lagen.nu

RH 2004:63

Fråga i mål där en kvinna i anslutning till födseln dödat sitt nyfödda barn om gärningen skall bedömas som mord eller barnadråp.

Åklagaren yrkade vid tingsrätten att L.A. skulle dömas för mord alternativt barnadråp enligt 3 kap. 1 § alternativt 3 § brottsbalken enligt följande gärningspåstående: L.A. har den 7 eller 8 juni 2004 i Uppsala berövat sin nyfödda dotter livet genom att orsaka henne syrebrist. Alternativt påstods att L.A. begått gärningen vid en tidpunkt då hon på grund av nedkomsten befunnit sig i upprivet tillstånd eller i svårt trångmål.

L.A. bestred ansvar för mord. Hon medgav att hon lagt barnet i en plastpåse och sedan knutit till påsen, men bestred ansvar för barnadråp med hänvisning till att hon befunnit sig ett sådant tillstånd att hon inte varit medveten om att hon orsakat barnet syrebrist.

Åklagaren åberopade såsom skriftlig bevisning obduktionsrapport, fotodokumentation av obduktionen och protokoll över brottsplatsundersökning samt som muntlig bevisning förhör med L.A. och vittnesförhör med ambulanssjukvårdaren R-M.S.

Tingsrätten antecknade i domen att följande framgick av utredningen.

L.A. blev år 1999 gravid. Hon berättade inte om graviditeten vare sig för föräldrar eller dåvarande pojkvän. I samband med att värkarna satte in insåg hennes mor att något inte stod rätt till och hon körde in L.A. till sjukhus. Väl där framfödde L.A. en son som dagen efter adopterades bort till en annan familj. Efter denna förlossning hade L.A. en mindre omfattande kontakt med psykolog. Vid denna första graviditet bodde L.A. kvar hemma hos sina föräldrar. Hösten 2001 flyttade L.A. till Uppsala för att studera vid Uppsala Universitet. Kort tid därefter träffade hon sin nuvarande pojkvän och de blev ett par hösten 2002. L.A. blev på nytt gravid under hösten 2003. Inte heller denna graviditet gav L.A. tillkänna för föräldrar, pojkvän eller någon annan. L.A. framfödde barnet ensam i sitt studentrum någon gång under natten mellan den 7 och 8 juni 2004.

Under eftermiddagen den 8 juni 2004 tillkallades ambulans av L.A., som påträffades i sitt rum. L.A. hade förlorat mycket blod men var vid medvetande och hon fördes med ambulans till Akademiska sjukhuset i Uppsala. I samband med undersökningen upptäcktes det att L.A. nyligen hade fött ett barn eftersom moderkakan fanns kvar, vilket även hade orsakat själva blödningen. Ambulanspersonalen återvände för att söka efter det nyfödda barnet. Ambulanssjukvårdaren påträffade, i ett litet utrymme med tvättställ i L.A:s studentrum, barnet inknutet i tre plastpåsar. Barnet var avlidet när det påträffades.

Härutöver uppgav L.A. vid tingsrätten i huvudsak följande:

Hon blev gravid första gången år 1999 och födde en son år 2000, då hon var 19 år gammal. När hon hade insett att hon var gravid förmådde hon sig inte att berätta om det för någon, varken pojkvän, föräldrar eller någon annan utan hon förträngde det hela, ända tills den dagen då förlossningen startade. Hennes mamma kom hem från jobbet och såg att något var fel. De åkte till sjukhuset och där födde hon en pojke som direkt därefter adopterades bort till en familj. Hon gick till psykolog på kvinnokliniken ett par gånger och sedan lämnade hon det hela bakom sig. Hon vet inte anledningen till att hon inte berättade om graviditeten för någon. Hon var inte rädd för att föräldrarna skulle bli arga och hon ville berätta men hon klarade av någon anledning inte av det. Hon hade redan före förlossningen bestämt sig för att adoptera bort barnet eftersom hon inte ansåg att hon skulle ha klarat av att ta hand om barnet på ett bra sätt eftersom hon fortfarande gick i gymnasiet. Hon betraktade adoptionen som det bästa som kunde hända i det läget.

Hon borde dock ha haft en längre kontakt med psykologen och bearbetat det hela men hon tyckte vid det tillfället att hon mådde bra och att det inte behövdes någon ytterligare kontakt. Hon har i efterhand tänkt igenom adoptionsbeslutet och hon har inte ångrat sitt beslut. Hon har dock tänkt att det skulle kunna bli jobbigt den dag hon själv ville ha barn att hon tidigare hade valt bort ett barn. Hon har ätit p-piller sedan den första förlossningen.

