RH 2002:64

År 1995 påbörjade R.A. en omfattande om- och tillbyggnad av sin villa i Hovås. Som huvudkonsult för arbetet anlitade R.A. arkitekten C.L. Planen för villan omfattade bl.a. en inbyggd pool. Av denna anledning kontaktade C.L. Invarmex (Steel) AB, nedan kallat Invarmex. Invarmex konstruerar och tillverkar simbassänger i rostfritt stål samt projekterar och utför simanläggningar. De bassänger som Invarmex tillverkar förankras i ingjutningsgods som gjutits in i grunden.

Den 12 mars 1996 sammanträffade R.A. och C.L. med företrädaren för Invarmex, P.W., på Invarmex kontor. R.A. efterfrågade vid tillfället ett fast pris för en bassäng i rostfritt stål men fick besked att sådant kunde ges först efter det att projektering skett. Invarmex påbörjade därefter projektering varvid bolaget framställde två ritningar avseende anläggningen. Dessa ritningar var klara dels den 14 maj 1996, nr 11549, och dels den 24 juni 1996, nr 11563. Den 25 juni beställde den på fastigheten ansvarige byggnadschefen, R.L., ingjutningsgods av Invarmex. Ingjutningsgodset göts därefter in i grunden. R.A. betalade 15 000 kr inkl. mervärdesskatt för ingjutningsgodset enligt en faktura den 6 augusti 1996.

Den 27 juni 1996 lämnade Invarmex en offert avseende en simbassäng i rostfritt stål. Den 17 juli 1996 lämnade bolaget även en offert avseende vattenrening. R.A. gav därefter uppdraget avseende bassängen till Nybergs Svets AB. Den 28 november 1996 tillställde Invarmex R.A. en faktura på 83 887 kr 50 öre omfattande konstruktions- och ritningsarbeten samt ett restbelopp avseende ingjutningsgods. Fakturan har inte betalats.

Invarmex yrkade att tingsrätten skulle förplikta R.A. att till bolaget utge 83 887 kr 50 öre jämte ränta.

R.A. bestred käromålet.

Invarmex anförde som grund för käromålet: Vid sammanträdet den 12 mars 1996 fick Invarmex i uppdrag av R.A. att utföra konstruktions- och ritningsarbeten. Vidare har R.A. beställt ingjutningsgods. Arbetena har utförts och ingjutningsgodset har levererats. R.A. är därför betalningsskyldig enligt fakturan av den 28 november 1996. - För det fall tingsrätten skulle finna att någon överenskommelse inte har träffats är Invarmex likväl berättigat till ersättning för sitt arbete i enlighet med principen om culpa in contrahendo eftersom Invarmex utgått från att avtal förelåg och R.A. insåg, eller i vart fall borde, ha insett detta. R.A. har förfarit vårdslöst genom att inte klargöra för Invarmex att avtal inte förelåg. I vart fall har R.A. tillgodogjort sig Invarmex arbete och utlägg. Han har härigenom obehörigen berikats på Invarmex bekostnad och är därför i enlighet med principen om obehörig vinst skyldig att utge ersättning till Invarmex för bolagets kostnader och utlägg.

R.A. angav följande grunder för sitt bestridande. Något avtal mellan parterna på sätt som Invarmex har påstått har inte träffats den 12 mars 1996. R.A. har inte vid detta tillfälle givit bolaget i uppdrag att utföra konstruktionsarbeten. - R.A. har inte insett och borde heller inte ha insett att Invarmex varit av uppfattningen att ett avtal förelåg mellan parterna. - R.A. har inte tillgodogjort sig det av Invarmex utförda arbetet. Bassängen anlades av Nybergs Svets som har utfört uppdraget på eget sätt och med egna konstruktioner. - I vart fall är den begärda ersättningen för att upprätta ritningar oskälig. - Beträffande ingjutningsgodset har full betalning erlagts i enlighet med fakturan den 6 augusti 1996. Det fanns inte någon reservation i fakturan för ytterligare prishöjningar.

Till utveckling av sin talan anförde parterna följande.

Invarmex: När C.L. kontaktade Invarmex presenterade P.W. Invarmex olika projekt under åren, bl.a. en bassäng som de tillverkat till Gårda brandstation. Vid mötet den 12 mars 1996 berättade R.A. att han hade bestämt sig för en bassäng i rostfritt stål och frågade P.W. om han kunde lämna ett fast pris på en sådan. P.W. uppgav att han uppskattade priset till ungefär 700 000 kr. Han sa också att det var omöjligt att lämna något fast pris utan att känna till några detaljer och att han därför behövde ett underlag för att kunna lämna ett fast pris. R.A. bad då P.W. att ta fram ett sådant underlag. Han förklarade samtidigt att C.L. skulle vara ombud för honom under det fortsatta arbetet. R.A. var även i behov av en vattenreningsanläggning.

