Domskäl

TR:n (lagmannen Matz, rådmannen Fogelberg och tingsfiskalen von Schéele) anförde i dom d 17 okt 1988:

Yrkanden och domskäl. Sedan bolaget ansökt om betalningsföreläggande för en fordran å H.T. om 121 800 kr, avseende enligt abonnemangsavtal under åren 1982-1986 levererad men ej betald elström, och H.T. bestritt ansökan, Herr målet på bolagets begäran såsom tvistigt hänskjutits till rättegång. Bolaget har härefter anfört: H.T. abonnerar på elektrisk ström hos bolaget. Han övertog år 1981 abonnemanget från sin fader. Under åren 1978 till 1981 uppmättes en genomsnittlig elförbrukning om 50 000 kilowattimmar (kWh). Efter H.T:s övertagande av abonnemanget sjönk den uppmätta förbrukningen till genomsnittligt 16 000 kWh om året under perioden 1982-1986. Bolagets under denna tid hos H.T. uppsatta mätare kunde icke registrera högre förbrukning än 99 999 kWh. H.T. har emellertid rätteligen förbrukat 100 000 kWh mer om året än den avlästa mätarställningen utvisat. H.T. har insett eller med hänsyn till omständigheten bort inse detta förhållande. Bolaget yrkar därför, att TR:n måtte förplikta H.T. att till bolaget genast utgiva 121 800 kr, avseende, 91 000 kr 500 000 kWh om 18,2 öre och återstoden energiskatt å 500 000 kWh.

H.T. har bestritt käromålet och anfört, att han varken insett eller bort inse att hans strömförbrukning under perioden varit högre än den av bolaget uppmätta och debiterade.

- - -

H.T. har hörts under sanningsförsäkran, varjämte på H.T:s begäran vittnesmål av revisorn K.W. i Skänninge upptagits.

I målet är ostridigt: H.T. övertog den på gården bedrivna lantbruksrörelsen efter sin fader i slutet av år 1980. Fadern hade under de senare åren drivit gården utan kreatur. H.T. byggde under år 1981 om ladugården för modern kreatursskötsel och började från okt 1981 att efter hand bygga upp kreatursbesättningen så att denna från att i okt 1981 ha uppgått till 23 djur numera omfattar 57 djur. Bolaget har en gång årligen genom egen personal avläst sin hos H.T. uppsatta femsiffriga mätare. Den därvid avlästa strömförbrukningen har uppgått i runda tal, år 1979 till 50 000 kWh, år 1980 till 48 000 kWh, år 1981 till 58 000 kWh, år 1982 till 21 000 kWh, år 1983 till 24 000 kWh, år 1984 till 9 000 kWh, år 1985 till 14 000 kWh och år 1986 till 12 000 kWh. Bolaget har år 1987 utbytt den tidigare femsiffriga mätaren på gården till en mätare med sex siffror. Hittills under år 1988 i kontrollsyfte gjorda avläsningar har utvisat en strömförbrukning, som för hela året kan beräknas till 119 000 kWh.

Bolagen har anfört: Sammanställningen av de avlästa värdena utvisar, att räknaren slagit runt en gång mellan varje avläsningstillfälle. H.T. har alltså tillgodogjort sig 100 000 kWh mer vart år än han betalt. Debiteringen har på grund av avläsningsfelet halverats från tiden före 1981 till tiden därefter trots att H.T. vid samma tid övergått till en mera strömkrävande produktion. H.T. har insett eller i vart fall bort inse att debiteringen grundat sig på oriktig avläsning av mätaren. Det har enligt de för abonnemanget gällande allmänna avtalsvillkoren ålegat H.T. att till bolaget anmäla såväl övergången till produktion med större strömåtgång som att anledning kunde förekomma till antagande att fel förelupit vid avläsning av mätaren. Vidare gäller enligt samma villkor, att, där fel vid avläsningen är sådant att det är omöjligt att med ledning av de uppmätta värdena beräkna den verkliga kraftförbrukningen, denna skall uppskattas med ledning av tidigare förbrukning och övriga omständigheter. På grund härav är H.T. skyldig att till bolaget utöver redan erlagd betalning utgiva betalning för ytterligare 100 000 kWh årligen för tiden 1982-1986. Bolaget gör emellertid ej gällande rätt till betalning för det fall det skulle befinnas, att H.T. varken inset eller bort inse att debiteringen varit för låg.

H.T. har anfört: Efter det att han övertagit rörelsen, hade han bedrivit ombyggnadsverksamhet på gården nästan hela året 1981. Det var då icke ägnat att förvåna, att strömåtgången minskade åren därefter. Härtill kom att ett på fastigheten befintligt eluppvärmt bostadshus sedan nämnda tid stått tomt och ouppvärmt. Han hade under de första åren deltagit i ett av lantbruksnämnden anordnat försök med budgetverksamhet. I denna budget hade strömförbrukningen beräknats till omkring 15 000 kr. Han hade icke haft närmare kännedom om strömförbruknigen under den tid fadern drivit gården. Eftersom kostnaden för elström hållit sig väl under den i budgeten upptagna, har han icke haft anledning att närmare granska denna post, som för övrigt är liten i förhållande till rörelsens hela omsättning. Han har förlitat sig på bolagets avläsningar och dess därpå grundade debitering. Han har också inrättat rörelsens ekonomi härefter. Även om han nu med hänsyn till de under innevarande år gjorda avläsningarna inser, att hans förbrukning sannolikt överskridit den åtgång han betalt för, bör han därför icke nu åläggas ytterligare betalningsskyldighet.

