på grund av det anförda saknas förutsättningar för bifall till åtalet, sådant detta framställts. Det kan tillfogas att varje utredning saknas angående den eller dem som planlagt och organiserat O:s och I:s tidigare flykt samt att inte varje anordnande av sådan verksamhet mot erläggande av betalning är att anse som företagen i sådant vinstsyfte som avses i åberopat lagrum, 10 kap. 5 § utlänningslagen (jfr. NJA 1990:115).

Det sagda innebär inte att hovrätten godtar A.Q:s berättelse i dess helhet. Denne har trots uppmaningar inte kunnat förmås att lämna en enda konkret uppgift om vad som yttrats vid mötet mellan honom och de bägge landsmännen i Danmark. I fråga om vad som verkligen sagts är samtliga berättelser anmärkningsvärt konturlösa och svävande. I stort sett begränsar de sig till att O. och I. bett om skjutsen och till hänvisningar till en irakisk sedvänja att utan närmare frågor villfara en sådan begäran. I bilen skall sedan under den fortsatta färden ingenting särskilt ha yttrats mellan H.M. samt A.Q. och deras bägge passagerare, och inga personuppgifter, inte ens om namn, ha lämnats. Det är för hovrätten uppenbart att de uppgifter som lämnats i hithörande delar inte är uttömmande. I förening med O:s och I:s berättelser om i synnerhet den etapp av deras flykt från Irak som fört dem i lastbil från Istanbul till Danmark och tröttheten vid framkomsten samt övriga omständigheter i målet måste det hållas för alldeles uteslutet att inte A.Q:s uppsåt omfattat det förhållandet att O. och I. varit på flykt och saknat sådana handlingar och tillstånd som krävts för resan till Sverige.

Fråga uppkommer därför om gärningen likväl är straffbar, nämligen som brott mot 10 kap. 2 a § utlänningslagen, där straff stadgas för den som hjälper en utlänning att komma in i Sverige i strid med föreskrifter i utlänningslagen eller i en författning som har utfärdats med stöd av lagen.

Hovrätten har efter huvudförhandlingens avslutande riktat parternas uppmärksamhet på den uppkommande frågan och likaså på frågan om syftet med O:s och I:s inresa i riket. Svaren innebär, för åklagarens del förklaringen att 10 kap. 5 § 2 st. utlänningslagen är tillämplig och 2 a § inte behöver tillämpas, för A.Q:s del påpekanden om att han inte erhållit ersättning, att de båda flyktingarna ej varit gömda och man hade passerat en kontroll samt att man måste utgå från att O. och I. torde ha asylskäl och därför vara berättigade att söka asyl i Sverige.

Den åtalade gärningen förefaller visserligen att falla under straffbestämmelsens i 10 kap. 2 a § utlänningslagen ordalag. Det står emellertid av flerfaldiga motivuttalanden klart att med bestämmelsen ej kan ha åsyftats att straffa den som endast hjälper någon att ta sig till Sverige för att här omedelbart ansöka om asyl (se prop. 1993/94: 52; bl.a. s. 9 och s. 19 samt Socialförsäkringsutskottets betänkande 1993/94:SfU7; s. 5 och s. 11). Annat kan inte antas än att A.Q. med sitt handlande endast åsyftat att hjälpa O. och I. att snarast söka asyl i Sverige. Han kan därför inte fällas till ansvar enligt paragrafen.

A.Q. skall i enlighet med det anförda frikännas från åtalet.

Målnummer B 2130-02