Kort efter mötet den 12 mars kallade C.L. till ett inledande projekteringsmöte och därefter påbörjade Invarmex arbetet med hållfasthetsberäkningar, utformning av skvalprännan samt inritning och dimensionering av ingjutningsgods. Ytterligare ett projekteringsmöte hölls hos C.L. Vid det mötet deltog även representanter för de andra entreprenörerna som var inblandade i övrigt byggnadsarbete på fastigheten. Vid mötet diskuterades bl.a. vattenrening, elvärme och kopplingsscheman, djup och temperaturer i bassängen samt eventuella karbad. Invarmex upprättade härefter två ritningar.

Offerten på bassängen som sedan lämnades var ett resultat av tre månaders projekteringsarbete. Offerten därefter avseende vattenreningen omfattade även en teknisk beskrivning samt en leveransbeskrivning. Fakturan på 15 000 kr avseende ingjutningsgodset var en á conto faktura. Den upprättades innan det stod klart vad den totala kostnaden för ingjutningsgodset var. R.A. har fakturerats även för resterande belopp sedan den slutliga kostnaden har fastställts.

R.A.: Bassängen var endast ett delprojekt vid den omfattande ombyggnaden av villan. Före det att Invarmex kontaktades hade R.A. och C.L. fört diskussioner om hur bassängen skulle se ut. Bassängen skulle anläggas på ett utrymme där berget sluttar och det var därför ett komplicerat arbete. Ursprungligen var tanken att bassängen skulle kläs med kakel. Sedan R.A. och C.L. hade sett bassängen på brandstationen i Gårda träffade de P.W. den 12 mars 1996 för att få mer information om bassänger i rostfritt. Vid mötet eller därefter överlämnade C.L. skisser till P.W. av vilka det framgick hur bassängen skulle vara utformad. P.W. blev upplyst om att han kunde få lämna en offert till ett fast pris om han ville vara med. Det var fråga om offertgivning vilket är vanligt i samband med entreprenader.

Eftersom även annat arbete på fastigheten pågick parallellt hölls projekteringsmöten under våren 1996 vid vilka även Invarmex hade möjlighet att delta. Syftet med projekteringsmötena var att tillse att arbetet fortskred problemfritt. I juni 1996 var det dags att gjuta för bassängen. Då hade ännu inte någon offert lämnats av Invarmex. Ingjutningsgods beställdes och levererades och betalning har skett. Han utgick ifrån att fakturan på 15 000 kr var en slutlig faktura avseende godset och hans uppfattning var att redan detta var dyrt. När offerterna sedan lämnades tyckte R.A. att priset var för högt. Han förde en diskussion med P.W. om priset men började också att kontrollera med andra tillverkare. P.W. var medveten om att uppdraget förutsatte en beställning från R.A:s sida.

Under september 1996 fick Invarmex besked om att Nybergs Svets skulle anlitas för arbetet. Av anbudet från Nybergs Svets framgår vilka ritningar de använt som underlag för sitt arbete. De ritningar som nämns i anbudet är upprättade av C.L. Den skvalpränna som har utformats av Nybergs Svets är inte likadan som den som Invarmex hade projekterat.

På begäran av Invarmex hölls förhör under sanningsförsäkran med P.W. samt vittnesförhör med T.F. På begäran av R.A. hölls förhör under sanningsförsäkran med honom själv samt vittnesförhör med C.L. och I.W. Parterna åberopade även viss skriftlig bevisning.

Göteborgs tingsrätt (2000-06-15, rådmännen Sven Martinger och Monika Ålund samt hovrättsassessorn Gunilla Fransson) biföll på så sätt käromålet att R.A. förpliktades att till Invarmex utge 9 500 kr jämte ränta, avseende ingjutningsgodset.

I domskälen anförde tingsrätten följande.

Den första frågan som tingsrätten har att ta ställning till är om R.A. vid mötet den 12 mars 1996 lämnade ett uppdrag till Invarmex att utföra konstruktions- och ritningsarbeten. Det är ostridigt i målet att R.A. vid mötet efterfrågade en offert avseende en bassäng till ett fast pris. P.W. har också uppgett att han var medveten om att Invarmex inte kunde få någon order förrän en offert hade lämnats av Invarmex och därefter accepterats av R.A. Under sådana omständigheter måste det åligga Invarmex att försäkra sig om att projekteringskostnader skulle ersättas även om uppdraget skulle komma att lämnas till annan. Mot denna bakgrund och mot R.A:s bestridande kan det uttalande R.A. gjorde i samband med att projekteringen diskuterades inte anses utgöra en beställning av ifrågavarande projekteringsarbete. Invarmex yrkande kan därför inte på denna grund vinna bifall.