Enligt de för abonnenmanget gällande allmänna avtalsvillkoren sker registrering av abonnents kraftförbrukning genom avläsning på tid och sätt som bestämdes av leverantören av en på abonnentens fastighet av leverantören intstallerad och bibelhållen mätanordning. Bolaget har således såsom ett villkor för abonnemanget betingat sig ansvaret för mätningsförfarandet. Abonnenten bör därför i allmänhet kunna utan närmare granskning godtaga leverantörens uppgifter om förbrukningen. Annat är i målet icke visat, än att H.T. saknatt närmare kännedom om elåtgången i jordbruksrörelsen innan han övertog ansvaret för denna. Minskningen i elåtgång mellan åren 1981 och 1982 har för H.T. låtit sig förklaras av att byggnadsverksamheten på fastigheten upphört och att ett bostadshus med eluppvärmning upphört att begagnas. Det är fullt tänkbart att en sådan minskning också verkligen förekommit; utredningen i målet utesluter icke att det av bolaget antagna avläsningsfelet förelegat också 1981 och tidigare. Kostnaden för elström i H.T:s rörelse har hållit sig inom ramarna för den i rörelsens budget av H.T. i samråd med lantbruksnämnden beräknade kostnaden härför. Eftersom det av bolaget antagna avläsningsfelet skulle ha upprepats år efter år, har icke heller sådana fluktuationer i kostnaden förekommit, som kunnat vara ägnade att uppmärksamma H.T. på möjligheten att debiteringsunderlaget varit oriktigt. Icke heller bolaget har ju förrän efter fem år funnit anledning att ifrågasätta riktigheten av avläsningarna. Omständigheterna är icke sådana, att H.T. icke ägt förlita sig på riktigheten av bolagets uppgifter om hans förbrukning. Enär bolaget således ej ådagalagt, att H.T. bort inse att debiteringen varit oriktig och än mindre att han också haft sådan insikt, kan, oavsett huruvida bolagets i målet gjorda uppskattning av H.T:s förbrukning skall anses för alla fem åren överensstämmande med verkliga förhållanden - fullständig visshet härom hade av bolaget kunnat åvägabringas genom en omsorgsfull och tillförlitlig registrering av H.T:s förbrukning - ytterligare betalningsskyldighet icke åläggas H.T.. Käromålet skall lämnas utan bifall.

Domslut

Domslut. Käromålet lämnas utan bifall.

Domskäl

HovR:ns domskäl. H.T. har i HovR:n vitsordat det av bolaget yrkade beloppet, 121 800 kr, som skäligt i och för sig.

Parterna har till stöd för sin talan i HovR:n åberopat samma grunder och omständigheter som vid TR:n.

H.T. har hörts på nytt i HovR:n, därvid han gjort följande tillägg till och ändringar av sin enligt TR:ns dom redovisade utsaga: För att kunna överta gården behövde han få statliga lån. Lantbruksnämnden krävde en ekonomisk plan över den tänkta verksamheten för att lån skulle kunna beviljas. Tillsammans med sin revisor K.W. uppmätade han en kalkyl. I den upptogs för år 1981 en beräknad kostnad för elektricitet om 15 000 kr. Efter vissa smärre justeringar godkände lantbruksnämnden och lantbruksstyrelsen kalkylen. Den verkliga kostnaden för 981 års strömförbrukning uppgick inte till det kalkylerade. beloppet. Med anledning därav upptogs i 1982 års kalkyl en beräknad kostnad om 13 000 kr för elektricitet. Även följande års kalkyler beräknades på grundval av föregående års verkliga utfall. Eftersom utfallet för varje år regelmässigt avvek ytterst litet från det kalkylerade beloppet, föranledde kostnaderna för energiförbrukningen inte någon diskussion mellan H.T. och hans revisor vid upprättande av kalkyler och deklarationer samt andra bokföringsårgärder. Kostnaderna för elektricitet varierar från år till år i ett jordbruk beroende på väderleksförhållanden och produktionsförändringar. Eftersom dessa kostnader är mer eller mindre opåverkbara föranledde kostnaderna inte heller några överväganden av något slag. För övrigt uppgick ernergikostnaderna till endast ca 0,5 procent av jordbruksverksamhetens totala omsättning. I samband med att H.T. övertog gården från sin fader bytte han revisor. Hans fader tog ej del av bokföringen under sin tid som gårdens ägare. H.T. betalar själv fakturor och gör viss del av bokföringen. Innan H.T. övertog gården, bodde han i en eluppvärmd villa. Årskostnaden för villans uppvärmning inklusive hushållsström uppgick till omkring 4 000 kr. I lantbruket har han energikrävande utrustning som mjölkmaskiner, gödslingsanordning, spannmålstork och höfläktar.

HovR:n gör följande bedömning.

Enligt punkt 15 i de för abonnemanget gällande allmänna avtalsvillkoren skall abonnent betala avgifter för all kraft som tillhandahålls abonnenten.

I målet är numera ostridigt att H.T. under den tid käromålet avser förbrukat - utöver vad han tidigare debiterats och erlagt betalning för - kraft till en kostnad av yrkat belopp.

Bolaget har gjort gällande rätt till betalning endast för det fall det kan anses utrett, att H.T. insett eller bort inse att debiteringarna varit för låga.

Av vad i målet förekommit framgår inte att H.T. insett att strömförbrukningen under i frågavarande tid varit lägre än den av bolaget uppmätta och honom debiterade. På denna grund kan käromålet därför inte vinna bifall.