Vid julen 2003, eller strax efter årsskiftet 2003/2004, förstod hon att hon var gravid igen. Precis som förra gången så ville hon berätta men hon klarade inte av att berätta det för någon eller ta kontakt med någon för att få hjälp. Hon vet inte varför hon inte klarade av att berätta om graviditeten. Istället så förnekade hon det hela för sig själv. På ett sätt visste hon att hon var gravid men rent känslomässigt klarade hon inte av att hantera det, det var som att själva graviditeten inte ens existerade. Hon klädde sig på sätt och vis för att dölja det hela men det var inga konstiga kläder i sig. Hon hade på slutet av terminen en väldigt intensiv tentaperiod och kvällen före den omtenta hon hade stannat kvar i Uppsala för att göra, den 8 juni 2004, startade förlossningen. Efter den tentan skulle hon ha åkt hem till föräldrarna och stannat där över sommaren. Hon har för sig att hon hade en liten känning tidigare under dagen den 7 juni men därefter kände hon inget speciellt. Värkarna satte igång på kvällen efter det att hon hade somnat. Hon vaknade av att hon hade väldigt ont och hon upplevde det som att själva förlossningen gick väldigt fort, någon timme högst. Hon födde barnet bredvid sin säng och hon tog själv emot barnet när det föddes. Barnet var halt och hon tappade det. Hon uppfattade aldrig att barnet skrek. Hon tror att hon blev väldigt rädd och hon kände att hon inte klarade av att se det hon hade förträngt för sig själv så länge men som nu verkligen fanns där framför henne. Hon minns inte att hon lade barnet i en påse utan minnet hon har är att hon knyter en påse och i påsen ser hon en annan påse. Hon knöt inte särskilt hårt, hon tog inte i och hon pressade inte ut någon luft. Det är först nu i efterhand som hon har fått veta att hon hade knutit in barnet i tre stycken plastpåsar. Hon minns inte heller att hon flyttade på påsen sedan hon hade knutit ihop den. Hennes nästa minnesbild är att hon någon timme senare vaknade i sängen och därifrån såg hon påsen och förstod vad som hade hänt och vad hon hade gjort. Då kände hon att hon bara ville dö, att hon inte klarade av att leva med det hon hade gjort. Hon lade sig ner i sängen och eftersom hon blödde väldigt mycket väntade hon bara på att dö. Till slut blev det för jobbigt. Hon började förlora känseln i armar och ben. Hon tänkte på sina föräldrar och på sin pojkvän. Hon tänkte att om hon lämnade dem nu skulle hon aldrig få se dem igen och de skulle aldrig få veta varför det hade blivit som det blev varför hon inte kunde lämna dem på det sättet. Därefter ringde hon efter en ambulans.

Under hösten var hon väldigt stressad och hade mycket att göra och kan då ha tagit p-pillren för sent vid något tillfälle. Hon vet inte säkert när hon hade sin senaste menstruation före graviditeten men hon bör ha blivit med barn i september eller senast oktober. Anledningen till att hon vid julen 2003 trodde att hon var gravid var dels att hon hade haft flera uteblivna menstruationer, dels att hon kände igen känslan från den förra graviditeten. Hon har dock inte gjort något graviditetstest. När hon insåg att hon var gravid blev hon rädd och olycklig eftersom hon förstod att hon hade varit gravid en längre tid eftersom hon inte hade haft någon sexuell relation med sin pojkvän sedan oktober. Hon trodde att barnet skulle komma i slutet av juni eller början av juli. Hon var inte rädd för något specifikt utan hon kände bara en rädsla och kunde inte hantera situationen. Hon ville inte ha barn och hon ville inte gå igenom en adoption till. Hon var även rädd för att någon skulle försöka övertala henne till något annat än adoption eftersom det var vissa som försökte göra det första gången hon blev gravid. Hon övervägde abort men insåg att graviditeten hade gått för långt för att det skulle vara möjligt med abort. Hon bestämde sig inte för att inte berätta om sin graviditet för någon utan hon ville berätta om det men hon kunde inte. Pojkvännen undrade varför de inte hade sex men han nöjde sig med hennes svar att hon inte ville. Hon var inte omedveten om att hon var gravid men eftersom hon inte berättade om det för någon och förträngde det för sig själv kunde hon inte heller se ut som att hon var gravid, därav hennes val av klädsel. Hon orkade aldrig tänka på vad hon skulle göra sedan barnet hade fötts eftersom det var så oerhört mentalt påfrestande att tänka längre än att klara sig igenom en dag i taget. När förlossningen började fick hon panik. Hon tänkte ringa efter hjälp men hon kände att tiden inte räckte till för att bearbeta de känslor och frågor som hon visste skulle komma. Hon förstod att hon skulle behöva svara på frågor från läkare och sjukhuspersonal och hon kände att tiden inte räckte till för att samla ihop sig och komma mer in i verkligheten. Det handlade inte om att hon inte ville ringa utan om att hon behövde genomgå någon slags mental omställning. Hon vet inte vad hon skulle ha gjort om förlossningen hade gått normalt till och hon vet inte vad hon skulle ha gjort med barnet. Hon har aldrig planerat att döda barnet och hon skulle inte ha lagt barnet i en påse och knutit till om hon hade fungerat och kunnat tänka normalt.

