RH 2003:23

Åklagaren åtalade P.R. för övergrepp i rättssak med följande gärningsbeskrivning: I anledning av att A.G. utsatts för misshandel slutfördes en förundersökning. Den 10 juni 2002 hölls huvudförhandling i Göteborgs tingsrätt varvid A.G. hördes. Den för misshandeln tilltalade och sedermera dömde D.S. överklagade tingsrättens dom och Hovrätten för Västra Sverige bestämde att huvudförhandling skulle hållas den 15 augusti 2002. P.R. uppsökte den 14 augusti 2002 A.G. i dennes bostad i Göteborg, beskrev hur farliga de personer är som A.G. hördes om i tingsrätten, erbjöd A.G. pengar om han tog tillbaka sina uppgifter eller åtminstone fördröjde rättegången och sade att A.G. om han inte gjorde detta skulle kunna räkna med att uppsökas och utsättas för allvarligt våld i någon form. Brottet är grovt med hänsyn till att våldet som förespeglats skulle kunna utföras av organiserat kriminellt belastade personer och till att övergreppet skett med syfte att en person skulle undgå ansvar för ett allvarligt våldsbrott.

Vidare åtalade åklagaren E.S. för anstiftan till övergrepp med följande gärningsbeskrivning: E.S. förmådde under tiden slutet av juli till den 14 augusti 2002 P.R. att genom hot om våld angripa A.G. för att han anmält misshandeln och avgivit utsaga vid tingsrätten. E.S. gav därvid P.R. information om ärendet jämte uppdraget att P.R. skulle uppsöka A.G. och få honom att medverka till att målet inte kom till fällande dom.

Göteborgs tingsrätt (2002-10-09, rådmannen Göran Lundgren samt nämndemännen Nina Miskovski, Kent Fritzö och Georg Blom) dömde P.R. för övergrepp i rättssak, grovt brott, till fängelse två år, och E.S. för bl.a. anstiftan till övergrepp i rättssak till fängelse fyra år.

I domskälen anförde tingsrätten bl.a. följande.

Genom A.G:s och P.R:s uppgifter finner tingsrätten det bevisat att P.R. den 14 augusti 2002 uppsökt A.G. i dennes bostad i Göteborg och beskrivit hur farliga de personer som A.G. hördes om vid rättegången i Göteborgs tingsrätt den 10 juni mot D.S. är och vidare att P.R. erbjudit A.G. pengar om A.G. kontaktade åklagaren och anmälde hinder mot den beslutade huvudförhandlingen i hovrätten, allt i syfte att D.S. skulle bli frisläppt, samt att A.G., för det fall att han inte utförde den begärda åtgärden, kunde räkna med att uppsökas och utsättas för allvarligt våld i någon form.

Genom P.R:s uppgifter finner tingsrätten det vidare bevisat att E.S. – efter att ha informerat P.R. om D.S:s sak – förmått P.R. att kontakta A.G. och anmoda denne att mot betalning medverka till att huvudförhandlingen i hovrätten blev inställd samt vidare framföra det budskapet till A.G. att denne löpte risk för att bli utsatt för misshandel från D.S. eller denne närstående personer om den begärda åtgärden inte utfördes.

Mot bakgrund av de tidigare redovisade uppgifterna att A.G. nödgats byta bostad efter händelsen och att P.R. kan komma att tvingas till ett identitetsbyte på grund av risk för repressalier anser tingsrätten at det måste kunna hållas för visst att det våld som förespeglats kunna ske mot A.G. skulle komma att utföras av organiserat kriminellt belastade personer. Det är vidare uppenbart att syftet med gärningarna varit att D.S. skulle undgå ansvar för ett allvarligt brott. Gärningarna skall därför bedömas på det sätt som åklagaren har gjort.

Vad gäller påföljden anförde tingsrätten följande.

Varken P.R. eller E.S. förekommer i belastningsregistret. Frivården har avgett yttrande avseende P.R. och E.S.

Den brottslighet som P.R. och E.S. har gjort sig skyldig till har ett så högt straffvärde och är vidare av sådan art att någon annan påföljd än fängelse inte bör komma i fråga. Tingsrätten har härvid beaktat att det inte framkommit något genom frivårdens yttranden som utesluter ett fängelsestraff.