Därefter har tingsrätten att ta ställning till om R.A. insett eller borde ha insett att Invarmex trodde att ett avtal förelåg, om han förfarit oaktsamt genom att inte klargöra för Invarmex att något avtal inte träffats och om han på denna grund ådragit sig ett skadeståndsansvar enligt principen om culpa in contrahendo. Det är uppenbart att Invarmex lagt ned ett omfattande arbete på projektering före det att offerten lämnades. Detta torde dock inte vara ovanligt i entreprenadsammanhang. Det är inte visat i målet att R.A. insåg att Invarmex trodde att ett avtal förelåg som medförde rätt till ersättning för projekteringskostnader. Med hänsyn till att R.A. efterfrågat en offert till ett fast pris och att han var medveten om att Invarmex arbetade för att kunna lämna en sådan offert finner tingsrätten att R.A. inte heller borde ha insett att så var fallet. Någon sådan oaktsamhet som är en förutsättning för ansvar enligt principen om culpa in contrahendo kan därför inte läggas R.A. till last. Käromålet kan därför inte heller på denna grund vinna bifall.

Om en part på ett obehörigt sätt tillgodogör sig ett värde på en annan parts bekostnad kan den senare vara berättigad till ersättning för denna s.k. obehöriga vinst. Bevisbördan för att R.A. tillgodogjort sig en sådan obehörig vinst åvilar Invarmex. Det har i målet inte framkommit att R.A. själv tillgodogjort sig något värde knutet till det av Invarmex medlagda arbetet. Redan av denna anledning finner tingsrätten att Invarmex inte kan vara berättigat till ersättning för obehörig vinst. Invarmex yrkande i denna del skall därför lämnas utan bifall.

Fråga är slutligen om Invarmex har rätt att erhålla ytterligare ersättning för ingjutningsgodset utöver vad R.A. redan har betalat. Det är ostridigt att ingjutningsgodset beställdes av R.L. för R.A:s räkning samt att R.A. i och för sig är betalningsskyldig för godset. Det är vidare ostridigt att R.A. inte fick någon information om att den första fakturan endast avsåg en delbetalning. Elabonnenter har i rättspraxis, under vissa omständigheter, inte ansetts skyldiga att betala tilläggsfakturor när de uppfattat den första fakturan som slutlig, se NJA 1991 s. 3 I och II. Huvudregeln måste dock vara att en beställare är skyldig att betala det pris som har avtalats. Eftersom, såvitt framkommit i målet, inget pris avtalades i samband med beställningen är R.A. skyldig att betala skäligt pris. R.A. har inte gjort någon invändning om skäligheten av priset. Vidare har Invarmex lämnat en förklaring till tilläggsfakturan som tingsrätten inte finner anledning att ifrågasätta. Med hänsyn härtill, restbeloppets i detta sammanhang begränsade storlek samt att tilläggsdebiteringen skett inom en relativt kort tid från den första fakturan finner tingsrätten, oavsett om R.A. varit i god tro beträffande den första fakturan, att R.A. är skyldig att utge ersättning till Invarmex med yrkat belopp avseende ingjutningsgodset. R.A. skall därför förpliktas att utge 9 500 kr (19 600 kr - 12 000 kr, allt jämte mervärdesskatt) till Invarmex.

Invarmex överklagade domen och yrkade att hovrätten skulle helt bifalla bolagets talan.

R.A. yrkade anslutningsvis att hovrätten skulle helt ogilla Invarmex talan vid tingsrätten.

Parterna bestred varandras yrkanden.

I hovrätten hördes P.W., R.A. och C.L. på nytt. Förhöret i tingsrätten med I.W. återgavs genom banduppspelning. T.F:s uppgifter vid tingsrätten föredrogs ur tingsrättens dom. Parterna åberopade samma skriftliga bevisning som vid tingsrätten.

Hovrätten för Västra Sverige (2002-02-12, hovrättspresidenten Gunnel Wennberg, hovrättsråden Gunilla Smith och Anders Hagsgård samt tf. hovrättsassessorn Sofia Tauson) ändrade tingsrättens dom på så sätt att hovrätten helt ogillade Invarmex talan.

I domskälen anförde hovrätten följande.