Vad gäller frågan huruvida H.T. bort inse att han förbrukat mer ström än vad han debiterats för kan först konstateras att redan för en i jordbruksekonomi icke insatt person förefaller den under åren 1982-1986 avlästa förbrukningen anmärkningsvärt låg. Kostnaderna för den avlästa förbrukningen har sålunda uppgått till endast ca 2 300 kr-5 800 kr om året. H.T. har själv uppgett att de årliga energikostnaderna för den enfamiljsvillan han bebodde åren innan han övertog lantbruket uppgick till omkring 4 000 kr. På jorbdruksfastigheten har - utöver ekonomibyggnader - funnits tre bostadsbyggnader, varav en varit eluppvärmd. I lantbruket har använts flera förhållandevis energikrävande maskiner. Trots att H.T. efter det han övertog lantbruket successivt utökat kreatursbesättningen och därmed verksamhetens omfattning, har den debiterade med 19 500 kr-28 700 kr, samt har t ex år 1984 varit omkring elva gånger större än den debiterade. Mot bakgrund av dessa förhållanden skulle en normal granskning av bolagets debiteringar av levererad ström ha gett vid handen, att uppmätt strömåtgång inte rimligen kunde vara riktig. H.T. har därför bort inse att an förbrukat mer ström än vad han debiterats för. Han kan således inte undgå skyldighet att betala för den elektricitet han förbrukat.

Tvist om storleken av det belopp H.T. har att betala föreligger inte.

Bolaget har förklarat sig icke ha några krav på ränta i målet. - - -

HovR:ns domslut. Med ändring av TR:ns dom i huvudsaken förpliktar HovR:n H.T. att till Mjölby-Svartådalen Energiverk AB utge 121 800 kr.

Hovrättspreridenten Petri var skiljaktig och anförde följande: Som majoriteten funnit har det inte styrkts att H.T. inset att hans strömförbrukning varit högre än den som bolaget uppmätt och debiterat honom för.

När det gäller frågan om H.T. bort inse att strömförbrukningen varit större än den han debiterats för gör jag följande bedömning.

Räkningar beträffande nyttigheter, som alla människor i ett modernt samhälle behöver och som tillhandahålls under viss offentlig kontroll såsom el och vatten, sänds ut periodiskt. De grundar sig ibland på avläsning och ibland på preliminära beräkningar. Periodiciteten kan skifta något. För att den enskilde förbrukaren skall kunna göra en kontroll, som går längre än att utgå från de uppgifter som finns på räkningen, fordras att han gör beräkningar i efterhand. Man kan normalt inte begära att enskilda konsumenter - och inte heller förbrukare av begränsade kvantiteter som t ex lantbrukare - skall göra sådana beräkningar. De bör - om inte speciella omständigheter föreligger eller om de inte snabbt uppmärksammas på felet - kunna utgå från att räkningen är riktig.

TR:n han angivit åtskilliga omständigheter som gör det förklarligt att H.T. inte ifrågasatt den felaktiga debiteringen. Den omständigheten att han tidigare bott i en eluppvärmd villa med 4 000 kr i årskostnad föranleder mot bakgrund av vad jag ovan anfört inte någon annan bedömning.

Jag anser allt så i likhet med TR:n inte för hållandena ha varit sådana H.T. bort inse att han förbrukat mer ström än vad han debiterats för och fastställer TR:ns domslut att ogilla käromålet.

Domskäl

Domskäl. Frågan i målet är om H.T., som för 1982-1986 erlagt av bolaget debiterade avgifter för förbrukad elektrisk ström, kan anses skyldig att för sin förbrukning av ström under dessa år göra ytterligare betalningar, sedan bolaget i efterhand konstaterat att de tidigare gjorda debiteringarna varit felaktiga.

När det gäller den närbesläktade frågan om rätten till återbetalning av belopp som erlagts av misstag (condictio indebiti) har hänsynen till omsättningens säkerhet ansetts vara en faktor som talar emot att betalningen skall återgå, men bedömningen har också påverkats av om betalningsmottagaren haft fog för att betrakta betalningen som en slutgiltig reglering av mellanhavandet (NJA 1989 s 224). När det gäller tilläggskrav på betalning är rättspraxis knapphändig, men det torde på motsvarande sätt ha ansetts vara av betydelse om den mot vilken kravet riktas haft anledning att uppfatta en tidigare gjord betalning som en slutlig reglering av skulden. I rättsfallet NJA 1973 s 315, där det var fråga om telefonavgifter, framhölls sålunda som skäl för att anse en abonnent skyldig att göra en tilläggsbetalning, att felen i tidigare telefonräkningar lätt skulle ha upptäckts om normal uppmärksamhet iakttagits vid granskning av räkningarna.

I doktrinen har de uttalanden som gjorts om krav på efterbetalning i situationer av här avsett slag varit försiktiga, men det har framhållits att hänsyn borde tas bl a till om gäldenären varit i god tro vid den tidigare betalningen (Strömberg, Om rättsförhållandet mellan offentliga anstalter och deras nyttjare, 1949, s 287, och Westman, Elverksjuridik, 1962 s 114 f).

I nu förevarande fall har bolaget som grund för sin talan gjort gällande att H.T. insett eller bort inse att de först debiterade beloppen varit för låga.

Av ut redningen i målet kan till en början inte anses framgå att H.T. insett att debiteringarna varit felaktiga. När det sedan gäller frågan om han bort inse detta eller om han tvärtom haft fog för att anse sina betalningar i enlighet med bolagets fakturering som en slutgiltig uppgörelse är följande att beakta.