Minimistraffet för övergrepp i rättsak, grovt brott, är fängelse två år. Straffskalan för detta brott uppgraderades fr.o.m. den 1 juli 2002. Av förarbetena till lagändringen framgår att lagstiftaren ser mycket allvarligt på gärningar som faller under rubriceringen övergrepp i rättssak.

Det saknas anledning att ifrågasätta P.R:s uppgift att han förmåtts utföra brottet på grund av sin beroendeställning till (K.A.) och E.S. Det har emellertid inte klarlagts hur eller varför han hamnat i denna beroendeställning och om den är självförvållad eller ej. På grund härav anser sig tingsrätten inte ha möjlighet att tillämpa bestämmelsen i 23 kap. 5 § brottsbalken och sätta straffet för P.R. under minimistraffet för övergrepp i rättssak, grovt brott. Straffvärdet för hans brott bör dock inte överstiga fängelse två år.

E.S. har förklarat att han inte står i beroendeställning till någon person. Det brott han gjort sig skyldig till har ett mycket högt straffvärde som bör anses motsvara fyra års fängelse.

P.R. och E.S. överklagade domen. P.R. yrkade att hovrätten skulle bedöma brottet som ej grovt och bestämma påföljden till villkorlig dom med samhällstjänst. I andra hand yrkade han ett kortare fängelsestraff. E.S. yrkade att åtalet för anstiftan av övergrepp i rättssak skulle ogillas, i andra hand att fängelsestraffet skulle sänkas.

Åklagaren bestred ändring.

Hovrätten för Västra Sverige (2002-12-13, hovrättslagmannen Sigvard Helin, hovrättsrådet Ulla Kragh Munck, tf. hovrättsassessorn Tommie Börjesson samt nämndemännen Ingrid Bullarbo och Björn Löfström) ändrade tingsrättens dom beträffande P.R. på så sätt att påföljden bestämdes till fängelse sex månader och beträffande E.S. på så sätt att påföljden bestämdes till fängelse tre år och sex månader.

Hovrätten fann i likhet med tingsrätten att P.R. gjort sig skyldig till övergrepp i rättssak, grovt brott, och att E.S. gjort sig skyldig till anstiftan av brottet.

Hovrätten anslöt sig också till vad tingsrätten anfört till stöd för valet av påföljd och anförde vidare följande.

Som tingsrätten konstaterat är minimistraffet för övergrepp i rättssak, grovt brott, fängelse två år.

Mot bakgrund av vad som framkommit i målet finns det inte anledning att ifrågasätta P.R:s uppgift att han förmåtts utföra gärningen på grund av sin beroendeställning till K.A. och E.S. Av P.R:s uppgifter framgår att han, särskilt med hänsyn till vad han tidigare hade erfarit om allvarliga våldsbrott som begåtts av personer med anknytning till dem, hade starka skäl att utgå från att något allvarligt kunde hända honom om han inte lydde E.S. Omständigheterna kring brottet får därmed anses vara sådana att bestämmelsen i 23 kap. 5 § brottsbalken om strafflindring är tillämplig i P.R:s fall. P.R. har i hovrätten redovisat de omständigheter som lett till att han kommit i nämnda beroendeställning. Härvid har inte framkommit något som talar emot att den angivna bestämmelsen tillämpas.

Det har framkommit att P.R. för sin medverkan under utredningen i detta mål riskerar repressalier och på grund härav kan tvingas till identitetsbyte. Risken för repressalier har också lett till att han varit tvungen att avyttra sina företag och lämna sin anställning vid Chalmers. Det ligger i sakens natur att han också måste byta bostad. Dessa omständigheter bör, med stöd av 29 kap. 5 § 8 brottsbalken, beaktas vid straffmätningen för hans del.

Sammanfattningsvis finner hovrätten att det brott som P.R. har gjort sig skyldig till är av sådan art att fängelse inte kan frångås som påföljd. Ovan angivna omständigheter leder dock till att han bör dömas till ett avsevärt lindrigare straff än vad som är stadgat för brottet. Hovrätten finner att förhållandena i målet är så exceptionella, att fängelsestraffets längd kan stanna vid sex månader.

När det gäller E.S. föreligger inga förmildrande omständigheter. Tvärtom är det försvårande att han med utnyttjande av P.R:s beroendeställning förmått denne att utföra brottet. Hovrätten finner dock även för hans del att straffvärdet är något lägre än vad tingsrätten funnit. Han bör dömas till fängelse tre år sex månader.

Målnummer B 4269-02