Vittnet, ambulanssjukvårdaren R-M.S., uppgav vid tingsrätten i huvudsak följande.

Hon och hennes kollega fick ett larm om en kvinna som hade en gynekologisk blödning samt att det var högsta prioritet på larmet. De anlände till adressen och blev insläppta i den aktuella studentkorridoren av en granne till L.A., vilken även pekade ut L.A:s rum. De gick in i rummet och såg henne ligga i sängen samt att det var väldigt mycket blod på golvet och på täcket. De försökte få kontakt med L.A., vilken var svårt medtagen, och fick reda på hennes namn och personnummer. Därefter transporterade de henne till Akademiska sjukhuset.

Kort tid därefter fick de ett nytt larm till samma adress, dock ej med lika hög prioritet. De hörde sig för vad larmet gällde och fick då veta att läkarna hade hittat en moderkaka och att det således borde finnas ett barn i L.A:s rum. De återvände till rummet och började leta efter barnet. Hon tittade till höger om dörren, där det står ett tvättställ, och där stod det en påse. Polisen hade ännu inte kommit till platsen, men efter samråd med larmcentralen bestämdes det att hon skulle öppna påsen för att kontrollera vad som fanns i den. Hon öppnade påsen, som hade en ordentligt åtdragen knut, och hittade ytterligare en påse, även den ihopknuten, inuti den första påsen. Slutligen såg hon att det i den sista påsen låg ett barn. Navelsträngen låg över barnets mage. Barnet var kallt och likstelt och visade inga tecken på att vara vid liv. Därefter inväntade hon och kollegan polisens ankomst.

Barnet låg i tre stycken vanliga plastkassar och alla tre kassarna var knutna var för sig. Påsarna var väldigt väl förpackade. Samtliga tre påsar var knutna med dubbelknut och luften var urpressad i alla påsarna. Det fanns inget utrymme mellan barnet och påsen barnet låg i och påsen var så hårt åtdragen att det gick att se igenom plasten.

Uppsala tingsrätt (2004-07-28, rådmannen Kurt Ek samt nämndemännen Erik Melinder, Monica Högberg och Stig Johansson) dömde L.A. för barnadråp till fängelse i tre år och anförde följande.

Av obduktionsprotokollet framgår att det har varit fråga om ett 51 cm långt flickebarn med en vikt om 4 178 gram samt att huvudomfånget var 36 cm, bukomfånget 34 cm och fotlängden 8 cm. Vidare framgår att hjärt/lungpaketet varit tydligt flytande sedan det utskaffats och lagts i en genomskinlig glaskanna med vatten samt att lungorna var utspända. Av utlåtandet över protokollet framgår att vid förrättningen ett fullgånget framfött barn av kvinnokön påvisats, att vid datortomografisk undersökning luftförande partier i lungorna påvisats, att vid röntgenundersökning inga skelettskador har påvisats, att andnings- och cirkulationssvikt förklarar dödsfallet, att vid förrättningen intet framkommit som motsäger antagandet att andnings- och cirkulationssvikten kunnat vara en följd av barnets placering i plastpåsar med tillslutning och åtföljande syrebrist och temperatursänkning samt att sålunda döden varit en följd av annans handaverkan.

Tingsrätten finner genom det ovan anförda, och övrig utredning, utrett att barnet levde vid födseln samt att dödsfallet har orsakats av att barnet kvävts till följd av att det har placerats i plastpåsar vilka sedan tillslutits. Genom de uppgifter som L.A. och R-M.S. har lämnat anser tingsrätten det vidare utrett att det är L.A. som har lagt barnet i plastpåsarna och knutit till dem på sätt som R-M.S. redogjort för. Det är uppenbart att L.A. insett att barnet skulle kvävas när hon lade in det i en plastpåse och därefter tillslöt plastpåsen.

Tingsrätten finner på grund av det anförda styrkt att L.A. har berövat sin nyfödda dotter livet den 7 eller 8 juni 2004 på sätt åklagaren har påstått och att detta har skett uppsåtligen.