Vid leverans av elektrisk ström är det normalt leverantören som har de ojämförligt bästa möjligheterna att utföra de mätningar och beräkningar som ligger till grund för faktureringen. Det är leverantören som tillhandahåller och disponerar över den tekniska apparatur som registrerar förbrukningen av ström. Avläsning görs som regel av denne. Leverantören känner också väl till de taxor som gäller och de bestämmelser i övrigt på vilka debiteringen av avgifter grundas, medan motsvarande kunskaper mera sällan finns hos abonnenterna. Dessas möjligheter att kontrollera riktigheten av debiteringarna är sålunda som regel begränsade. Normalt bör abonnenterna därför kunna förlita sig på att gjorda debiteringar är riktiga. Någon närmare undersökningsplikt i detta hänseende kan alltså i allmänhet inte anses åvila dem.

Såvitt gäller omständigheterna i förevarande fall bör vidare beaktas att misstaget vid debiteringarna hade sin grund i att bolaget hade tillhandahållit en mätare som inte registrerade mera än femsiffriga tal och att bolaget inte hade tillämpat rutiner för fastställande av om förbrukningen överstigit vad mätaren utvisade. De omständigheter som föranledde de felaktiga debiteringarna var alltså sådana att bolaget får anses ansvarigt för dem. Av viss betydelse i sammanhanget är också att de felaktiga debiteringarna kunde fortgå i flera år utan att bolaget självt uppmärksammade dem och vidtog åtgärder till rättelse.

I det ovan åberopade rättsfallet NJA 1973 s 315 ansågs en telefonabonnent skyldig att i efterhand betala tidigare icke debiterade samtalsavgifter. Av de telefon räkningar som abonnenten först hade erhållit framgick emellertid klart att debitering inte hade skett för det antal samtalsmarkeringar som redovisats på räkningarna. Denna situation skiljer sig från nu förevarande fall där det inte var möjligt att på grund av räkningarnas ut formning dra slutsatsen att debitering i viss del hade underlåtits.

Det återstår emellertid att ta ställning till om det förelåg en sådan disproportion i fråga om kvantiteterna levererad och debiterad ström att H.T. på grund härav borde ha insett att debiteringarna var felaktiga.

Härvidlag är emellertid först att märka att H.T. hade övertagit gården i fråga i slutet av 1980, dvs en tämligen kort tid innan de felaktiga debiteringarna började, och att han därför hade en relativt begränsad erfarenhet av strömförbrukningen på gården. Därtill kommer att nivån på de av bolaget debiterade avgifterna, om än låg, ändå inte kan anses ha varit så uppseendeväckande att den, med de låga krav i fråga om kontroll som i detta sammanhang kan ställas på förbrukare av elektriskström, borde ha fått H.T. att inse att debiteringarna inte motsvarade strömförbrukningen.

Med hänsyn till det anförda får H.T. anses ha haft fog för att uppfatta de tidigare gjorda betalningarna som slutgiltiga, och bolagets talan skall därför ogillas.

Domslut

Domslut. Med ändring av HovR:ns dom fastställer HD TR:ns domslut i huvudsaken.

JustR Gregow var skiljaktig i fråga om motiveringen och anförde: Jag ansluter mig till vad majoriteten anfört i de fem fösta styckena av domskälen men anser att skälen därefter bör ha följande lydelse:

Vid leverans av elektrisk ström är det normalt leverantören som har de ojämförligt bästa möjligheter att utföra de mätningar och beräkningar som ligger till grund för faktureringen. Det är leverantören som tillhandahåller och disponerar över den tekniska apparatur som registrerar förbrukningen av ström. Avläsning görs som regel av denne. Leverantören känner också väl till de taxor som gäller och de bestämmelser i övrigt på vilka debiteringen av avgifter grundas, medan motsvarande kunskaper mera sällan finns hos abonnenterna. Dessas möjligheter att kontrollera riktigheten av debiteringar är sålunda som regel begränsade. Normalt bör abonnenterna därför kunna förlita sig på att gjorda debiteringar är riktiga. Någon närmare undersökningsplikt i detta hänseende kan alltså i allmänhet inte anses av åvila dem. Det måste dock anses åligga en abonnent att överväga huruvida debiterat belopp framstår som någorlunda rimligt till sin storlek. Därvid bör, i vart fall i fråga om enklare räkningar, föreligga skyldighet att uppmärksamma inte endast räkningens slutsumma utan även de delposter som ingå r i denna (jfr NJA 1973 s 315), något som såvitt framgår dock inte är aktuellt i förevarande mål men väl i det samtidigt handlagda och avgjorda målet T 336 /89 mellan Grafiska Broschyrbolaget i HB Halmstad AB och Sperlingsholms Kraft AB.

När det gäller frågan om det i förevarande fall förelåg en sådan disproportion mellan debiterade avgifter och de avgifter som rätteligen bort tas ut att H.T. på grund härav borde ha insett att debiteringarna var felaktiga bör följande beaktas. H.T. hade övertagit gården i fråga i slutet av 1980, dvs en tämligen kort tid innan de felaktiga debiteringarna började, och han hade därför en relativt begränsad erfarenhet av strömförbrukningen på gården Vidare skedde under den nu aktuella perioden den förändringen att byggnadsverksamheten på fastigheten upphörde och att ett bostadshus med elvärme inte längre begagnades. Därtill kommer att nivån på det av bolaget debiterade avgifterna, om än låg, ändå inte kan anses ha varit så uppseendeväckande att den, med de låga krav i fråga om kontroll som i detta sammanhang kan ställas på förbrukare av elektrisk ström, borde ha fått H.T. att inse att debiteringarna inte motsvarade strömförbrukningen.

Med hänsyn till det anförda får H.T. anser ha haft fog för att uppfatta de tidigare gjorda betalningarna som slutgiltiga, och bolagets talan skall därför ogillas.

