RH 2003:66
Sedan H. erkänt faderskap för L., har behörig myndighet i Finland enligt finsk lag fastställt avtal, vari H har förbundit sig att betala underhållsbidrag för L. Vid verkställighet i Sverige har ansetts att indrivning av dröjsmålsränta på förfallna bidrag kan ske endast om skyldigheten att betala sådan ränta har fastställts genom den exekutionstitel som ligger till grund för verkställigheten.
I enlighet med finsk lagstiftning erkände T.H. i juni 1984 faderskap för L-M.N. Vasa rådstuvurätt godkände erkännandet. Sedermera ingicks, likaledes enligt finsk lag, avtal, vari T.H. förband sig att betala visst underhållsbidrag för L-M.N. Avtalet fastställdes av Socialnämnden i Vasa.
Dröjsmålsränta på förfallna bidrag får enligt finsk lag drivas in genom utsökning; detta oavsett om det i avtalet har fastställts att sådan ränta skall betalas.
L-M.N. – genom Socialnämnden i Vasa – ansökte om verkställighet gentemot T.H. avseende dels underhållsbidrag för tiden oktober 1997–april 2002, dels vissa äldre skulder, vari ingick dröjsmålsränta.
Kronofogdemyndigheten i Stockholm, Sollentunaenheten (2002-10-14, kronofogden Daniel Dalenbring) avvisade ansökan såvitt avser yrkandet om dröjsmålsränta.
I sitt beslut anförde kronofogdemyndigheten. L-M.N. har uppgett att dröjsmålsränta enligt finsk rätt sedan 1999 utgår enligt lag. Enligt svensk rätt kan yrkande om ränta för underhållsbidrag inte verkställas om inte förpliktelsen är fastställd i exekutionstiteln. Med anledning härav kan ansökan inte verkställas såvitt avser yrkandet om dröjsmålsränta.
L-M.N. överklagade kronofogdemyndighetens beslut.
Stockholms tingsrätt (2003-01-15, rådmannen Ulrika Carlehäll) lämnade överklagandet utan bifall. I sina skäl anförde tingsrätten följande.
Enligt svensk rätt kan som huvudregel verkställighet inte ske om förpliktelsen inte framgår av den urkund på vilken ansökan grundas. Av 3 § andra stycket lag (1962:512) om indrivning i Sverige av underhållsbidrag, fastställda i Danmark, Finland, Island eller Norge framgår att, under vissa förutsättningar, verkställighet kan ske även då underhållsbidraget inte fastställts till visst belopp eller om framställningen avser högre belopp än vad som fastställts. Av ordalydelsen synes följa att bestämmelsen endast avser situationer där verkställighet söks beträffande underhållsbidrag vilket till beloppet avviker från vad som fastställts eller då något bestämt belopp inte fastställts i urkunden. Av förarbetena framgår att bestämmelserna avser att möjliggöra verkställighet då höjning av underhållsbidrag, i syfte att kompensera för försämring av penningvärdet, framgår av lag eller då i urkunden inget belopp anges utan endast fastslås att på orten gällande s.k. normalbidrag skall utgå (prop. 1962:158 s. 20). – Den av L-M.N. sökta verkställigheten avser inte sådant, till beloppet, högre underhållsbidrag än vad som fastställts i avtalet, utan rör i stället dröjsmålsränta, vilken har uppstått till följd av att huvudförpliktelsen inte fullgjorts i rätt tid av den underhållsskyldige. Mot denna bakgrund finner tingsrätten att förutsättningar saknas att, oaktat så kan ske enligt finsk lag, med stöd av 3 § andra stycket ovan nämnda lag verkställa L-M.N:s yrkande i denna del.
Vasa stads socialnämnd, för egen räkning, och såsom företrädare för L-M.N., överklagade tingsrättens beslut.
Svea hovrätt (2003-12-01, hovrättslagmannen Bengt Sjögren samt hovrättsråden Mikael Mellqvist och Erica Hemtke, referent) lämnade överklagandet utan bifall. I sina skäl anförde hovrätten följande.
Enligt lagen (1962:512) om indrivning i Sverige av underhållsbidrag fastställda i Danmark, Finland, Island eller Norge skall av myndighet godkänd förbindelse, varigenom någon i Finland utfäst sig att betala underhållsbidrag till barn, godkännas i Sverige utan någon särskild stadfästelse. En sådan förbindelse som kan verkställas i Finland skall också, på begäran, omedelbart verkställas i Sverige.
T.H:s underhållsskyldighet framgår av en sådan förbindelse som nämns ovan. Den har fastställts med tillämpning av finsk lag och finska materiella bestämmelser skall tillämpas såvitt avser fordran. Hur ränta uppkommer och beräknas följer sålunda av finska regler. Vid indrivningen i Sverige skall däremot sådana svenska processuella och exekutionsrättsliga bestämmelser som avser verkställigheten tillämpas. Av 4 § i 1962 års lag följer nämligen att verkställighet i Sverige skall ske enligt vad som är stadgat om svensk domstols lagakraftvunna dom eller, såvitt angår indrivning på grund av skriftlig förbindelse, för vad i motsvarande fall gäller om här slutet avtal.
Enligt en särskild bestämmelse, som infördes år 1999, i den finska lagen om underhåll för barn får sådan dröjsmålsränta som utgår enligt nämnda lag, på yrkande av sökanden, drivas in genom utsökning fastän ränta inte fastställts att betalas i avtalet. Denna regel saknar motsvarighet i svenska regler om verkställighet av bl.a. förbindelse om underhållsbidrag. Enligt svensk rätt kan nämligen inte en förpliktelse att betala dröjsmålsränta på exempelvis förfallna underhållsbidrag verkställas om inte denna förpliktelse fastställts genom den exekutionstitel som ligger till grund för verkställigheten.
Av 3 § andra stycket i 1962 års lag följer dock att man vid verkställigheten får beakta underhållsbidragets höjning enligt ursprungslandets regler (jfr den svenska lagen, 1966:680, om ändring av vissa underhållsbidrag). Denna särskilda regel tar dock inte sikte på kompensation för sen betalning eller andra liknande biförpliktelser. På grund härav och då de svenska reglerna om verkställighet inte heller i övrigt erbjuder någon möjlighet att här driva in dröjsmålsränta, som inte har fastställts i någon sådan exekutionstitel varpå 1962 års lag är tillämplig, lämnar hovrätten överklagandet utan bifall.