När det sedan gäller rubriceringen av brottet konstaterar tingsrätten att barnadråp är ett så kallat privilegierat brott där kvinna som dödar sitt barn vid födseln döms för barnadråp istället för mord eller dråp. Tingsrätten anser det utrett att L.A. dödat sitt barn i anslutning till födseln. Gärningen är således att bedöma som barnadråp.

Beträffande påföljdsfrågan anförde tingsrätten följande.

Rättspsykiatrisk undersökning har företagits. Av denna framgår att L.A. begått den åtalade gärningen under påverkan av en psykisk störning som dock inte är allvarlig, och att L.A. ej lider av en allvarligt psykisk störning. Medicinska förutsättningar att överlämna L.A. till rättspsykiatrisk vård enligt 31 kap. 3 § brottsbalken föreligger därför inte.

Utredningen ger inte belägg för att L.A. planerat att döda barnet och därför hållit graviditeten hemlig. Hennes handlande synes närmast ha framkallats av den stressfaktor graviditeten har utgjort. Den gärning L.A. nu fällts till ansvar för har trots detta ett så högt straffvärde att annan påföljd än fängelse inte kan väljas.

Åklagaren överklagade tingsrättens dom och yrkade att L.A. skulle dömas för mord till fängelse på livstid eller tio år. L.A. yrkade strafflindring. Part bestred motparts ändringsyrkanden.

Svea hovrätt (2004-10-25, hovrättslagmannen Göran Persson, hovrättsrådet Omi Mohammar, referent, och adjungerande ledamoten professorn Petter Asp samt nämndemännen Fritz Miesenberger och Christina Grebesjö-Sutton) fastställde tingsrättens domslut.

I sina domskäl anförde hovrätten följande.

Utredningen är i hovrätten i allt väsentligt densamma som vid tingsrätten. L.A. som medgett att hon begått brottslig handling skall i enlighet med tingsrättens i skuldfrågan inte överklagade dom dömas för att i anslutning till födseln ha dödat sitt nyfödda barn på sätt framgår av åklagarens gärningsbeskrivning.

Den fråga hovrätten har att ta ställning till är hur gärningen skall rubriceras. Om en kvinna dödar sitt barn vid födseln skall hon enligt 3 kap. 3 § brottsbalken dömas för barnadråp. Bestämmelsen om barnadråp omfattar i och för sig två olika situationer. Bestämmelsen är således tillämplig i det fall att kvinnan dödar sitt barn vid födseln men också i det fall att kvinnan dödar sitt barn efter födseln men under tid då hon på grund av förlossningen befinner sig i upprivet sinnestilstånd eller i svårt trångmål. Uttrycket vid födseln avser tiden från födsloarbetes början till dess att barnet framfötts (Holmqvist m.fl. Brottsbalken En kommentar. Kap. 1-12 s. 3:23). Av utredningen framgår att L.A. dödat sitt barn i mycket nära anslutning till förlossningen och innan efterbörden kommit ut. Det kan därför väl hävdas att gärningen skall anses begången vid födseln. Oavsett hur det förhåller sig med detta framgår av utredningen i målet att L.A. kallat på hjälp först då hon förstod att hon själv skulle kunna komma att dö på grund av förblödning m.m. Med hänsyn härtill och med beaktande av att ingen känt till L.A:s graviditet och att hon på grund härav ansett sig förhindrad att ringa efter assistans måste L.A. även anses ha befunnit sig i sådant trångmål som anges i bestämmelsen efter att ensam ha framfött barnet i sin bostad (jfr även Jareborg, Brotten, första häftet, 1984, s. 187 f.).

L.A. skall således som tingsrätten har funnit dömas för barnadråp.

Utredningen i hovrätten föranleder heller inte någon annan bedömning än den tingsrätten gjort beträffande val av påföljd. Något som motiverar ett kortare fängelsestraff än det tingsrätten har bestämt har inte kommit fram. Tingsrättens dom skall således fastställas.

Målnummer B 6664-04

Metadata

Domstol
Svea hovrätt
Avgörandedatum
2004-10-25
Målnummer
B6664-04
Lagrum
3 kap. 1 § och 3 § brottsbalken (1962:700)
Litteratur
Holmqvist m.fl., Brottsbalken, En kommentar, Kap. 1-12, s. 3:23
Jareborg, Brotten, första häftet, 1984, s. 187 f
Sökord
Mord
Dråp
Källa
Domstolsverket
Lagen.nu är en privat webbplats. Informationen här är inte officiell och kan vara felaktig | Ansvarsfriskrivning | Kontaktinformation