Utredningen i hovrätten föranleder inte hovrätten att göra någon annan bedömning än tingsrätten har gjort vad avser yrkandet att R.A. skall ersätta Invarmex för konstruktions- och ritningsarbeten.

Beträffande frågan om Invarmex har rätt att erhålla ytterligare ersättning för levererat ingjutningsgods gör hovrätten följande bedömning.

Det är ostridigt att parterna inte på förhand avtalat om något bestämt pris för ingjutningsgodset och att R.A., när han fick den första fakturan, inte fick någon information om att den var en delfaktura.

Enligt huvudregeln skall, om ett bestämt pris inte följer av avtalet, köparen betala vad som är skäligt med hänsyn till varans art och beskaffenhet, gängse pris vid tiden för köpet samt omständigheterna i övrigt. Det har från R.A:s sida inte gjorts någon invändning om skäligheten i sig av det slutligen fordrade priset. Den fråga som föreligger till bedömning är därför om betalning som gjorts på grundval av en felaktig fakturering medför att Invarmex inte längre kan påfordra betalning enligt sitt eget avsedda pris.

När det gäller frågan om en säljare kan göra anspråk på tilläggsbetalning efter det att ett tidigare betalningskrav visat sig vara för lågt kan en jämförelse göras med den närbesläktade frågan om rätten till återbetalning av belopp som erlagts av misstag (condictio indebiti). Huvudregeln vid condictio indebiti har ansetts vara att den betalande har rätt att kräva tillbaka det för mycket erlagda. Samtidigt har denna regel varit föremål för så många modifikationer i rättspraxis att det emellanåt ansetts vara vanskligt att fastslå om återbetalning skall vara huvudregel eller undantag. För att en betalningsmottagare skall få behålla pengarna krävs i vart fall att denne varit i god tro eller haft fog för att uppfatta betalningen som en slutgiltig reglering av parternas mellanhavanden. I övrigt har i rättspraxis förekommit olika omständigheter som i det särskilda fallet har påverkat bedömningen av om återbetalning bör ske eller inte, bl.a. har betalarens passivitet beaktats och även vem av parterna som haft de bästa möjligheterna att överblicka de förhållanden som inverkat på betalningen. En viktig faktor har varit hänsynen till det allmänna intresset av säkerhet i rättslivet och att en betalningsmottagare bör kunna utgå från att en betalning är slutlig. I det sammanhanget har det också ansetts främja tryggheten i omsättningen att en försumlig betalare får stå för konsekvenserna av sin försumlighet.

När det gäller tilläggskrav på betalning är rättspraxis knapphändig. I ett par domstolsavgöranden, vilka rört betalning som gjorts på grundval av fakturor som upptagit lägre belopp än vad som skulle debiterats enligt avtalen, har det på motsvarande sätt ansetts vara av betydelse om den mot vilken kravet riktats haft anledning att uppfatta en tidigare gjord betalning som en slutlig reglering av skulden (se NJA 1991 s. 3 I och II). Enligt hovrättens mening bör detta vara fallet även när bestämt pris inte avtalats.

Den första fakturan upptar ingen uppgift om att den skulle vara en delfaktura. Inte heller i övrigt har framkommit något som tyder på att R.A. insett att den inte var slutlig. När det sedan gäller frågan om han bort inse detta eller om han tvärtom haft fog för att anse sin betalning enligt den första fakturan som en slutlig uppgörelse är att beakta att R.A. i förevarande fall - även om han är en erfaren affärsman - i förhållande till Invarmex intar ställning som konsument. Vidare har det varit fråga om en specialprodukt där han inte haft några egna kunskaper om rimligheten av det fakturerade priset. Av R.A:s uppgifter framgår att de förfrågningar han gjorde bland de personer som arbetade med ombyggnaden på hans fastighet beträffande rimligheten av det fakturerade priset, eftersom han uppfattade priset som för högt, på intet sätt gav anledning att tro att den första fakturan inte var en slutfaktura. R.A. får således anses ha haft fog för att uppfatta sin betalning som en slutlig reglering av skulden.

Vidare bör beaktas att Invarmex inte i nära anslutning till den första fakturan på något sätt antytt för R.A. att den inte var en slutfaktura. Med hänsyn härtill och till det allmänna intresset av säkerhet i rättslivet får R.A. därför - oavsett tilläggsfakturans begränsade storlek - anses ha haft skäl att inrätta sig efter att den av honom gjorda betalningen var slutlig. Mot denna bakgrund skall Invarmex talan beträffande tilläggsfakturan ogillas.

Målnummer T 3364-00