Domskäl

TR:n (lagmannen Ljunggren, t f rådmannen Krantz och tingsfiskalen Erdmann) anförde i dom d 31 okt 1988: Yrkanden m m. Grafiska Bokbinderiet i Halmstad AB (Grafiska) bildades 1980 av K-O.J., S-A.T. och T.A.. Vilka alltjämt äger och driver bolaget. Sperlingsholms Kraft AB (Sperlingsholm) har koncession på leverans av elkraft inom det område där Grafiska bedriver sin verksamhet. 1980 ansökte Grafiska hos Sperlingsholm om installation och nyanläggning för kraftleverans. Sperlingsholm biföll ansökan. Installationen gjordes efter en "konstant x 20", vilket innebär att den kraftförbrukning som kan avläsas på elmätaren skall multipliceras med 20 för att den verkliga kraftförbrukningen skall framgå. Av misstag har Sperlingsholm under tiden mars 1980-aug 1986 registrerat Grafiska enligt "konstant x 1" och därigenom kommit att debitera Grafiska för endast en tjugondel av verklig kraftförbrukning. Sperlingsholm meddelade Grafiska genom brev, daterat d 6 mars 1987, att debiteringen för kraftförbrukningen skett enligt felaktig konstant. Till brevet var fogad ett utredning beträffande odebiterad förbrukning under tiden mars 1980-aug 1986. Denna uppgick till 147 591 kr 25 öre, vartill energiskattetillägg skulle tillkomma. Grafiska vägrade godta Sperlingsholms efterdebitering.

Efter ansökan om stämning å Grafiska har Sperlingsholm yrkat förpliktande för Grafiska att till Sperlingsholm utge 175 110 kr 09 öre, varav 147 591 kr 25 öre avser energiavgifter och återstoden energiskatt.

Grafiska har bestritt käromålet men vitsordat yrkat belopp såsom i och för sig skäligt.

Sperlingsholm har angett följande grunder för sitt talan. Grafiska har genom sin av Sperlingsholm godkända installationsansökan ingått ett leveransavtal med Sperlingsholm. I installationsansökan har Grafiska åtagit sig att följa SEDAB:s (dåvarande beteckning på Sperlingsholm) reglemente. I punkt 15 i reglementet stadgats bl a "Betalningsskyldighet föreligger för all kraft som tillhandahålles abonnenten och således även för kraft som på grund av fel inom abonnentens anläggning eller av annan orsak icke kunna tillgodogöras av abonnenten". Enligt Sperlingsholms uppfattning medför nyss nämnda bestämmelse en absolut rättighet för Sperlingsholm att vid för låg debitering kräva ytterligare betalning. Även om bestämmelsen inte skulle ge Sperlingsholm någon utökad befogenhet att kräva betalning vid för låg debitering än vad som följer av allmänna civilrättsliga regler är Sperlingsholm berättigat till betalning, oavsett om Grafiska har varit i ond eller god tro. Detta följer av den allmänna civilrättsliga regeln "missräkning är ingen betalning" (jfr 10 § 5 mom i den numera upphävda promulgationsförordningen till 1877 års utsökningslag). I vart fall måste Grafiska ha insett eller borde ha insett att fakturorna varit felaktiga med hänsyn till att bolaget förbrukat 20 gånger mer elström än vad som debiterats. Grafiska kan därför inte anses ha varit i god tro beträffande elräkningarnas felaktigheter, vilket under alla omständigheter medför betalningsskyldighet för Grafiska. - Sperlingsholm är ett litet elverk som betjänar ca 2 000 abonnenter. Omsättningen uppgår till 12 miljoner kr per år och i rörelsen sysselsätts nio personer. När Grafiska ansökte om nyinstallation uppgavs i installationsansökan att installationen omfattade 17 motorer om sammanlagt 27,6 kw och 21 elvärmeapparater om sammanlagt 36 kw. År 1983 ökades huvudsäkringen hos Grafiska från 80 till 100 ampère, vilket tyder på att Grafiska tagit mer effektkrävande maskiner i bruk eller utökat antalet maskiner. Under 1987 behövde huvudsäkringen ökas igen, denna gång till 125 ampére. I samband därmed upptäckte Sperlingsholm feldediteringarna. 1984 övertog Grafiska ett kraftabonnemang avseende en kontorslokal i anslutning till verkstadslokalen. Huvudsäkringen till kontorslokalen är på 25 ampére. Kontorslokalen har en yta av 88 kvm mot verkstadslokalens 380 kvm. Energiförbrukningen i kontorslokalen uppgick 1984/85 till 10 492 kWh och 1985/86 till 14 103 kWh. För samman tidsperioder uppgick den debiterade energiförbrukningen i verkstadslokalen till 6 876 kWh respektive 7 858 kWh och under åren 1980-1984 till 2 216, 4 380, 4 540, 4 550 respektive 4 108 kWh. Privatförbrukningen av elkraft för delägarna i Grafiska uppgick för K-O.J. 1986/87 till 6 367 kwh, för S-A.T. 1980/81 till 2 714 kWh och för T.A. 1985 till 7 149 kWh. Normalförbrukningen av el för en ej eluppvärmd villa är 5 000 kWh per år. Mot bakgrund av dessa uppgifter borde Grafiska med lätthet ha kunnat upptäcka de felaktiga debiteringarna.

