RH 2004:82

Åklagaren åtalade D.C. och B.V. för jaktbrott med följande gärningspåstående: D.C. och B.V. har den 4 oktober 2001 i trakten av Bötsle, Härnösands kommun, tillsammans och i samförstånd av i vart fall oaktsamhet bedrivit jakt efter kronhjort. De har därvid skjutit en vuxen kronhjort trots att jakt efter vuxna kronhjortar vid ifrågavarande tidpunkt inte var tillåten. D.C. och B.V. har inte haft tillstånd till skyddsjakt.- Åklagaren framställde vidare mot D.C. och B.V. ett yrkande om förverkande av värdet av kronhjorten, som tagits i beslag.

D.C. och B.V. vitsordade de faktiska omständigheterna i gärningsbeskrivningen men förnekade att de varit oaktsamma. Hörda över åtalet uppgav de i huvudsak följande: De kom överens om att de skulle jaga på H.V:s jaktmarker. H.V., som är far till B.V., hade sagt att det rådde allmän skyddsjakt på kronhjort i området under förutsättning att veterinär tillkallades för att besiktiga fällda djur. D.C. sköt ett rådjur och en hjorttjur. De tog sedan kontakt med H.V., som gav dem telefonnumret till veterinären. De fick problem med att frakta hem hjorten. De ringde bl.a. till en granne, som är polisman, för att låna dennes traktor men denne var inte hemma. De fick sedan kontakt med H.V:s bror, som forslade hem hjorten med en älgtrack. Denne frågade då om de hade fått tillstånd till skyddsjakt på kronhjort och när de sökt tillstånd. De var dock säkra på att det var allmän skyddsjakt som gällde och ringde till veterinären. De tog också kontakt med H.V., som skulle kontrollera om hans uppfattning om allmän skyddsjakt var riktig. Veterinären kom och besiktigade kronhjorten. Efter en stund kom två polismän till platsen och först då fick de klart för sig att man måste ha tillstånd för skyddsjakt på kronhjort. De hade aldrig skjutit hjorten om de inte trott att den var lovligt vilt.

De tilltalade åberopade vittnesförhör med H.V. och byrådirektören K.S., som handlägger jaktfrågor vid Länsstyrelsen i Västernorrlands län.

H.V. bekräftade att han trodde att det rådde allmän skyddsjakt på kronhjort inom området under förutsättning att man gjorde anmälan till veterinär om besiktning av skjutna djur. Han uppgav att han kände till att grannarna skjutit många kronhjortar inom området samt att B.V. och D.C. inte hade någon anledning att tvivla på hans ord.

K.S. uppgav bl.a. följande. Det finns inget naturligt bestånd av kronhjort i Västernorrlands län. Däremot har många kronhjortar rymt från vilthägn, bl.a. ett som är beläget norr om Älandsbro. De förrymda hjortarna ställer till med stora besvär på omkringliggande marker. Det föreligger också misstanke om att hjortarna kan bära på tuberkulossmitta. Dessutom utgör de lösa hjortarna en stor trafikfara. Det är därför angeläget att de förrymda hjortarna tas bort. Länsstyrelsen hade meddelat tillstånd till allmän skyddsjakt på kronhjort under november och december 1999. Därefter gäller att tillstånd till skyddsjakt måste sökas i varje särskilt fall av markägaren. Det är ett enkelt förfarande att få ett sådant tillstånd, som kan beviljas över dagen. Länsstyrelsen har beviljat tillstånd till skyddsjakt på kronhjort åt 10-12 personer inom området. Allmän jakttid gäller enbart för årskalvar under tiden från och med den 16 augusti till andra måndagen i oktober.

Ångermanlands tingsrätt (2002-10-01, f.d. lagmannen Lars Göran Eriksson samt nämndemännen Fadi Sayegh, Solvei Molin och Helmer Henriksson) ogillade åtalet och förverkandeyrkandet samt hävde beslaget med följande domskäl.

D.C. och B.V. har förlitat sig på H.V:s uppgift att det rådde allmän skyddsjakt på kronhjort inom området. De har inte haft någon rimlig anledning att betvivla riktigheten av dennes uppgift, vilket visas av att de handlat helt öppet. De har alltså varit i god tro beträffande lovligheten av jakten och deras misstag måste bedömas som ursäktligt. Då någon oaktsamhet inte kan läggas dem till last skall åtalet och förverkandeyrkandet ogillas.

Åklagaren överklagade tingsrättens dom med yrkande att D.C. och B.V. skulle dömas för jaktbrott till dagsböter och att kronhjortens värde skulle förverkas. Åklagaren justerade härvid gärningsbeskrivningen genom att byta ut orden ”av i vart fall oaktsamhet” mot följande slutmening: Genom att bedriva jakt på kronhjort på tid då sådant djur inte fått jagas utan särskilt tillstånd har D.C. och B.V. av i vart fall oaktsamhet brutit mot 43 § 2 jaktlagen och 5 § jaktförordningen.

