RH 2003:65

Åklagaren åtalade Å.E. vid Sundsvalls tingsrätt för misshandel enligt följande gärningsbeskrivning. Å.E. har den 13 oktober 2001 i trapphuset till fastigheten Östra Långgatan 39 i Sundsvall uppsåtligen tillfogat makarna K.N. och M.N. smärta, svullnad och bettavtryck genom att bita K.N. i höger underarm och M.N. i vänster underarm. Å.E. har även uppsåtligen tillfogat M.N. rivmärken i armvecket.

Makarna N. framställde skadeståndsanspråk mot Å.E.

Å.E. förklarade att hon varken kunde erkänna eller förneka gärningarna, eftersom hon helt saknade minne av händelsen, och bestred skadeståndsansvar.

Förhör hölls med makarna N., Å.E. och vittnet M.E. Åklagaren åberopade två rättsintyg och fotografier av skador, medan ett läkarintyg avseende Å.E. åberopades från hennes sida.

Av makarna N:s berättelser framgick i huvudsak följande. Vid 23.20-tiden hörde de oväsen i trapphuset från våningen ovanför. M.N. gick upp och fann att en yngre kvinna, liten till växten och som han känner igen som Å.E., påfordrade att få komma in i lägenheten som hon sade att hon bodde i. Grannarna, som inte kände igen kvinnan, behövde hjälp av den anledningen att kvinnan inte alls lyssnade till dem. Hon försökte ta sig in med nyckel. M.N. försökte få kvinnan därifrån nedför trappan. Hon verkade förvirrad och mumlade hela tiden. M.N. försökte få ut kvinnan. När han tog om henne bet hon honom i armen så att det kändes. Han var bararmad och fick vid samma tillfälle några rivmärken i armvecket. K.N. såg inte när kvinnan bet M.N. K.N. blev själv biten av kvinnan när K.N. tog tag i henne för att hjälpa henne ned. Kvinnan tog då enligt makarna N. tag i K.N:s arm med båda händerna och bet henne under några sekunders tid. Det gjorde ont enligt K.N. Kvinnan ramlade i trappan och blev liggande. K.N. ringde först till hyresvärden och senare till polisen, som kom dit och tog hand om kvinnan.

Å.E. berättade: Hon lider av sockersjuka sedan elva års ålder. Det är en svårinställd diabetes och hon har haft många vårdperioder på medicinklinik. Hon har vid flera tillfällen drabbats av minnesförlust till följd av låga blodsockervärden. Den aktuella kvällen hade hon varit med bl.a. sin syster, som också har diabetes, på restaurang. De hade för ovanlighetens skull delat på en flaska vin. Hon blev påverkad av vinet. De gick nog en sväng på stan, möjligen intogs öl och det skulle ordnas med taxi hem. Hon minns sedan inte något förrän hon kvicknade till på sjukhuset. Hon vårdades påföljande dag på sjukhuset p.g.a. hyperglykemi. Hon har tidigare bott i det aktuella huset och hon anser det inte vara osannolikt att det kan ha gått till så som åklagaren har gjort gällande.

M.E. bekräftade i sitt vittnesmål makarna N:s uppgifter samt uppgav bl.a. att hon uppfattade Å.E. som påverkad och sluddrande även om Å.E. inte luktade alkohol.

Sundsvalls tingsrätt (2002-12-04, hyresrådet Carl Rydeman samt nämndemännen Margareta Westin, Sören Rudbo och Birgit Norlin) dömde Åsa Eklund för misshandel till villkorlig dom och biföll makarna N:s skadeståndsanspråk i vissa delar. I sina domskäl anförde tingsrätten bl.a. följande.

Genom utredningen är det styrkt att Å.E. bitit makarna N. i var sin underarm med påstådd verkan. Det är inte styrkt att rivmärken på M.N:s arm orsakats av uppsåtligt våld från Å.E., även om de torde ha uppstått i samband med att han försökt få henne nedför trappan.

När det gäller frågan om Å.E. handlat uppsåtligen bör det erinras om bestämmelsen i 1 kap. 2 § andra stycket brottsbalken. Av den framgår att uppsåt anses föreligga även om gärningsmannen genom självförvållat rus eller på annat vis genom eget vållande varit tillfälligt från sina sinnens bruk. Utredningen visar att Å.E. var mycket förvirrad vid tillfället och man kan utgå från att hennes handlande kan förklaras med att hon varit från sina sinnens fulla bruk. Emellertid framgår också att hon varit klart medveten om sin sjukdom och hur alkohol inverkar på den. Hon har berättat att hon kände till sin nedsatta tolerans för alkohol och att detta var det enda tillfälle under det året som hon drack vin. Även om hennes reaktion på vinförtäringen säkert till stor del förstärkts av hennes diabetes är omständigheterna sådana att hennes rusliknande tillstånd varit självförvållat. Hon kan därför inte undgå ansvar för uppsåtligt brott. Gärningen är att bedöma som misshandel och ett lindrigt fall av normalgraden.

Eftersom Å.E. uppenbarligen försökt ta sig in olovligt i vittnets bostad har det förelegat nödvärnsrätt för makarna N. att bruka visst våld för att hindra Å.E. att ta sig in. Oavsett hur Å.E. uppfattat situationen då makarna N. tog tag i henne har det därför för Å.E. inte funnits någon rätt till nödvärn.