Grafiska har angett följande grunder för sitt bestridande. Grafiska har åtagit sig att betala för levererad ström i enlighet med SEDAB:s reglemente. Denna betalningsskyldighet har Grafiska fullgjort genom att betala vad Sperlingsholm fordrat i sina fakturor. En faktura är att anse som ett anbud i avtalsrättslig mening och betalning följaktligen en accept. Därmed är betalningarna av elleveranserna slutligt reglerade mellan parterna och Sperlingsholm ej berättigat till ytterligare betalning, särskilt inte som Grafiska under alla år har varit i god tro. Bestämmelserna i SEDAB:s reglemente är oklart utformade och med för inte mer långtgående betalningsskyldighet för odebiterade elleveranser än vad som följer av allmänna civilrättsliga regler. Om TR:n likväl skulle finna att betalningsskyldighet föreligger - antingen på grund av den åberopade bestämmelsen i reglementet eller till följd av att Grafiska helt allmänt har påtagit sig betalningsansvar för levererad el - gör Grafiska med stöd av 36 § avtalslagen gällande att denna avtalsenliga skyldighet bör jämkas så att Grafiska får betala retroaktivt för högst sex månader räknat från det att Grafiska d 6 mars 1987 erhöll besked om feldebiteringarna. Eftersom betalning krävs för tiden t o m aug 1986 bör sålunda betalningsskyldigheten jämkas till noll. De närmare omständigheter som utgör grund för jämkning kan i korthet anges på följande sätt. Det innebär en påtaglig nackdel för Grafiska att i efterhand behöva betala för över sex års odebiterade elleveranser. En avvägning mellan de nackdelar betalningsskyldighet skulle medföra för Grafiska och de nackdelar utebliven betalning skulle medföra för Sperlingsholm bör utfalla så att betalningsskyldigheten jämkas. Underdebiteringarna har helt orsakats av vårdslöshet från Sperlingsholm. Vårdslösheten har bestått i att Sperlingsholm ej underrättat Grafiska om att elmätaren ej visar verklig förbrukning, att Sperlingsholm ej angett omräkningskontant på elmätaren samt att Sperlingsholm haft otillfredsställande faktureringsrutiner och därför ej tidigare upptäckt felet. Prisregleringsnämnden för elektrisk ström har intagit en mycket restriktiv hållning när det gäller skyldighet för elverk att till abonnenter återbetala avgifter som uttagits och som nämnden i efterhand funnit icke godtagbara. I ett ärende som gällde återbetalning av erlagda extra anslutningsavgifter för övergång till elvärme eller installation av värmepump fann nämnden i utlåtande d 15 nov 1985 att den tid som är acceptabel för förande av talan mot en debitering är sex månader från det debitering skett. Det vore orimligt om nämnden. som styr elverkens återbetalningsskyldighet, skulle tillämpa en för elverken förmånlig, restriktiv hållning när det gäller att föreskriva återbetalningsskyldighet och samtidigt ålägga abonnenter retroaktiv betalningsskyldighet utan annan tidsgräns än som följer av allmänna preskriptionsregler. Slutligen bör i jämkningsfrågan beaktas att Sperlingsholm i och med sin monopolställning intar en överlägsen ställning i förhållande till Grafiska. De jämkningsregler som Grafiska åberopar är vid en prövning enligt 36 § avtalslagen att hänföra till "senare inträffade förhållanden och omständigheterna i övrigt". - Då Grafiska startades 1980 hade delägarna aldrig tidigare drivit någon rörelse utan arbetat som anställda i andra företag. De hade inte någon erfarenhet av storleken av allmänna kostnader i en rörelse. De kalkylerade med att hyra, el och bränsle skulle kosta 40 000 kr under det första verksamhetsåret. Den verkliga kostnaden för hyra och el blev för de nio första verksamhetsmånaderna 38 463 kr 63 öre, dvs något högre än vad som hade budgeterats. Delägarna som själva arbetar i produktionen och lägger ner ett minimum av tid på administrativa göromål, har inte haft någon som helst misstanke om att Sperlingsholms debiteringar har varit felaktiga förrän de fick brevet av d 6 mars 1987. Debiteringarna har gjorts efter vad elmätaren har visat. När delägarna har jämfört räkningarna med mätaren har antalet kWh stämt. När installationsansökan undertecknades var "konstant x 20" inte anmärkt. Denna anmärkning fördes dit som en del av anslutningsrapporten, gjord tidigast på inkopplingsdagen d 17 mars 1980. På elmätaren finns ett särskilt utrymme betecknat "Avläsn. konst.". Detta utrymme har ej ifyllts av Sperlingsholm. Elkostnaderna har endast utgjort en mycket ringa del av kostnaderna hos Grafiska, vars omsättning uppgår till ca fyra miljoner kr per år, och det har därför inte funnits anledning att närmare analysera elräkningarna. Kontorsutrymmet var mycket dragit intill dess det tilläggsisolerades 1987. Den omständigheten att elräkningarna har varit högre för kontorsutrymmet än för verkstadslokalen har därför ej varit ägnad att förvåna.

Domskäl. På begäran av såväl Sperlingsholm som Grafiska har K-O.J., S-A.T. och T.A. hörts under sanningsförsäkran. De har berättat att de varken visste eller misstänkte att elräkningarna var för låga förrän de erhöll brevet av d 6 mars 1987. Ingen av den har kunnat erinra sig hur hög hyran för verkstadslokalen var när verksamheten startades 1980.

På Sperlingsholms begäran har vittnesförhör ägt rum med B.K., som är ansvarig för driften vid Sperlingsholm. Denne har berättat att han i jan 1985 vid installation av nya huvudsäkringar hos Rosendahls Mekaniska HB, som bedriver sin verksamhet i samma industrihotell som Grafiska, blev tillfrågad om detta bolag inte kunde få lika billig ström som grannen. B.K. förhörde sig inte närmare om vad som åsyftades med uttalandet.

I SEDAB:s reglemente regleras inte rätten att vid feldebitering kräva ytterligare betalning. Frågan om sådan rätt föreligger måste därför bedömas enligt allmänna civilrättsliga regler.