D.C. och B.V. bestred ändring. De intog samma ståndpunkt till åtalet som vid tingsrätten samt tillade till stöd för att de inte varit oaktsamma att de betraktat H.V. som jaktledare och även därför haft anledning att förlita sig på dennes uppgifter. De vitsordade angivet värde av kronhjorten, 2 790 kr.

D.C., B.V. och H.V. hördes på nytt i hovrätten medan K.S:s uppgifter förebringades såsom de antecknats i tingsrättens dom. Vid de förnyade förhören lämnades i allt väsentligt samma uppgifter som tidigare redovisats, dock med följande tillägg.

B.V.: Vid den aktuella tiden hade han påbörjat utbildning för jägarexamen. Det var inte aktuellt att titta i jakttidtabeller eftersom han visste att det på den aktuella marken aldrig var tillåtet att jaga annat än årskalv av kronhjort. Dessutom visste han att det skjutits mycket hjort i området; strax före händelsen hade det skjutits fyra hjortar på en grannes mark. Den allmänna uppfattningen i byn var att det rådde allmän skyddsjakt på kronhjort.

D.C.: Han hade tagit jägarexamen. Eftersom H.V. ägde marken och styrde jakten betraktade han denne som jaktledare och han är van att ta en jaktledares uppgifter för goda. Även han var medveten om att det skjutits mycket hjort i området.

H.V.: Uppgiften att det rådde allmän skyddsjakt på kronhjort hade han fått från grannar. Han såg sig själv som jaktledare för B.V. och D.C. och tar på sig ansvaret för att ha gett dem felaktiga direktiv. Han har sedan många år erfarenhet som jägare och jaktledare. Dessutom är han skadereglerare hos Länsförsäkringar och har under 30 år arbetat med samt utrett jaktjuridik inom skadeståndsrätten i samarbete med Svenska Jägareförbundet.

Hovrätten för Nedre Norrland (2003-11-14, hovrättslagmannen Håkan Lavén, hovrättsrådet Gösta Grefberg, hovrättsassessorn Karin Hellmont, referent, och nämndemannen Mikael Sjölund) dömde med ändring av den överklagade domen envar av D.C. och B.V. enligt 43 § 2 jaktlagen och 5 § jaktförordningen för jaktbrott till 40 dagsböter samt förklarade kronhjortens värde om 2 790 kr förverkat. I sina domskäl anförde hovrätten följande.

Enligt 43 § 2 jaktlagen döms för jaktbrott den som med uppsåt eller av oaktsamhet bryter mot bl.a. de bestämmelser som anger när vilt får jagas.

I målet är utrett att D.C. och B.V. jagat kronhjort under tid då sådan jakt inte varit tillåten. Den fråga som hovrätten har att pröva är om D.C. och B.V. varit oaktsamma i förhållande till straffbestämmelsen då de förlitat sig på uppgifter om att allmän skyddsjakt på kronhjort gällde.

D.C. och B.V. har bibringats uppfattningen att det rådde allmän skyddsjakt på kronhjort genom H.V:s uppgifter och genom att andra jägare nyligen skjutit kronhjort i området. Enligt jaktlagstiftningen ställs det emellertid höga krav på den som ägnar sig åt jakt. Det åligger den som jagar att bl.a. hålla sig underrättad om vilket vilt som får jagas (se prop. 2000/01:57 s. 52 och 87). Av H.V:s uppgifter framgår att han fått uppfattningen att det rådde allmän skyddsjakt på kronhjort från sina grannar. Han berättade inte för D.C. och B.V. varifrån han fått uppgiften och de ställde inte heller några frågor till honom om hur han visste att jakt på kronhjort var tillåten. De får därmed anses ha brustit i den skyldighet att hålla sig underrättad om jaktens lovlighet som åvilar en jägare. Enligt hovrättens uppfattning kan H.V:s ställning som markägare och jakträttsinnehavare inte jämställas med ställningen som jaktledare, som bl.a. innebär ett särskilt ansvar för att samtliga jaktdeltagare är väl förtrogna med de regler som gäller för jakten. H.V:s besked till D.C. och B.V. i förevarande frågor kan därför inte tillmätas särskild vikt med hänvisning till det ansvar som åvilar en jaktledare. H.V. var inte heller närvarande under jakten.

Vid en samlad bedömning finner hovrätten att D.C. och B.V. brustit i aktsamhet då de förlitat sig på ett besked från H.V. om vilket slags vilt de fick jaga vid ifrågavarande tid utan att veta varifrån denne i sin tur fått sina uppgifter samt på vad de uppfattat som den allmänna meningen i trakten. D.C. och B.V. skall därför dömas för jaktbrott. Påföljden för envar av dem kan med hänsyn till att brottet inte inneburit men för något skyddat intresse - tillstånd till jakten skulle ha beviljats om de hade ansökt - och övriga omständigheter bestämmas till ett lågt bötesstraff.

Eftersom det inte är uppenbart oskäligt skall värdet av den skjutna och tidigare i beslag tagna kronhjorten förklaras förverkat.

Nämndemannen Anita Strand var av skiljaktig mening i ansvarsfrågan och fastställde tingsrättens dom.

Målnummer B 1081-02