Å.E. överklagade tingsrättens dom och yrkade att i målet förd talan om ansvar och skadestånd skulle ogillas. Hon gjorde därvid gällande att hon saknat uppsåt till sitt handlande och att hon annars haft rätt till s.k. putativt nödvärn, innebärande att hon trott sig vara i en nödvärnssituation. För det fall att hon dömdes för gärningarna yrkade hon påföljdseftergift.

Åklagarna och makarna N. bestred ändring.

I hovrätten förebringades i huvudsak samma utredning som vid tingsrätten, varvid makarna N. och Å.E. hördes på nytt medan vittnesförhöret med M.E. återgavs genom banduppspelning.

Makarna N. lämnade vid omförhören i allt väsentligt samma uppgifter som redovisats i tingsrättens dom. M.N. tillade bl.a. att han uppfattade Å.E. som påverkad då hon inte var kontaktbar och hade balanssvårigheter samt att hon var påstridig i sitt uppträdande. Även K.N. förklarade att hon fick ett intryck av att Å.E. var påverkad, dock utan att någon spritdoft märktes.

Å.E. uppgav, som tillägg till och förtydligande av vad hon berättat enligt tingsrättens dom, följande. Hennes diabetes gör det svårt för henne att planera sina förehavanden. Det har tidigare hänt att hon drabbats av blackouter på grund av lågt blodsocker, vanligtvis vid tillfällen då hon befunnit sig i hemmet. Dessa tillstånd, som innebär att ”hjärnan blir bortkopplad”, föregås ofta av att hon blir mycket lättretad och får kramper. Hon har läkares förhållningsorder om att äta ordentligt och dricka normalt. Hon vet att alkoholförtäring sänker blodsockret något och att detta motverkas av att hon äter socker. Hon dricker alkohol på sin höjd två gånger om året. Ifrågavarande dag delade hon och hennes syster på en flaska vin hemma hos henne från kl. 16 fram till dess att de åt middag. Hon tog även en antidepressiv tablett. Sedan gick de ut för att dansa på Restaurang Aveny. Dessförinnan kontrollerade hon med en blodsockermätare att blodsockret låg på rätt nivå. Som en säkerhetsåtgärd tog hon med sig Dextrosoltabletter. På Aveny drack hon ingen alkohol. Från det att hon skulle gå hem igen minns hon ingenting förrän hon förvirrad vaknade på sjukhuset nästa dag.

Hovrätten för Nedre Norrland (2003-11-21, hovrättslagmannen Håkan Lavén, hovrättsrådet Gösta Grefberg, referent, adjungerade ledamoten, f.d. rådmannen Ulf Hallén samt nämndemännen Astrid Dalborg och Sture Törnstam) ogillade med ändring av överklagade domen åtalet liksom makarna N:s skadeståndstalan med följande domskäl.

Genom makarna N:s uppgifter och övrig utredning är klarlagt att Å.E. bitit dem i underarmarna i enligt med vad åklagaren påstått och tingsrätten funnit utrett. Frågan är då om Å.E. handlat med uppsåt.

Om en gärning begåtts under självförvållat rus eller i en situation där gärningsmannen på annat vis genom eget vållande var från sina sinnens bruk skall, enligt 1 kap. 2 § andra stycket brottsbalken, detta inte föranleda att gärningen inte anses som brott. Är tillståndet inte självförvållat gäller omvänt att gärningsmannen skall anses ha saknat uppsåt till gärningen.

Av makarna N:s och vittnet M.E:s uppgifter framgår att Å.E. vid gärningstillfället uppträdde på ett sätt som ger anledning anta att hon var från sina sinnens bruk utan att samtidigt vara i vanlig mening alkoholberusad. Hovrätten anser därför att det saknas anledning att betvivla hennes uppgifter om att hon och hennes syster under den aktuella dagen endast delat på en flaska vin och att vinförtäringen ägt rum och avslutats redan under eftermiddagen. Hovrätten finner inte heller anledning betvivla hennes uppgift om att hon efter intagen måltid kontrollerade sitt blodsocker med en blodsockermätare och då kunde konstatera att det inte hade sjunkit. Det anförda leder till slutsatsen att Å.E:s tillstånd vid gärningstillfället måste ha berott på något annat än vinförtäringen i kombination med hennes sockersjuka.

Av utredningen framgår att Å.E. lider av en insulinberoende diabetes. Insulinbehandlingen är, enligt vad hon själv uppgett, svårinställd och av ett ingivet läkarintyg framgår att hon vid flera tillfällen varit inlagd på sjukhus på grund av höga eller låga blodsockervärden. Av samma intyg framgår vidare att hon den aktuella natten blev inlagd på sjukhus under ett dygn på grund av hyperglykemi. Mot bakgrund härav får Å.E:s uppgifter om att hon, trots att hon anstränger sig att följa givna ordinationer, har svårt att undvika att akuta sjukdomstillstånd emellanåt inträffar tas för goda. Det kan därmed inte anses visat annat än att Å.E. utan eget vållande tillfälligt var från sina sinnens bruk och således inte var medveten om sitt handlande.

På grund av det anförda skall åtalet liksom de på åtalspåståendet grundade skadeståndsanspråken ogillas.

Målnummer B 24-03