En betalning av en felaktig faktura medför inte ovillkorligen, som Grafiska hävdat, att rättsförhålladet mellan leverantör och kund därigenom blir slutligt reglerat. Å andra sidan har en leverantör inte absolut rätt att vid feldebitering kräva ytterligare betalning. Avgörande för om sådan rätt kan anses föreligga är om kunden vid normal uppmärksamhet haft möjlighet att upptäcka felaktigheterna (jfr NJA 1973 s 315).

Sperlingsholm har för verkstadslokalen endast debiterat Grafiska för en tjugondel av den verkliga energiförbrukningen. Den debiterade energiförbrukningen för verkstadslokalen, i vilken energikrävande drift förekommit, har enligt TR:ns mening varit så låg, såväl i sig som i förhållande till kostnaderna för elkraft till kontoret, att Grafiskas delägare, om de iakttagit normal uppmärksamhet, med lätthet skulle ha upptäckt felen. Under dessa förhållanden kan Grafiska icke undgå betalningsskyldighet.

Sperlingsholm och Grafiska är båda näringsidkare. Rätten till efterbetalning för längre tid tillbaka än sex månader kan därför inte vara ett oskäligt villkor i avtalslagens mening. Det förhållandet att Sperlingsholm har monopol på elkraftleveranser till Grafiska medför inte att Grafiska kan anses inta en underlägsen ställning i avtalsförhållandet mellan parterna. Med hänsyn härtill och till att Grafiska med lätthet hade kunnat upptäcka de felaktiga debiteringarna finner TR:n ej att de av Grafiska påtalade omständigheterna utgör skäl för att jämka den betalningsskyldighet som åvilar Grafiska. Käromålet skall sålunda vinna bifall.

Domslut

Domslut. Grafiska Bokbinderiet i Halmstad AB skall genast mot kvitto till Sperlingsholms Kraft AB utge 175 110 kr 09 öre.

Grafiska Broschyrbolaget i Halmstad AB (Broschyrbolaget) övertog genom avtal d 20 jan 1988 Grafiska Bokbinderiet i Halmstad AB:s (Bokbinderiet) rörelse och ansvaret för Bokbinderiets skulder i rörelsen. Sperlingsholms Kraft AB (Sperlingsholm) samtyckte till att Broschyrbolaget inträdde i målet i Bokbinderiets ställe.

Domskäl

Domskäl.

Broschyrbolaget har begärt att den muntliga bevisningen i HovR:n skall upptas på nytt i HD. Eftersom synnerliga skäl inte visats föreligga, kan jämlikt 35 kap 13 § 2 st RB denna begäran inte vinna bifall. Vid sådant förhållande är parterna ense om att målet kan avgöras av HD utan huvudförhandling.

Som grund för sitt krav mot Broschyrbolaget har Sperlingsholmsbolaget påstått att Broschyrbolaget varit i ond tro beträffande de felaktiga debiteringarna för leveranser av elektrisk ström avseende tiden från mars 1980 till aug 1986. Därutöver har Sperlingsholmsbolaget gjort gällande att Broschyrbolaget är betalningsskyldigt på grund av dels principen att missräkning inte skall anses som betalning, dels punkt 15 i de tillämpliga allmänna leveransbestämmelserna enligt vilken abonnent är skyldig att betala för all den elektriska ström som tillhandahålles honom.

De båda sistnämnda grunderna kan emellertid inte ses som fristående i förhållande till den första grunden. Den rättsfråga som föreligger till bedömning i målet måste nämligen anses vara huruvida den betalningsskyldighet som genom leveranserna av ström uppkommit enligt såväl allmänna rättsprinciper som gällande kontraktsvillkor senare upphört till följd av de betalningar som gjorts på grundval av felaktiga debiteringar.

När det gäller frågan om en borgenär kan göra anspråk på tilläggsbetalning efter det att en tidigare betalning visat sig felaktig kan en jämförelse göras med den närbesläktade frågan om rätten till återbetalning av belopp som erlagts av misstag (condictio indebiti). Vid bedömningen av den senare frågan har hänsynen till omsättningens säkerhet ansetts vara en faktor som talar emot att betalningen skall återgå, men bedömningen - - - se HD:s domskäl i mål 1 - - - Westman, Elverksjuridik, 1962. s 114 f).

I nu förevarande fall har HovR:n funnit att företrädarna för Grafiska Bokbinderiet i Halmstad AB (nedan benämnt Bokbinderibolaget), vars verksamhet senare övertagits av Broschyrbolaget, måste ha förstått att Sperlingsholmsbolagets debiteringar varit felaktiga. Detta konstaterande har emellertid, såvitt framgår av HovR:ns dom, inte berott på tilltron till den muntliga bevisning som förebringats i HovR:n utan väsentligen på en värdering av ostridiga faktiska förhållanden avseende omfattningen av förbrukad elektrisk ström och relationerna mellan de förbrukningsavgifter och de abonnemangsavgifter som upptagits på Sperlingsholmsbolagets räkningar. HD, som därför inte är förhindrad enligt 55 kap 14 § RB att göra en egen bedömning i denna del, finner att varken de av HovR:n åberopade omständigheterna eller utredningen i övrigt utgör tillräcklig grund för slutsatsen att Bokbinderibolagets företrädare faktiskt insett att Sperlingsholmsbolagets debiteringar varit felaktiga.

När det sedan gäller frågan om Bokbinderibolaget bort inse att Sperlingsholmsbolagets debiteringar varit felaktiga eller om Bokbinderibolaget tvärtom haft fog för att anse sina betalningar i enlighet med Sperlingsholmsbolagets räkningar som slutgiltiga är följande att beakta.

