RH 2003:22
Otillåten miljöverksamhet?
Åklagaren åtalade S.J. för otillåten miljöverksamhet med följande gärningsbeskrivning: S.J. har uppsåtligen eller av oaktsamhet under tiden den 1 juni – den 31 augusti 1999, utan tillstånd från miljödomstolen, i vattenområdet utanför fastigheten Östra Mörkviken 1:3, belägen vid sjön Alkvettern i Storfors kommun, bedrivit vattenverksamhet genom att muddra och gräva upp sten i vattenområdet och därefter anlägga en pir med hjälp av mudderstenmassorna. Det kan inte anses ha varit uppenbart att allmänna eller enskilda intressen inte skadats av vattenverksamhetens inverkan på vattenförhållandena.
S.J. bestred ansvar för brott. Han uppgav följande. Han äger jordbruksfastigheten Östra Mörkviken 1:3 sedan femton år tillbaka. Sommaren 1999 köpte han en ny båt och han ville förbättra sin båtplats genom att ta bort en del stenar från sjöbotten. Båtplatsen ligger i en liten vik som är sju gånger fem meter. Den har tidigare använts till badplats. På hösten samma år plockade han bort stenar från botten med hjälp av en mindre grävmaskin med gummihjul. Botten består av 20–30 cm slam och har ingen växtlighet. Han grävde 20–50 cm djupt för att få grepp om stenarna. Han uppskattar att han tog 25 till 30 tag med skopan. De stenar han fick upp lade han på en redan befintlig mindre stenpir. Av stenarna höjdes piren ca en halv meter och förlängdes med maximalt en meter. Arbetet med stenarna och piren tog ca fem timmar.
Åklagaren åberopade vittnesförhör med bl.a. byrådirektören M.A.
M.A. uppgav följande: Hon är hydrolog och har också studerat limnologi. Polisen kontaktade henne med anledning av att Storfors kommun anmält att det hade byggts ett antal pirar i kommunen. Hon besökte platsen på hösten år 2000. På platsen fanns också en låg pir som bestod av stora stenar och grusmaterial. Ett pirbygge förändrar alltid vattnets strömningsförhållanden. Under tiden byggandet av en pir pågår grumlar det i vattnet och miljön lämnas därefter inte opåverkad. Vid vissa delar av en pir minskar vattenrörelserna, vilket medför ökad sedimentation. Byggande av pirar är generellt tillståndspliktiga.
Åklagaren åberopade som skriftlig bevisning karta och fotografier.
Kristinehamns tingsrätt (2002-04-09, lagmannen Gunnar Larsson samt nämndemännen Claes Kilsby, Evy Blad och Annica Arvidsson) ogillade åtalet.
I domskälen anförde tingsrätten följande.
Av utredningen har framkommit att S.J. utfört arbeten i vattenområdet med hjälp av en mindre grävmaskin. Hans arbete är att bedöma som vattenverksamhet. För sådan verksamhet krävs tillstånd om det inte är uppenbart att varken allmänna eller enskilda intressen skadas genom verksamhetens inverkan på vattenförhållandena. Det är S.J. och inte åklagaren som har bevisbördan för att dessa intressen inte skadats. I utredningen har ingenting framkommit som motsäger S.J:s uppgifter angående omfattningen av arbetet i vattnet och på den befintliga piren. Hans uppgifter härom skall därför godtas. Mot bakgrund av verksamhetens ringa omfattning får det enligt tingsrättens mening anses uppenbart att S.J:s åtgärder inte skadat allmänna eller enskilda intressen. Åtalet för otillåten miljöverksamhet skall därför ogillas.
Åklagaren överklagade domen och yrkade att hovrätten skulle döma S.J. för otillåten miljöverksamhet till böter.
S.J. bestred ändring.
I hovrätten hölls nya förhör med S.J. och M.A. Den karta och de fotografier som åberopats vid tingsrätten förebragtes även i hovrätten.
Hovrätten för Västra Sverige (2003-04-02, hovrättslagmannen Dan Fernqvist, referent, hovrättsrådet Anne-Marie Krantz Westerberg och tf. hovrättsassessorn Maria Ceder) dömde, med ändring av tingsrättens dom, S.J. för otillåten miljöverksamhet till penningböter 1 000 kr.
I domskälen anförde hovrätten följande.
Som tingsrätten har konstaterat krävs det inte tillstånd till viss vattenverksamhet, om det är uppenbart att varken allmänna eller enskilda intressen skadas genom vattenverksamhetens inverkan på vattenförhållandena. M.A. har uppgett att ett byggande av en pir alltid förändrar vattnets strömningsförhållanden men att hon i det aktuella fallet inte har någon närmare uppfattning om hur S.J:s arbete har medfört en sådan påverkan. För att det nämnda uppenbarhetsrekvisitet skall anses uppfyllt anser hovrätten att det i princip får krävas att det utan vidare skall stå klart att arbetet inte medför någon miljöpåverkan. Så är inte fallet här. Det har därför ålegat S.J. att söka tillstånd till arbetet med piren. Hans underlåtenhet att söka ett sådant tillstånd får anses utgöra en av oaktsamhet begången otillåten miljöverksamhet.
Enligt 29 kap. 11 § första stycket miljöbalken skall inte dömas till ansvar om en gärning, som innefattar bl.a. otillåten miljöverksamhet, är att anse som ringa. I förarbetena till miljöbalken anfördes bl.a. följande till frågan om en gärning skulle kunna anses som ringa (NJA II 1998 s. 852 f.).
Regeringen är ---- medveten om de svårigheter som kan vara förenade med att dra gränsen för vad som skall anses vara ringa fall och vad som skall föranleda ansvar. Det är av stor vikt att denna prövning sker omsorgsfullt. I praxis finns exempel på fall där domstolen som skäl för att anse ett brott som ringa har anfört att det inte har gett upphov till några negativa miljöeffekter, trots att sådana effekter inte varit en förutsättning för straffbarhet. Ett sådant resonemang kan enligt vår mening leda till att ansvarsfrihetsregeln får en alltför vidsträckt tillämpning. Vid bedömningen huruvida en överträdelse är att bedöma som ringa måste gärningen sättas i relation till det intresse som regeln omedelbart syftar till att skydda. Om någon t.ex. underlåtit att iaktta föreskrifter om att vidta skyddsåtgärder och denna underlåtenhet är direkt förenad med straffansvar saknar det betydelse för bedömningen av om gärningen är ringa huruvida någon faktisk skada eller risk för skada uppkommit genom underlåtenheten. Det intresse som straffansvaret syftar till att ta till vara i exemplet är att föreskrivna skyddsåtgärder vidtas. Överträdelsen kan därför anses vara ringa i objektivt hänseende endast om avvikelsen från den norm som gällt enligt föreskrifterna varit obetydlig.
En sammanvägd bedömning måste alltid göras för att fastställa om en viss överträdelse är att anse som ringa och därför skall falla utanför det straffbara området. Det är regeringens uppfattning att ansvarsfrihet bör komma i fråga endast när gärningen vid en sådan bedömning framstår som obetydlig med hänsyn till det intresse som är avsett att omedelbart skyddas genom straffansvaret.
Kravet på tillstånd för bedrivande av vattenverksamhet har naturligen sin grund i det allmännas intresse att utöva kontroll över verksamhet som kan vara till skada för miljön, oavsett hur det förhåller sig med skaderisken i det enskilda fallet. I det perspektivet kan enligt hovrättens mening S.J:s underlåtenhet att ansöka om tillstånd inte bedömas som ringa. Han bör därför dömas för otillåten miljöverksamhet.