Vid leverans - - - se HD:s domskäl i mål 1 - - - inte anses åvila dem.

Såvitt gäller omständigheterna i förevarande fall bör vidare beaktas att det var Sperlingsholmsbolaget som hade installerat mätaren över Bokbinderibolagets förbrukning av ström, att denna mätare endast utvisade en tjugondedel av den verkliga förbrukningen och att Sperlingsholmsbolaget försummade att vid faktureringen göra den justerande räkneoperation som erfordrades för att debiteringarna skulle bli korrekta, De omständigheter som föranledde de felaktiga debiteringarna var alltså sådana att Sperlingsholmsbolaget får anses ansvarigt för dem. Av viss betydelse i sammanhanget är också att de felaktiga debiteringarna kunde fortgå i flera år utan att Sperlingsholmsbolaget självt uppmärksammade dem och vidtog åtgärder till rättelse.

I det ovan åberopade rättsfallet NJA 1973 s 315 - - - se HD:s domskäl i mål I - - - viss del hade underlåtits.

Det återstår emellertid att ta ställning till om det förelåg en sådan disproportion i fråga om kvantiteterna levererad och debiterad ström att Bokbinderibolaget på grund härav borde ha insett att debiteringarna var felaktiga.

Härvidlag är emellertid först att märka att Bokbinderibolaget hade påbörjat sin verksamhet 1980 och att bolaget därför, när de felaktiga debiteringarna började, inte hade någon tidigare erfarenhet av vad som var en normal strömförbrukning för bolaget. Vidare motsvarade den debiterade kvantiteten vad som kunde avläsas på mätaren, och någon underrättelse om att den markerade kvantiteten skulle komma att utgöra endast en tjugondedel av den verkliga förbrukningen tycks inte ha lämnats av Sperlingsholmsbolaget. Härtill kommer att räkningarna omfattade inte endast förbrukningsavgiften, som var beroende av kvantiteten förbrukad ström, utan också en fast abonnemangsavgift, som var oberoende härav. De totala belopp som debiterades var därför inte en tjugondedel av de belopp som borde ha debiterats utan uppgick - åtminstone i de två exempel på räkningar som åberopats i målet - till omkring en tredjedel eller en fjärdedel av dessa belopp. En sådan diskrepans, om än betydande, kan inte anses ha varit så uppseendeväckande att den, med de låga krav i fråga om kontroll som i detta sammanhang kan ställas på förbrukare av elektrisk ström, borde ha fått Bokbinderibolaget att inse att debiteringarna inte motsvarade hela strömförbrukningen.

Med hänsyn till det anförda får Bokbinderibolaget anses ha haft fog för att uppfatta de tidigare gjorda betalningarna som slutgiltiga, och Sperlingsholmsbolagets talan skall därför ogillas.

Domslut

Domslut. Med ändring av HovR:ns dom i huvudsaken ogillar HD Sperlingsholms Kraft AB:s talan.

JustR Gregow var skiljaktig på sätt framgår av följande yttrande: Broschyrbolaget har begärt - - - är följande att beakta. (Se de sju första styckena i majoritetens domskäl.)

Vid leverans - - - se JustR Gregows yttrande i mål 1 - - - (jfr NJA 1973 s 315).

När det gäller frågan om det i förevarande fall förelåg en sådan disproportion mellan debiterade avgifter och de avgifter som rätteligen bort tas ut att Bokbinderibolaget på grund härav borde ha insett att debiteringarna var felaktiga bör följande beaktas. Den ifrågavarande strömförbrukningen avsåg en verkstadslokal, vari förekom en energikrävande verksamhet. Den förbrukningsavgift som debiterades var i och för sig mycket låg. För de båda perioder under 1980 om vardera två månader, för vilka räkningar åberopats i målet, uppgick den debiterade förbrukningsavgiften till 84 kr 78 öre respektive 90 kr. Den strömförbrukning som låg till grund för debiteringen utgjorde - på grund av att den avlästa kvantiteten inte kom att multipliceras med siffran 20 - endast en tjugondedel av den verkliga förbrukningen. Den debiterade förbrukningsavgiften uppgick i följd härav till en motsvarande kvotdel av den förbrukningsavgift som egentligen skolat utkrävas. En konsekvens härav blev också att det uppstod ett anmärkningsvärt förhållande mellan förbrukningsavgiften och den fasta avgiften (abonnemangsavgiften) enligt räkningarna; för de båda nyssnämnda perioderna utgjorde abonnemangsavgiften 799 kr 98 öre respektive 533 kr 33 öre. Bokbinderibolaget, som påbörjade sin verksamhet år 1980, hade visserligen inte tidigare någon erfarenhet av vad som var normal strömförbrukning i den aktuella verksamheten. Med hänsyn till det nyss sagda och till omständigheterna i övrigt borde emellertid bolaget vid en sådan granskning av räkningarna som berörts i det föregående ha förstått att de debiterade förbrukningsavgifterna inte kunde motsvara den verkliga förbrukningen. Det förhållandet att den i räkningarna angivna kvantiteten förbrukad ström överensstämde med vad som kunde direkt avläsas på mätaren och att Bokbinderibolaget inte synes ha underrättats om att den markerade förbrukningen utgjorde endast en tjugondedel av vad som verkligen hade förbrukats kan inte föranleda annan bedömning.

Skäl att med stöd av 36 § avtalslagen jämka den betalningsskyldighet som i följd av det nu sagda åvilar Broschyrbolaget föreligger inte.

På grund av det anförda fastställer jag, med ändring av HovR:ns dom, TR:ns domslut i huvudsaken.